Uno Röndahl var som japansk blåsfisk

Författaren och kriminalkommissarien Uno Röndahl som förändrade synen på Skånes historia avled häromdagen 87 år gammal.  Hans böcker lämnade få oberörda, inklusive mig själv som en liten snörvel på 17 år bast tog stort intryck av dem. Men få författare har samtidigt varit så missförstådda – även av dem som hyllar honom.

Man måste sätta in Röndahl och hans böcker i ett större sammanhang, och den historiedebatt som rasade på 1980-talet i kölvattnet av ”Svea Rikes Vagga” (där inledningsprogrammet just hade Röndahls första bok ”Skåneland utan förskoning” som tema) då Dag Stålsjö vände upp och ned på Sveriges historia. Annars fattar man inte grejen.

När den storsvenska nationalismen var allmänt förhärskande inom litteraturen, ansåg Röndahl med gott samvete kunna ställa sig längst ut i den andra ändan, för att få människor att tänka till och uppnå ett slags hävstångseffekt.

Röndahl beskrev själv t.ex. ”Skåneland utan förskoning” som:

”En medvetet enögd historia, uteslutande sedd från det besegrade folkets sida med provokativ ton, som motvikt till segrarnas akademiskt överslätande och förhärligande poemhistoria.”

Hans sista bok ”Skåneland ur det fördolda” bar även undertiteln:

”En återupprättelse av de skåneländska frihetskämparnas minnen och historia”.

Jag brukar likna Röndahls böcker och historieskrivning vid japansk blåsfisk.

Fel tillagad är den dödligt giftig, men rätt tillagad är den en delikatess.

Röndahl själv var i vart fall tydlig om att hans böcker inte var objektiva men i högsta grad tendensiösa och hade ett särskilt syfte. Det är synd att ingen av dem som skrivit minnesrunor över honom har tillkännagivit detta.

Politikerna som svek

När Region Skåne såg dagens ljus och vårt landskap som sedan roskildefreden 1658 präglats av centralstyrning och byråkrati fick självstyre med ett eget parlament i Kristianstad, ansåg ledande skånska politiker såsom Carl Sonesson (m) och Rolf Tufvesson (kd), att det enda Skåne borde ha gemensamt med Sverige var försvaret och utrikespolitiken.

Regionrådet Rolf Tufvesson höll ett historiskt tal till skåneparlamentet den 14 september 1999:

”För kristdemokraterna är EU först och främst ett fredsprojekt – och subsidiaritetsprincipen, att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt, är ett av de viktigaste instrumenten. Denna princip är inte bara ett sätt att lösa olika problem på ”lägsta effektiva nivå” utan också en kompletteringsprincip. Staten har en skyldighet att stödja och respektera enskilda människors och gemenskapers rättigheter och kompetensområden.
Detta innebär att högre nivåer, till exempel EU eller svenska staten, har en stödjande roll gentemot lägre nivåer, såsom regioner eller kommuner, i händelse av att fel och oförrätter begås av mellanliggande nivåer. Detta glöms ofta bort i debatten.

I regionalismen finns en grundläggande idé om att alla nivåer har sina specifika rättigheter och sina specifika skyldigheter som också måste accepteras och stödjas av övriga nivåer.

Om subsidiaritetsprincipen får verka fullt ut i relationerna mellan staten, regionen och kommunerna kan man bara komma fram till ömsesidigt godtagbara lösningar genom dialog. Staten respekterar regionerna och ingen region ska kunna styras från någon annan region. I ett regionernas Europa blir territoriell expansion därför irrelevant och meningslös.

När Sverige genom sitt medlemskap i EU accepterade subsidiaritetsprincipen på den europeiska nivån, borde man också har gjort det på den nationella. Att acceptera överstatlighet på vissa områden och inte ta konsekvenserna av detta på den regionala nivån är inkonsekvent. I detta perspektiv borde de ständiga socialdemokratiska påhoppen på de borgerligt styrda regionerna vara ologiska. Men tydligen kan man inte tolerera att exempelvis Region Skåne och Västra Götaland nu styrs av en annan majoritet än vänsterblockets.

Detta innebär att Skåne och Västra Götaland i dag är mer än den gamla sjukvårdshuvudmannen i lätt maskering. Sjukvården behöver inte fungera mindre bra för att den drivs av en region eller ett kommunförbund, men regionfrågorna i övrigt kräver ett direktvalt regionfullmäktige som vågar och kan ta ansvar för helheten.

Vi anser att en rad strukturella problem beror på Sveriges traditionellt centralistiska politik. Regionala åtgärder som kan vara effektiva för att bekämpa arbetslöshet i Skåne kan få diametralt motsatt effekt i till exempel Norrbotten eller tvärt om. Det samma gäller flera andra frågor, såsom planering av infrastruktur, tillväxt- och näringslivsfrågor.

Socialdemokraterna är tyvärr inte ensamma om att omhulda tanken på den centralstyrda nationalstaten. Frågan är om vi i Sverige skulle ha fått något begränsat regionalt självstyre överhuvudtaget utan vårt medlemskap i EU.”

