Statsnationalism contra ett skåneländskt fotbollslandslag

Filosofer som Torbjörn Tännsjö, har övertygande argumenterat för den ideologiska kopplingen mellan idrott och fascism, såsom hyllandet av elitism, nationalism och rå kroppsstyrka. Vilket inte minst manifesterades under Mussolinis världsmästerskap i fotboll 1934 och när helsingborgsstjärnan Nils Rosén 1932 i ett Skåne-landslag i röd-gula färger, mötte Nazityskland i Nürnberg och trots förlust i matchen, hyllades som matchens store hjälte av tyskarna i Bayern, ty:

”hans stora ljusa huvud höjde sig över de svartmuskiga sydlänningarnas kalotter på fotbollsbanorna. Det förvånar icke, att han i Hitlerlandet ansågs som den praktullaste typ på ariern, den verkliga urariern, som tänkas kunde. Det är svårt att blicka honom över axeln, omöjligt att ignorera honom på planen.”

(källa: Fotbollboken år 1934-35, Svenska fotbollförbundets officiella seriekalender).

Berlin-OS 1936 blev också en historisk trendsättare, då hela hela den av nazisterna skapade OS-invigningen med tändandet den olympiska facklan etc i ett magiskt propagandaspektakel i lysande glamour, kopierats av OS-arrangörer ända till den dag som i dag är.

Rentav moderna europeiska musikevents i dag, som Sensation och Qlimax, har tagit lärdom av nazisternas massmöten, när det gäller sceneri och effekter:

Som skåning, är det också svårt att inte bli indignerad, inför varje dansk-svensk landskamp när svenska medier fylls av rubriker såsom ”danskjävlar,” och artiklar om att skåningar borde skatta sig lyckliga över att ha blivit erövrade av Sverige och om att Råsunda i Stockholm 600 km bort, och inte Parken i København lokalt, är vår verkliga nationalarena.

Men,  just därför är det också uppfriskande att läsa i Hallandsposten om att ett nytt modernt fotbollslandslag för Skåneland nu sett dagens ljus .🙂

I andra europeiska regioner, har t.ex. Baskiens och Kataloniens regionlandslag högre status och samlar mer publik, än nationalstatens.

Om region- och klubblag återerövrar sin status gentemot landslagen, är det inte separatism, men snarare en återgång till den gamla ordningen i Europa med fria städer och regionländer, före den franska revolutionen som bla Hans Hermann Hoppe skriver om :

”då Europa, från runt 1300-talet till en bra bit in på 1800-talet (då den moderna centralstaten trädde fram), kännetecknades av hundratals fria och självständiga städer, som existerade mitt i en dominerande feodal samhällsstruktur.

Genom att välja denna modell och försöka eftersträva ett USA med ett ökande antal stora och territoriellt frikopplade fria städer – en mångfald av Hong Kong, Singapore, Monaco och Liechentstein spridda över hela kontinenten – kan två annars ouppnåeliga centrala mål uppnås. För det första […] är en sådan strategi av småskaligt utträde mindre hotfull i ett politiskt, socialt, och ekonomiskt perspektiv. För det andra, genom att många olika områden över hela landet samtidigt följer denna strategi blir det svårare och svårare för centralstaten att ena den allmänna opinionen mot secessionisterna, något som är nödvändigt för att kunna uppbringa det populära stöd och frivilliga samarbete som krävs för att kunna bekämpa secessionen.”

Ett folkligare landslag som utmanar den storsvenska hegemonin, är kanske ett steg på vägen?🙂

 

Ett gammalt skåneländskt storlag är IS Halmia, som spelat många säsonger i den högsta svenska serien allsvenskan, och stoltserar med Halmstads ”tre hjärtan” från det danska riksvapnet, som var en belöning för halmstadsbornas motståndskamp mot svenskarna under Nordiska sjuårskriget, och dessutom spelar i de danska röd-vita färgerna🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s