Enhetsskola eller mångfaldsskola

SVT:s Kunskapskanalen sändes igår en längre intervju med författaren Christer Isaksson i serien ”En bok, en författare” med anledning av antologin ”Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen?” denne utkommit med som redaktör.

Det var länge sedan jag skådat en mer ensidig och okritisk intervju.

Den enda självklara lösningen på problemen inom skolväsendet förutsattes vara centralisering. I Sverige med sin långa centralistiska tradition har av någon anledning, alltid den lokala demokratiska instansen betraktas med stor skepsis, samtidigt som det paradoxalt nog finns en utbredd och överdriven tilltro till centralmaktens förmåga att lösa samhällsuppgifter. Rejäla demokratiska beslut fattas i Mälardalen, och inte i Skåne eller Jämtland.
Både författaren och journalisten blickade nostalgiskt tillbaka till ordningen före kommunaliseringen 1989, då skolväsendet styrdes helt från Stockholm.

Men viktigt i sammanhanget att minnas, är att vi då bara hade en statlig enhetsskola, där alla skulle stöpas i samma form i enlighet med läroplanens direktiv.

Till sammanhanget hör ju, att det samtidigt pågår en debatt om friskolereformen med skolpeng och valfrihet som följde efter kommunaliseringsreformen. Den rödgrönbruna oppositionen har gemensamt tvingat fram en utredning om friskolornas och det fria skolvalets konsekvenser.

Dåvarande s-ledaren Mona Sahlin blandade sig rentav i maj ifjor bl.a. i den brittiska valdebatten där hon tog upp Sveriges friskolor som ett varnande exempel.

De svenska kommunisterna är mindre försiktiga, och kräver rakt ut:

”Förbjud alla friskolor! Riv upp friskolereformen och återinför en statlig enhetsskola, lika för alla barn ”

Men som någon ironiskt påpekat: 🙂

”En enhetlig skola räcker ju inte! Barnen går ju hem till olika förhållanden sen och får massa obehaglig frihet att utvecklas till individer där.

Vi måste istället konfiskera alla barn vid födseln och se till att ingen vet vilket barn som hör till vilka föräldrar. Barnen kan sen uppfostras centralt och enhetligt utan distraherande valfrihet.”

Medan Sverige infört större valfrihet, har ironiskt nog frihetens förmodade gamla hemvist på jorden USA, gått motsatt väg:

Detta har bl.a. givit upphov till den kritikerrosade dokumentärfilmen ”Waiting for Superman”:

Och det är alltså denna förlegade enhetliga Volkskola, många i Sverige längtar tillbaka till?

Guldåldern före första världskriget

En smått hisnande tanke, är att vi för 100 år sedan hade en lika globaliserad värld som i dag, och ett Europa där man kunde resa och handla i princip helt fritt över gränserna, utan EU och överstatlighet, men en värld som genom första världskrigets utbrott hastigt men mindre lustigt försvann, och utbyttes i monetär nationalism, ekonomisk och politisk centralisering och handelskrig mellan länder.
En intressant föreläsning av Jeffrey A. Tucker som bl.a. är författare till den fascinerande boken ”Bourbon for Breakfast: Living Outside the Statist Quo ” om vad vi kan lära av detta:

Monstret från Jekyll Island, och vad Skåne kan lära av läxan

”Det är inte sexigt, men väl ett privilegium som vi ska tacka våra lyckliga stjärnor för”

Så skrev ledarskribenten  Henrik Berggren i DN igår, om rätten att få betala skatt till en pålitlig stat.

Berggren syftar naturligtvis på Mona Sahlins bevingade ord:

”Det är häftigt att betala skatt!”

Privilegiet” han talar om, är att vi i det fina och förträffliga Sverige till skillnad från det hemska Grekland, kan lita på staten.

Vad Berggren emellertid av någon anledning blundar för, är att i början av 1990-talet då Sahlin myntade det klassiska citatet, befann sig de svenska statsfinanserna i ett nära nog grekiskt skick, och hans DN-ledare ådagalägger en typiskt svensk auktoritetstro, där en bärande tanke bakom idén ”folkgemenskap” som varit en hörnsten i det socialdemokratiska folkhemsbygget, är att staten är en del af folket, och folket en del av staten.

Om man däremot, ser staten som ett något i bästa fall nödvändigt ont, blir grundperspektivet något annorlunda 🙂

Den legendariske anarkisten och postentreprenören Lysander Spooner, som höll på att välta omkull det amerikanska statliga postmonopolet, skrev i bjärt kontrast mot Berggrens myndiga ledare, följande om skatter:

”The fact is that the government, like a highwayman, says to a man: ‘Your money, or your life.’ And many, if not most, taxes are paid under the compulsion of that threat. The government does not, indeed, waylay a man in a lonely place, spring upon him from the roadside, and, holding a pistol to his head, proceed to rifle his pockets. But the robbery is none the less a robbery on that account; and it is far more dastardly and shameful. The highwayman takes solely upon himself the responsibility, danger, and crime of his own act. He does not pretend that he has any rightful claim to your money, or that he intends to use it for your own benefit. He does not pretend to be anything but a robber. He has not acquired impudence enough to profess to be merely a ‘protector,’ and that he takes men’s money against their will, merely to enable him to ‘protect’ those infatuated travellers, who feel perfectly able to protect themselves, or do not appreciate his peculiar system of protection. He is too sensible a man to make such professions as these. Furthermore, having taken your money, he leaves you, as you wish him to do. He does not persist in following you on the road, against your will; assuming to be your rightful ‘sovereign,’ on account of the ‘protection’ he affords you. He does not keep ‘protecting’ you, by commanding you to bow down and serve him; by requiring you to do this, and forbidding you to do that; by robbing you of more money as often as he finds it for his interest or pleasure to do so; and by branding you as a rebel, a traitor, and an enemy to your country, and shooting you down without mercy, if you dispute his authority, or resist his demands. He is too much of a gentleman to be guilty of such impostures, and insults, and villanies as these. In short, he does not, in addition to robbing you, attempt to make you either his dupe or his slave.”

Berggren ondgör sig i DN-ledaren också över att de rika i USA, där utlandsskulden nu nått astronomiska nivåer, betalar alltför lite skatt.

Men är det inte de rika, som skapar jobb och produktion, vilket blir nödvändigt för att kunna betala skulden?

President Ronald Reagan hade en favorithistoria, som han alltid brukade berätta för att illustrera hur staten behandlar de produktiva medlemmarna i samhället:

”A traveling salesman stays overnight with a farm family. When the family gathers to eat there’s a pig seated at the table. And the pig has three medals hanging around his neck and a peg leg. The salesman says, “Um, I see you have a pig having dinner with you.”

“Yes,” says the farmer. “That’s because he’s a very special pig. You see those medals around his neck? Well, the first medal is from when our youngest son fell in the pond, and he was drowning, and that pig swam out and saved his life. The second medal, that’s from when the barn caught fire and our little daughter was trapped in there and the pig ran inside, carried her out and saved her life. And the third medal, that’s from when our oldest boy was cornered in the stock yard by a mean bull, and that pig ran under the fence and bit the bull on the tail and saved the boy’s life.”

“Yes,” says the salesman, “I can see why you let that pig sit right at the table and have dinner with you. And I can see why you awarded him the medals. But how did he get the peg leg?”

“Well,” says, the farmer, “a pig like that–you don’t eat him all at once.”

I USA:s historia, är 1913 ett märkesår. De mest inflytelserika amerikanska affärsmännen träffades under stort hemlighetsmakeri på ön Jekyll Island, för att genomföra vad som närmast kan beskrivas som en statskupp.

Detta möte utmynnade i både införandet av en federal inkomstskatt och upprättandet av en centralbank, vilket i praktiken helt dödade delstaternas självständighet. Före år 1913, var den enda kontakten en vanlig invånare i USA hade med centralmakten i Washington, brevbäraren som delade ut post.

Här finns en viktig läxa att lära för Skåne och alla andra regionländer som vill stå på egna ben i ”regionernas Europa” där gamla imperialistiska makters gränsdragningar tappar betydelse: om centralmakten får lägga beslag på rätten att trycka papperspengar, och indriva en inkomstskatt, blir de regionala och lokala demokratiska institutionernas och medborgarnas inflytande starkt försvagade.

En intressant föreläsning av den amerikanske presidentkandidaten Ron Paul från Jekyll Island, om hans kamp mot det nuvarande systemet som upprättades på denna plats för 100 år sedan:

Centraliseringsiver och stalinistiska retuscheringar

I gårdagens huvudledare tar HD upp debatten om demokratiska beslutsnivåer, och centraliseringsivern västansunds, där man genom storkommunreformen och avskaffandet av länen 2007 spolade ned de sista resterna av närdemokratin i toaletten. Statsminister Lars Løkke Rasmussen flaggar nu inför den kommande valrörelsen för ytterligare centralisering, där bl.a. sjukvården skall styras helt av byråkrater och tjänstemän på socialdepartementet i København.
HD efterlyser en liknande debatt här östansunds i papperstidningen:

”vi vill inte ha geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården. Så hur kan vi bedriva regional vård utan att den situationen uppstår?”

Vilket dock av någon anledning senare i nätversionen, retuscherats och snyggats upp till bara meningen:

”Och vi vill inte geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården”.

Jag å min sida, efterlyser snarare en debatt såsom den på 1970-talet mellan Fälldin och Palme, där frivilligheten i civilsamhället ställdes mot tvångsmakten i staten, och där närhetsinflytandet i småskalig politik och demokrati ställdes mot massamhället.

Om demokrati och närhetsinflytande, måste ge vika för centralisering och ”effektivisering” av den offentliga sektorn hamnar vi på ett sluttande plan, vilket ger anledning till att erinra om Benjamin Franklins bevingade ord:

”Those who give up their liberty for more security neither deserve liberty nor security.”

När Öresundsregionen och Europa integreras och världen globaliseras alltmer, där människor, pengar och företag rör sig mer och mer fritt över gränserna, aktualiseras en viktig fråga:

Vilken politisk beslutsnivå är mest flexibel och överblickbar?

Politiskt talar man numera om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig medan den nationella tappar betydelse. Man pekar också på urbanutvecklingen och framväxten av ”megacitities”. Borgmästare och inte presidenter, kommer ha den politiska tyngden, heter det.

Snarare än HD:s utgångspunkt om ytterligare centralisering, borde vi i dag kunna hämta inspiration från den nyvaknade debatten i USA om den demokratiska principen kring ”Nullification”, vilken vi bl.a. har bestsellerförfattaren och historikern Thomas E Woods Jr att tacka för 🙂 En fascinerande föreläsning (den första i en serie av tio) av Tom Woods, om nullification: