Fascismens pånyttfödelse

Det känns lika märkligt varje gång man kör längs Skäldervikens kust mellan Höganäs och Ängelholm och möts av skylten ”Välkommen till Helsingborgs stad”. Men sedan storkommun-reformen på 1970-talet sträcker sig faktiskt denna koloss på lerfötter till kommun så långt norrut, att t.ex. byn Rögle som givit namn till Ängelholms stolthet i ishockey numera ligger inom Helsingborgs kommun – eller rättare sagt ”stad” som man pompöst föredrar kalla den.

Trots denna stora omvälvning som dödade närdemokratin i de tidigare småkommunerna där alla kände politikerna och kunde ställa dem till svars, var det många tunga svenska makthavare som ville göra om Sverige till sju storkommuner – först då kunde man få en effektiv planering och offentlig service.

I dag skakar de flesta på huvudet över 70-talets radikalism. Men ändå tycks nu epokens iver för storskalighet och centralisering ha återupplivats igen inom politiken.

I Helsingør vill borgmästaren Johannes Hecht-Nielsen slå ihop Nordsjælland till en ”superkommun”, påhejad av HD:s ledarredaktion, som vill att kommunstyrelseordföranden Peter Danielsson i Helsingborg också skall snacka ihop sig med sina nordvästskånska kollegor för att göra hela Nordvästskåne till en enda jättekommun.

På samma sätt tänker nu också politiker, byråkrater och särintressen slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd” långt ovan för huvudet på medborgarna. Ett nytt stort kliv på vägen togs i tidsdags då Kalmar läns landsting beslutade att man vill ingå i regionen.

Skånska Dagbladets ledare ställer den befogade frågan:

”[V]arför skapa problem i onödan och varför skapa problem som bygger på sjukvårdsbyråkratiskt tänkande?
För tyvärr är det i stora stycken det som driver regiondiskussionerna i Sverige. Byråkrater som skissar på hur stor folkmängden ska vara för att specialistsjukvård ska kunna erbjudas har kapat hela regionfrågan.
Detta när den viktiga regionaliseringen borde handla om så mycket mer. Om hur makt kan flyttas från Stockholm, om hur utveckling kan skapas utifrån regionala styrkor och om hur människors inflytande kan öka.”

Men SkD tycks missa att det pågår en politisk trend i en helt annan riktning nu, mot vad Henrik Alexandersson i Bryssel i en mycket läsvärd bloggartikel kallar för ”Det post-demokratiska systemet”.

Politiker i hybris, byråkrater och särintressen har alltmer flyttat fram sina positioner på det fria och demokratiska samhällets bekostnad.

Det system Alexandersson beskriver brukar kallas för korporativism, vilket kännetecknar den fascistiska ideologin.

Fascist” är förvisso i dag mest bara ett skällsord, man använder för att smäda politiska motståndare och ingen seriös nutida politiker skulle vilja kalla sig det. Men på 1920-talet var Mussolini mycket populär världen över och fascismen ansågs vara ett attraktivt alternativ till det liberala ekonomiska systemet. Fascismen influerade både Roosevelts ”New Deal” och Per Albin Hanssons ”Folkhem”, och som t.ex. Lew Rockwell skriver:

”Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police State as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive State the unlimited master of society. ”

Och i bland är det intressant, hur gamla tankefigurer återföds i ny skepnad. När demokratiska grundprinciper som medborgarinflytande och politisk transperens får ge vika för ”effektivitet” eller ”stordriftsfördelar” är frågan om inte fascismens virus funnit en ny värd i välfärdsstatens kropp?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s