Den bruna miljörörelsen

Miljörörelsen har ofta beskrivits som en ideologisk vattenmelon. Grön på utsidan, röd på insidan men själva kärnan är brun.

En brett uppslagen debattartikel i dagens HD av nätverket GlobalRättvisa.nu aktualiserar denna liknelse, eftersom Skånes kommuner här får en skarp åthutning, för att inte ha fått fart på det ”omställningsarbete” som den gröna rörelsen ogenerat fordrar , vilken enligt debattörerna själva innebär:

”mänsklighetens kanske största utmaning någonsin. Den kommer att kräva extraordinära insatser inom alla politikområden och på alla nivåer i samhället”.

Vad de rent faktiskt kräver här för att genomföra deras gröna politiska agenda, är inget mindre än en detaljstyrning av våra liv.

Bl.a. har de prisbelönta irländska journalisterna Phelim McAleer och Ann McElhinney med deras välgjorda dokumentärfilm ”Not evil just wrong” klätt av miljöfascismen in på bara kroppen:

I en läsvärd artikel har också Per Ericson skrivit om det tyska nazistpartiet NSDAP:s ”gröna flygel” och de gemensamma idéhistoriska rötterna för ekologism, nationalism, rasism och fascism.

En föregångare till både nazismen och dagens moderna miljörörelse var Götiska förbundet i Sverige, vars idéer på 1800-talet snabbt spreds vidare till resten av Europa, delvis genom Geijers intima förhållande med den tyska författarinnan och societetsdamen Amalia von Helvig, som hade goda kontakter i finare tyska kretsar.

Fundamentet för den svenska göticismen var dels Montesquieus klimatlära om att ett hårt och kallt klimat skapade de största, starkaste och bästa människorna, och Rosseaus idé om ”den ädle vilden”, som var ofördärvad av civilisationen. Den friska och sunda vikingavärlden ställdes upp mot den västliga civilisationen och industrialismen.

Just den ideologiska kärnan av bondekonservatism och fientlighet mot västlig industrialisering som de gröna har gemensamt med Götiska förbundet, ställer det högtidliga pratet om ”global rättvisa” i märklig dager. Deras krav slår nämligen hårdast mot just de fattigaste. McAleer och McElhinney har i en annan mycket sevärd dokumentärfilm om miljörörelsen ”Mine your own business”, skildrat den konservativa och nationalistiska likgiltighet som i verkligheten finns hos de så kallade miljövännerna, gentemot fattigdomen i andra länder:

Det är dags att sätta ned foten, mot miljöfascisternas krav på en ny världsordning!

Annonser

Förbudssverige

”Vi har i sommar haft flera danskar som kört in på vår gårdsplan och frågat om de fick köpa vin. Döm om deras förvåning när vi måste neka dem. Detta är Sverige, ett av de få länderna i Europa där gårdsförsäljning är förbjudet. Man skäms.”

Carl-Magnus och Marie-Louise Hedin som driver vingården Villa Mathilda i skånska Arild på Kullahalvön och är medlemmar i Danske Vinavlere, på dagens HD debatt.

Hög tid för nordisk liga med Öresundsderbyn!

I dagens HD ägnas ett större reportage åt att Ängelholms FF som sensationellt är med stormsteg på väg upp i Allsvenskan, sannolikt kommer få spela sina hemmamatcher på Olympia i Helsingborg, eftersom hemmaarenan – om den nu ens kan kallas för arena, då den endast har en liten träläktare med plats för blott 600 åskådare, vilken trots det, alltid gapar ödslig och tom – helt enkelt inte håller elitklass.

Kommunen förklarar, att man knappast tänker lägga pengar på en upprustning av arenan, och anledningen till det frånvarande intresset och engagemanget i Ängelholm, stavas naturligtvis Rögle

I Christian II:s gamla stad, är nämligen fotboll bara andrasporten efter ishockeyn, om ens det.

HD låter den svenska fotbollsexpertisen uttala sig om saken, och deras aningslösa kommentarer ger anledning till att fråga sig över om denna expertis i mälardalsmedierna verkligen inte ser längre än till Stockholms förorter? Ralf Edström på Radiosporten säger t.ex.:

”Kul att få upp ett helt nytt lag i allsvenskan – och stort för Ängelholm som stad.”

Vad menar Edström här egentligen med ”stort”, i en utpräglad ishockeystad, som helt saknar fotbollskultur?

Och på vilket sätt är det ”kul” att se fram emot matcher inför ekande, tomma läktare?

Samtidigt har Sveriges förbundskapten Erik Hamrén flera gånger bl.a. vid ett besök hos det i motsättning till Ängelholm pålitliga skånska publiklaget Landskrona Bois med ”Henke” Larsson som manager, och som helsingborgarna i skarp kontrast mot ÄFF, längtar efter att se derbyn mot men tragikomiskt nog för tillfället ligger i botten av Superettan, propagerat för en krympt allsvenska, så att klubbarna skall kunna hävda sig ekonomiskt gentemot övriga Europa, som man nu tyvärr befinner sig ljusår från:

”Vi måste få klubbar som kan stå emot ekonomiskt, säger han och ger Alexander Gerndts övergång från HIF till Utrecht som exempel.
– Den svenske skyttekungen går till ett mittenlag i Holland. Det kan vi inte matcha och det är ingen bra utveckling. Hade Gerndt hamnat i ett riktigt topplag i en ännu bättre liga så hade jag haft större förståelse för det, säger han.”

Förslaget är välkommet, men reser samtidigt frågan, på vilket vis en krympt allsvenska med bara tio lag, egentligen skulle stärka klubbarnas ekonomiska konkurrenskraft gentemot omvärlden, om dessa heter t.ex. Ängelholm eller kvarterslaget Häcken i Göteborg, som helt saknar publikintresse? Sverige tycks fortfarande leva kvar i gamla romantiska amatör- och folkrörelseideal från början av 1900-talet, och långt från den ekonomiska verkligheten som gäller i dag.

Ett grundkrav för att kunna kvalificera sig till t.ex. nordamerikanska elitligor eller svenska basketligan, är inte bara rent sportsliga kortsiktiga resultat, men att klubbarna också måste ha ett långsiktigt, ekonomiskt och publikmässigt underlag.
I de förstnämnda är det heller inget konstigt, att kanadensiska eller amerikanska lag spelar i samma liga. Och varför skall Malmö FF och Helsingborg i dag anno 2011, förnekas öresundsderbyn mot lokala storheter som FC København och Brøndby, men istället tvingas spela mot lag som Ängelholm eller Häcken med hög korplagsfaktor, inför folktomma läktare?

Det är hög tid att införa en nordisk liga, så vi äntligen får öresundsderbyn!

När nordvästskånska Gunnarstorp från Bjuv var blott en liten hårsmån och ett snöpligt baklängesmål mot Hammarby, från att ta steget upp i Allsvenskan, hade de i bjärt kontrast mot dagens Ängelholms FF alltid fullt hus och ”lapp på luckan” hemma på Tornévallen, och på flygfoton från matcherna ser gruvhögarna i Bjuv ut som rena myrstackar, där stora åskådarskaror som inte kunde komma in, istället försökte följa kampen på gräsplanen från utsikten över arenan därifrån. Lagbild från det allsvenska kvalet 1966 lånad från Gunnarstorps IF:s hemsida.

Konservativ svensk historierevisionism om Skåne

Medan weibullarna redan på 1800-talet införde den moderna källkritiken, som slog hål på storsvenskheten i en tid, när den oscarianska punschpatriotismen härskade på universiteten och i politiken, vilken var lika med militärparader, marschmusik och skålar, finns det dock fortfarande konservativa svenska ”hjältar”, som försöker vrida tillbaka klockan.

Ett exempel är den konservativa bloggen ”Tradition & fasonsom vill återupprätta Sveriges ärorika förflutna.

Problemet för den konservativa bloggen är dock tyvärr det faktum, att all historisk forskning inom Danmarks inklusive Skånes historia bortom år 1000, är ett famlande i mörker, precis som Sveriges likaledes är det bortom 1200-talet, d.v.s. hela två århundraden senare.

Varför finns det t.ex. så många uppsvenska ortnamn som börjar på Dan- (Dannemora, Danderyd, och en socken i Uppland heter rentav Danmark etc), och Nor- (Norberg, Nora etc)? Ingen seriös historiker vet säkert 🙂
Därav den svenska debatten om ”Svearikets vagga”:

Av någon anledning har aldrig en liknande debatt uppstått i Danmark om ”Danarikets vagga” som i Sverige, trots de arkeologiska fynden i senare tid från Uppåkra.

