Skånefotbollen utarmas av Stockholms centralism

  

Av någon anledning har ”Di Gule”, en av de äldsta idrottsföreningarna östansunds stiftad år 1899, kallad ”alla idrotters moder” som introducerat bl.a. fotboll, handboll, ishockey, bandy, bowling och landhockey öster om Köpenhamn, på senare år bytt ut sin gula klubbsymbol med Skånegripen , mot ett blått som alla andra IFK-föreningar i Sverige bär.

Det kanske hetaste diskussionsämnet i lokalmedierna i norra Øresund och Helsingborg just nu, är anfallskrisen i HIF och försäljningen av Alexander Gerndt och Marcus Nilsson till holländska Utrecht.

Ett Helsingborg som är mitt uppe i en guldstrid mot Elfsborg i Allsvenskan, och möter belgiska Standard Liege i en direktsänd match i UEFA-cupen riskerar nu köpas sönder helt, genom Rasmus Jönssons övergång till tyska Wolfsburg

Samtidigt är Ängelholm där ishockey och Rögle helt naturligt, gäller i första, andra och tredje hand och helt saknar fotbollskultur eller -intresse liksom en arena med allsvensk klass, till stor fasa för lokalpolitikerna, på väg upp  i Allsvenskan.
Inte olikt Trelleborg, som på 1990-talet i UEFA-cupen tog emot europeiska storklubbar såsom Blackburn och Lazio, vilket i Helsingborg eller Malmö skulle skapat karnevalstämning, men när journalisterna gick runt i lilla Trelleborg och försökte känna av stämningen i Söderslättmetropolen, blev det allmänna svaret ”Är det fotboll, eller?”, och matcherna drog inte mer än ca. 3.000 åskådare. Öknamnet på arenan Vångavallen med sin enda pinsamma träsittplatsläktare blev ”Tjongavallen”, till evig skam och vanära för skånsk fotboll.

Samtidigt fruktar just nu Dinamo Zagreb som skall möta Malmö FF av misstag, ”di blåes” gamla ärkerivaler IFK Malmö🙂 Inget skånederby har någonsin haft så mycket prestige – glöm ”slaget om Skåne”, mellan HIF och MFF! – som det mellan då blåe och di gule. I Sverige brukar man säga att sport och politik inte hör ihop, men i Skåne har MFF alltid varit arbetarklassens och IFK medelklassens lag.

Som skånsk fotbollsälskare, kan man bara gråta över, att di gule gått från matcher mot Real Madrid inför 60.000 åskådare och i mästarcupen mot Rapid Wien, till att nu harva i division 4 i matcher mot Pelister.

Samtidigt som Trelleborg och Ängelholm i dag firar framgångar på småarenor –  sportsligt men inte publikmässigt – där det är så dött att man kan höra tappet av ett örhänge.

I svenska basketligan är det dock liksom i amerikansk elitidrott, ett grundkrav att en klubb måste ha ekonomiskt och publikmässigt underlag, för att kvalificera sig.

I amerikansk fotboll tog t.ex. sista året Green Bay Packers, USA:s Degerfors, hem mästerskapet, vilket visar att det kanske inte bara är det rent sportsliga och ekonomi, men också engagemang och att man faktiskt har några åskådare på läktarna, som är avgörande.

Och i den pågående Öresundsintegrationen, blir frågan varför Malmö FF och Helsingborg skall förnekas lokala öresundsderbyn mot nordiska toppklubbar och publikmagneter som FC København och Brøndby, men tvingas göra långa resor för att möta avlägsna motståndare inför folktomma läktare, såsom Gefle och GIF Sundsvall.

Men i Sundets Pärla, handlar allting just nu om ”guden” Alvaro Santos återkomst, som skall ersätta de många förlorade stjärnorna.
Bara i Helsingborg. Bara i Helsingborg…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s