Dag Hammarskjölds förbannelse

I anledning av 50-årsminnet av Dag Hammarskjölds död hyllas den förre generalsekreteraren i FN  förbehållslöst i svenska medier, och kallas ”en av vår tids största svenskar”.

Därför kan det vara uppfriskande att läsa hur historiker från andra länder, fria från svensknationalistiska skygglappar, beskriver Hammarskjölds insats och hans betydelse för hur detta internationella samfund fungerar i dag. Paul Johnson skriver t.ex. i ”Moderna Tider”:

”Man kan inte föreställa sig ett sämre val [d.v.s. Hammarskjöld till generalsekreterare]. Han kom från en framstående ämbetsmannafamilj i ett land där man var pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig. Han var det dåliga samvetet personifierat och var fast besluten om att väst skulle ge honom avlösning. Han var stram, beläst, humorfri och ogift (dock inte homosexuell: ‘I Hammarskjölds liv spelade sexualiteten ringa eller ingen roll’ skriver hans officielle biograf), och han utstrålade världslig religiositet. Det var karakteristiskt för honom och för den avancerade 1950-talssmaken, som han troget avspeglade, att han förvandlade det gamla meditationsrummet i FN, ett enkelt och opretentiöst utrymme, till en mörk och dramatisk grotta, med ett slående perspektiv och belysning och med ett stort järnblock i mitten, upplyst av en enda lodrät ljusstråle. Vad symboliserade den? Kanske den relativa moraluppfattningen. Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ‘alliansfria’ nationerna.”

Det viktigaste arvet Hammarskjöld lämnade efter sig var:

”att han visat hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst.”

Om Hammarskjöds död under konflikten mellan Katanga och Kongo skriver Johnson:

”Hammarskjöld [tog] föga hänsyn till de liv, svarta eller vita, som han äventyrade. Kall, isolerad, förtärd av en våldsam äregirighet förklädd till idealitet tog hans tankar formen av politiska abstraktioner och lämnade människor utanför. Han formulerade vad som blev ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FN:s befogenheter. Därmed identifierades FN med en form av inverterad rasism, som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren. Redan på Hammarskjölds tid skördades mängder av offer. Hans FN-armé blev en källa till ytterligare instabilitet, inte tvärtom. Hans skyddsling Lumumba försökte upprätta en egen stat, föll i den kongolesiska arméns händer, nu under befäl av en f d underofficer ‘general’ Mobutu, överlämnades till katanganeserna och mördades den 17-18 januari 1961. Slutet för denne värdelöse bandit, ansvarig för tusentals människors död, beskrev Hammarskjöld som ‘ett avskyvärt brott mot de principer för vilka denna organisation står’. I själva verket var det bara en meningslös episod i en lång maktkamp. Generalsekreteraren förlorade sin känslosvalka och blev besatt av ett begär att hämnas den kungs död som han hade misslyckats med att sätta på tronen genom att begagna sina FN-trupper för att driva ut de vita från Katanga och byta ut dess regim. Det skulle kunna kallas det första exemplet på imperialism under den internationella byråkratins täckmantel. Men under tiden gjorde han misstaget att lämna sitt FN-kontors abstrakta låtsasvärld och stiga ned i Kongobäckenets verkliga värld. Det kostade honom livet. Hans flygplan kolliderade med ett träd nära Ndola i september 1961.”

Sedan Hammarskjöld har FN mest bidragit till att ge skurkstater legitimitet. År 1975, då de afro-asiatisk-arabiska och sovjetiska blocken bildade majoritet, kunde t.ex. Ugandas diktator Idi Amin hålla ett tal inför generalförsamlingen där han krävde folkmord, vilket besvarades med stående ovationer. 

Fredrik Segerfeldt skrev i SvD förra året:

”FN är den internationella rättens främsta källa. Det är som att över hälften av ledamöterna i Sveriges riksdag skulle vara nominerade av landets Hells Angelsklubbar.”

Paulina Neuding har också i Magasinet Neo nr 5 2010 skrivit om hur t.ex. Gadaffis Libyen fått sitta i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och blockera berättelser om diktaturens övergrepp och tortyr.

Det är dessa saker vi bör ha i åtanke, när vi minns Hammarskjöld!

 

Dag Hammarskjölds skånska korsvirkesgård Backåkra på Österlen väcker kusliga minnen