Vem vet, kanske Uppåkra rentav utgjort grund för de danska sagokungarnas Lejre? 🙂

Tradition & fason” hävdar dock, tvärsäkert och oförtrutet i enlighet med traditionell svensk historiesyn:

”Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.”

Palle Lauring sätter nog fingret på, varför en liknande debatt om ”Danarikets vagga” aldrig kunnat komma till stånd västansunds:

”Med en tysker, med en holstener, ja sågar med en tysk nordslesviger kan vi diskutere problemerne omkring vor sydgrænse. Ikke at parterne bliver enige, men sagen bliver lagt frem set fra begge sider, og ingen finder det mærkeligt. Siger man Skåne til en svensker, er aftenen ødelagt. Årsagen er ufattelig, for det var svenskerne, der skød gevinsten. Skandinavismen ligger naturligvis imellem med visse forpligtelser, men vel også med en vis forpligtelse til at besegle de broderlige følelser med en rimelig gensidig redelighed. Problemet er ikke noget problem: så og så mange kvadratmil land erobret, tilbageerobringer mislykket, sagen definitivt afgjort. Erobringen af Skånelandene skete efter de dengang og stadig gældende regler, at den stærkeste har ret. Men endnu kan svenske historikere ofre tid på att fremtrylle en ”historisk ret”, der går forud for erobringen. Man kan møde udtrykket, at 1658 var en genforening med Sverige. Det er kun ord og uden betydning, men historisk er det galt. Skåne var dansk, politisk til 1658, i sindelag noget længere, kulturelt tegner det danske indslag sig endnu, omend naturligvis vigende.”

När ”Tradition & fason” i likhet med den ”särskånska” skolan inom litteraturen (t.ex. NH Sjöberg, profil i Götiska förbundet på 1800-talet, eller Åke Ohlmarks) spekulerar om en västansundsk kung som skulle erövrat Skåne bortom år 1000 trots att det inte finns några tillförlitliga källor, aktualiserar de inte då den storsvenska nationalistiska ”historiska rätten” till Skåne som Lauring talar om just här?

Tradition & fason” medger, visserligen:

”Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. ”

Och man ondgör sig förvisso med all rätt, över den konventionella svenska historiebilden:

”som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921”.

Men varför är då deras historiesyn till förväxling lik just den storsvenska nationalistiska, som skånska skolbarn fått växa upp med i generation, efter generation? Och om man vill göra upp med den traditionella historiesynen i socialdemokraternas ”folkhem” och ”Volksgemeinschaft/folkgemenskap”, en idé som de just snodde från just de konservativa, för att frånta dem deras främsta argument, är det inte då genom seriös dokumentation?

Gränslös junk science i Öresundsregionen

Medan Danmark infört nya gränskontroller, stängt gränsgångarcentret i Helsingør, vill införa biltullar som slår hårt mot sundspendlarna etc, försöker politikerna i Helsingør och Helsingborg visa att de trots allt jobbar för att underlätta Öresundsintegrationen, genom:

* trumvirvel *

Ett projekt för klimatsmarta politiska miljölösningar över gränsen!

I samarbetet, där man plöjt ner 41 miljoner danska kronor av skattebetalarnas pengar, försöker man leta politiska klimatlösningar till stadsdelar. I Helsingborg demonstrerades igår framstegen för ett 20-tal politiker och tjänstemän från tvillingstaden Helsingør enligt HD, bl.a. med en solcellsmodell som fick en lampa att tändas och släckas, och en motionscykel som visade vilken fysisk kraft som krävs för att hålla en lampa lysande.

Inget framgick emellertid av HD-artikeln, om politikerna har något emot att se en ny medeltidsvärme med vinodlingar i England igen och ett grönt Grönland som tillät vikingarna att ha bosättningar och tamboskap där?

Vi har ju alltid haft klimatförändringar!

Så sent som på 1970-talet varnade klimatforskarna för en ny istid.

I dag har tvärtom i stället global uppvärmning blivit en storindustri med massor av forskningspengar som finansierar institut och centrumbildningar vid olika universitet över hela världen, men de får som regel inte pengar för att forska om människan eller CO2 påverkar global uppvärmning, men hur och vilka katastrofala konsekvenser det kan få.

Fast det skapar onekligen bättre rubriker för politikerna och forskarna.

Detta är inget unikt exempel på politisering av forskningen. Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet t.ex., har också ofta fått kritik för att bedriva ”forskning” med statsnationalistiska skygglappar. Men i samtliga fall förgiftas kunskapens brunnar.

Den mångfaldigt emmybelönade konsumentjournalisten John Stossel kallar fenomenet ganska passande, för ”junk science”:

Fast, mot bakgrund av att vi fortfarande inte fått en nordlig fast förbindelse de fyra kilometerna mellan Helsingborg och Helsingør för att komplettera ”Sund-ringen” och inget konkret beslut kommit till stånd, blir det kanske en passande ursäkt för våra kära politiker nu, att en sådan bara inte längre är ”klimatsmart”?

Centralstatens konsekvenser för frihet och demokrati

Intressant och tankeväckande föreläsning av historikern Tom Woods om de katastrofala följderna av utvecklingen till moderna centralstater från det tidigare decentraliserade system som fanns i Europa och västvärlden (obs, namnet på videoklippet ”the American experience” är missvisande, eftersom det i högsta grad berör även oss):

Sila mygg och svälja kameler – eller varför har nazisten Alf Åberg aldrig granskats?

Ännu en gång har IKEA’s grundare Ingvar Kamprad fått löpa gatlopp i medierna pga hans nazistiska förflutna.

Men liksom det vore lika intressant att veta vilka svenskar som samarbetade med den östtyska diktaturen i DDR och dess hemliga polis Stasi, finns lika stor anledning att uppmärksamma den svenska historikern Alf Åberg, som var Kamprads mest prominenta vapendragare bland ”de bruna” på Lunds Universitet, och ingen historiker har lika ihärdigt som Åberg försökt framställa försvenskningen av Skåne som en snabb och problemfri process, och framställa de skånska motståndsmännen som kriminella stråtrövare istället för frihetskämpar.

Varför har Åberg i motsättning till sin kollega Kamprad fått gå helt fri från medias granskning?

Kamprad har trots allt erkänt och gjort avbön, medan Åberg fortfarande ogenerat beskriver sig själv som nationalromantiker, spyr galla över vad han kallar ”snapphaneromantik” och ser sig själv som en ”gammal karolin”.

För många år sedan frågade jag i en mailkonversation HD:s chefredaktör, i anledning av Joakim Berglunds bok ”Quisling centralen” om nazismen i Lund varför lokaltidningen HD i stan, aldrig uppmärksammat att en av de mest berömda helsingborgarna, som i dag betraktas som en av de största auktoriteterna om försvenskningen av Skåne, var ledande nazist i Lund.

Han svarade mig, att det har de minsann gjort.

Men ännu i dag, i kölvattnet av att Kamprad fått löpa på chavotten i de svenska medierna, lyser HD:s bevakning av Åbergs nazistiska förflutna med sin frånvaro.

Är det bara för att han varit så politiskt korrekt och svenskvänlig, i beskrivningen av försvenskningsprocessen i Skåne?


I Joakim Berglunds bok ”Quisling Centralen – Nazismen i Skåne på 30- och 40-talet” kan man bl.a. läsa, att Alf Åberg som studieledare i Lunds Nationalsocialistiska Studentförening och ordförande i föreningens ungdomskår Nordisk Ungdom i Helsingborg var tongivande i en debatt om judiska flyktingars rätt att bosätta sig i Sverige.

Upphovsrättens ondska

Senaste exemplet på hur grundlagen används som karottunderlägg i hetsjakten i Sverige mot fildelare:

15-åring åker dit för fildelning.

Det torde stå utom allt tvivel, att patent och upphovsrätt, främst används av storföretag för att stänga ute nya uppstickare från att konkurrera.

Intressant föreläsning om hur dramatiskt upphovsrätten inom modeindustrin skiljer sig från resten av världen, hur bröderna Wright stoppade all utveckling och innovation inom flygindustrtin, Andrew Galambos idéer om intellektuell egendom (humoristiskt kallat ”mind fruit”) som driver frågan till sin spets, etc: