Fotbollsproletärer och svensktnationalistiskt hyckleri

Vem sade att sport och politik inte hör ihop?

Häromdagen visades den omtalade dokumentärfilmen ”Fotbollens sista proletärer” på svensk tv.

Filmen är delvis en nostalgisk hyllning till de glada svenska amatörerna i IFK Göteborg som på 1980-talet firade stora internationella framgångar, och slog de välbetalda stjärnorna i lag som Barcelona och Hamburg. Men ännu mer en politisk hyllning till det svenska Folkhemmet, som idealiseras jämfört med andra samhällen.

Sällan har svenskt nationalistiskt hyckleri varit tydligare än i denna film.

Ekonomi har alltid varit avgörande för att kunna värva ihop ett slagkraftigt fotbollslag, och ända sedan Allsvenskans start på 1920-talet betalade klubbarna sina spelare enorma summor pengar under bordet.

Trots allt detta var välkänt, blev det av någon märklig anledning bara Malmö FF som straffades för brott mot amatörreglerna och tvångsnedgrades från Allsvenskan 1932.

Och de flesta vet, att ”fotbollsproletärerna” i IFK Göteborg i verkligheten var ett lag som den  smarte affärsmannen Anders Bernmar köpt ihop med stora pengar.

Ett lustigt avsnitt i dokumentärfilmen är när IFK Göteborgs stjärnspelare Torbjörn Nilsson föraktfullt skrattar och avvisar att han skulle vara intresserad av att tjäna miljoner som proffs, och säger att han trivs bättre som kock. Mannen, som tjänade stora pengar som proffs i PSV Eindhoven och Kaiserslautern.

En starkt bidragande orsak till att svenska klubbar i dag hamnat på efterkälken mot omvärlden är Bosmandomen som fastställde att nationella fotbollsförbunds begränsningar för antalet utländska spelare från andra EU-länder i klubblag stred mot EU:s regler om fri rörlighet på den inre marknaden.

Tidigare var det även i de internationella cuperna såsom Champions League och UEFA-cupen förbjudet att ha mer än tre ”utländska” spelare i laget.

 I praktiken innebar det att t.ex. Helsingborgs IF var tillåtet att ha ett lag fullt av svenskar från Polcirkeln i Lappland, men inte från andra sidan gränsen 4 kilometer bort.

Men det är just denna ”kommersialisering” av idrotten filmarna klagar över, när de nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då Sverige bara hade två tv-kanaler att titta på, reklamförbud, inte gått med i EU, ingen Öresundsbro etc.

Att så få journalister i mediaetablissemanget vill ifrågasätta detta svensknationalistiska hyckleri är oroväckande.

Men kanske man inte skall vara förvånad, när ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen nu tagit plats i riksdagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s