Men vad hände sedan? Vid millenieskiftet när också Öresundsbron invigdes, som gjorde Skåne till en del av Storkøbenhavn, angreps de skånska regionalistiska ambitionerna på bred front av den svenska universitets- och medieeliten, med DN, Sydsvenskan och Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet i spetsen. Och politikerna? De sprang bara bort, och gömde sig.

Nu i dagarna, när Skåne är på full väg att slås ihop med Blekinge och Småland till en ny storregion ”Syd”, levererar så de tidigare regionråden Jerker Swanstein och Rolf Tufvesson en halvmesyr till debattinlägg mot centraliseringen, där man bara prompt menar, att regionpolitikerna skall fokusera på den kärnverksamhet centralmakten i Stockholm dikterat för självstyret:

”att leverera god vård, punktlig och frekvent kollektivtrafik och verka för Skånes utveckling – istället för att lägga tid på att diskutera en framtida storregion. En sådan nybildning tar nämligen tid, kraft och fokus från både sjukvård och regional utveckling”

Sedan när blev kärnområdena för regionalism och subsidiaritet bara socialistisk sjukvård och kollektivtrafik genom ekonomisk och byråkratisk centralplanering, och inte mer djupgående demokratifrågor som skåningarnas demokratiska närhetsinflytande genom regionala parlament?

Swanstein och Tufvesson har ett förklaringsproblem!

”Vad som krävs är en mobilisering värdig ett världskrig”

Paul Gilding, tidigare vd för Greenpeace, har varit på besök i Skåne och ägnas därför ett stort reportage i HD där han får lägga ut texten med sina domedagsprofetior. Skottavlan är naturligtvis friheten och välståndet i Västvärlden, och:

”Paul Gilding tror att det kommer att krävas en mobilisering som inför ett krig. Han jämför med andra världskriget.”

Andra värlskriget innebar fångläger, bensin – och matransonering, och tvångsutskrivningar till armén. Om det är dessa saker Gilding menar preciserar han inte, men:

”– Vi ska aldrig underskatta vad vi kan göra om vi utsätts för ett existentiellt hot. Även det här kommer att bli en fajt där vi får göra uppoffringar.”

Det är i vart fall inte litet, han kräver av oss🙂

Jag har tidigare skrivit om de gemensamma idéhistoriska rötterna för ekologism, nationalism, rasism och fascism.

Miljörörelsens tankesätt illustrerades också härförleden med all önskvärd tydlighet av miljöorganisationen 10:10:s reklamfilmer:

Fascismens pånyttfödelse

Det känns lika märkligt varje gång man kör längs Skäldervikens kust mellan Höganäs och Ängelholm och möts av skylten ”Välkommen till Helsingborgs stad”. Men sedan storkommun-reformen på 1970-talet sträcker sig faktiskt denna koloss på lerfötter till kommun så långt norrut, att t.ex. byn Rögle som givit namn till Ängelholms stolthet i ishockey numera ligger inom Helsingborgs kommun – eller rättare sagt ”stad” som man pompöst föredrar kalla den.

Trots denna stora omvälvning som dödade närdemokratin i de tidigare småkommunerna där alla kände politikerna och kunde ställa dem till svars, var det många tunga svenska makthavare som ville göra om Sverige till sju storkommuner – först då kunde man få en effektiv planering och offentlig service.

I dag skakar de flesta på huvudet över 70-talets radikalism. Men ändå tycks nu epokens iver för storskalighet och centralisering ha återupplivats igen inom politiken.

I Helsingør vill borgmästaren Johannes Hecht-Nielsen slå ihop Nordsjælland till en ”superkommun”, påhejad av HD:s ledarredaktion, som vill att kommunstyrelseordföranden Peter Danielsson i Helsingborg också skall snacka ihop sig med sina nordvästskånska kollegor för att göra hela Nordvästskåne till en enda jättekommun.

På samma sätt tänker nu också politiker, byråkrater och särintressen slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd” långt ovan för huvudet på medborgarna. Ett nytt stort kliv på vägen togs i tidsdags då Kalmar läns landsting beslutade att man vill ingå i regionen.

Skånska Dagbladets ledare ställer den befogade frågan:

”[V]arför skapa problem i onödan och varför skapa problem som bygger på sjukvårdsbyråkratiskt tänkande?
För tyvärr är det i stora stycken det som driver regiondiskussionerna i Sverige. Byråkrater som skissar på hur stor folkmängden ska vara för att specialistsjukvård ska kunna erbjudas har kapat hela regionfrågan.
Detta när den viktiga regionaliseringen borde handla om så mycket mer. Om hur makt kan flyttas från Stockholm, om hur utveckling kan skapas utifrån regionala styrkor och om hur människors inflytande kan öka.”

Men SkD tycks missa att det pågår en politisk trend i en helt annan riktning nu, mot vad Henrik Alexandersson i Bryssel i en mycket läsvärd bloggartikel kallar för ”Det post-demokratiska systemet”.

Politiker i hybris, byråkrater och särintressen har alltmer flyttat fram sina positioner på det fria och demokratiska samhällets bekostnad.

Det system Alexandersson beskriver brukar kallas för korporativism, vilket kännetecknar den fascistiska ideologin.

Fascist” är förvisso i dag mest bara ett skällsord, man använder för att smäda politiska motståndare och ingen seriös nutida politiker skulle vilja kalla sig det. Men på 1920-talet var Mussolini mycket populär världen över och fascismen ansågs vara ett attraktivt alternativ till det liberala ekonomiska systemet. Fascismen influerade både Roosevelts ”New Deal” och Per Albin Hanssons ”Folkhem”, och som t.ex. Lew Rockwell skriver:

”Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police State as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive State the unlimited master of society. ”

Och i bland är det intressant, hur gamla tankefigurer återföds i ny skepnad. När demokratiska grundprinciper som medborgarinflytande och politisk transperens får ge vika för ”effektivitet” eller ”stordriftsfördelar” är frågan om inte fascismens virus funnit en ny värd i välfärdsstatens kropp?

Amerikanernas rusdrycksförbud och svenskarnas Folkhem

I USA har plötsligt alkoholförbudstiden fått en renässans, vilket uppmärksammas av Reason Magazine (se videoklipp nedan).

Rusdrycksförbudet var uttryck för en liknande klyvning som i det samtida Weimartyskland mellan ”kultur” och ”civilisation” och mellan öst/väst, vilken förde landet mot nazismen.

Förbudet i USA var uttryckligen riktat mot östkustens kosmopolitiska kultur och invandrarnas dryckesvanor, och ett nationalistiskt försök att ”amerikanisera” USA och bevara Arkadien.

Men det var inte bara i USA och Tyskland det hände saker på 1920-talet. I Sverige föddes även det svenska ”Folkhemmet”, med ideologiska rötter i just dessa två ländernas nationalistiska traditioner.

1922 höll Sverige folkomröstning om ett rusdrycksförbud, vilken visade på en liknande inre konflikt som den i USA och Tyskland mellan öst/väst. Denna avgjordes nämligen av Skåne som inte delar Uppsveriges frikyrko- och nykterhetstraditioner. 81% skåningar röstade nej.

En hörnsten i det svenska folkhems-bygget kom emellertid att bli den så kallade skötsamhetsideologin, med rötter i den uppsvenska frikyrko- och nykterhetsrörelsen.

I dag när Öresundsregionen integreras och Sverige europeiseras, kolliderar detta svenska puritanska arv med Danmark och resten av Europa. Centralmakten i Mälardalen förkunnar att Sverige inte skall anpassa sig till omvärlden, men i stället tänker exportera ”den svenska modellen” med Systembolag och sexköpsförbud etc till resten av EU.

Vågar man hoppas på att det nyvaknade intresset i det stora landet i väster för förbudstiden, också kan bidraga till en tillnyktring av den svenska debatten?

Har centralmakten rätt att köra över demokratin?

Glädjande nog ger sig inte det borgerliga styret i Helsingborg om beslutet att omplacera den gamla provisoriska lappländska trästationen, där den förlegade odemokratiska institutionen Länsstyrelsen har försökt köra över den lokala demokratin.

För de borgerliga är frågan principiell:

”Treklövern vill veta vad som menas med begreppet riksintresse, som länsstyrelsen hänvisar till i sitt beslut. De vill också veta var gränsen går för länsstyrelsens möjlighet att agera.”

Den röd-grön-bruna oppositionen protesterar naturligtvis.

Det sorgliga är bara, att vår lokala demokratiska instans i Skåne måste gå med mössan i hand till centralmakten i Stockholm för att avgöra huruvida en omplacering av en träbyggnad är av uppsvenskt ”riksintresse”, och huruvida Stockholms förlängda arm Länsstyrelsen har rätt att åsidosätta den lokala demokratin.

Sverige tillsammans med Frankrike är Europas mest centralstyrda stat. I en verklig demokrati, är sådant överhuvudtaget inte en fråga för centralmakten.

Att humanisera storsvensk politisk konst

När ”Konst på stan” arrangeras i Helsingborg den kommande veckan, har man bl.a. för skattebetalarnas pengar rest en stor trappställning vid segermonumentet över Helsingborgs och Skånes betvingare Magnus Stenbock för att ”klappa hästen”.

”Runt John Börjesons 110 år gamla bronsstaty har en byggnadsställning med trappor rests. Därmed kan helsingborgarna för första gången komma riktigt nära ryttaren och klappa kusen på mulen.

Hästen, som normalt sett bara är ett sorts stridsfordon, förklarade Monica Gora [konstnären bakom idén, anm.], kan nu framträda som en individ och ett sällskapsdjur, eller ett gosedjur om man så vill, som man kan klappa.”

Om någon på motsvarande sätt försökt humanisera politiska konstverk som hyllar Stalin, Franco eller Mussolini, hade det sannolikt lett till ett ramaskri. Skillnaden är att flertalet av dagens helsingborgare vuxit upp med att Stenbock var en hjälte.

Skämmes Monica Gora, och Helsingborgs stad!