Fascismens pånyttfödelse

Det känns lika märkligt varje gång man kör längs Skäldervikens kust mellan Höganäs och Ängelholm och möts av skylten ”Välkommen till Helsingborgs stad”. Men sedan storkommun-reformen på 1970-talet sträcker sig faktiskt denna koloss på lerfötter till kommun så långt norrut, att t.ex. byn Rögle som givit namn till Ängelholms stolthet i ishockey numera ligger inom Helsingborgs kommun – eller rättare sagt ”stad” som man pompöst föredrar kalla den.

Trots denna stora omvälvning som dödade närdemokratin i de tidigare småkommunerna där alla kände politikerna och kunde ställa dem till svars, var det många tunga svenska makthavare som ville göra om Sverige till sju storkommuner – först då kunde man få en effektiv planering och offentlig service.

I dag skakar de flesta på huvudet över 70-talets radikalism. Men ändå tycks nu epokens iver för storskalighet och centralisering ha återupplivats igen inom politiken.

I Helsingør vill borgmästaren Johannes Hecht-Nielsen slå ihop Nordsjælland till en ”superkommun”, påhejad av HD:s ledarredaktion, som vill att kommunstyrelseordföranden Peter Danielsson i Helsingborg också skall snacka ihop sig med sina nordvästskånska kollegor för att göra hela Nordvästskåne till en enda jättekommun.

På samma sätt tänker nu också politiker, byråkrater och särintressen slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd” långt ovan för huvudet på medborgarna. Ett nytt stort kliv på vägen togs i tidsdags då Kalmar läns landsting beslutade att man vill ingå i regionen.

Skånska Dagbladets ledare ställer den befogade frågan:

”[V]arför skapa problem i onödan och varför skapa problem som bygger på sjukvårdsbyråkratiskt tänkande?
För tyvärr är det i stora stycken det som driver regiondiskussionerna i Sverige. Byråkrater som skissar på hur stor folkmängden ska vara för att specialistsjukvård ska kunna erbjudas har kapat hela regionfrågan.
Detta när den viktiga regionaliseringen borde handla om så mycket mer. Om hur makt kan flyttas från Stockholm, om hur utveckling kan skapas utifrån regionala styrkor och om hur människors inflytande kan öka.”

Men SkD tycks missa att det pågår en politisk trend i en helt annan riktning nu, mot vad Henrik Alexandersson i Bryssel i en mycket läsvärd bloggartikel kallar för ”Det post-demokratiska systemet”.

Politiker i hybris, byråkrater och särintressen har alltmer flyttat fram sina positioner på det fria och demokratiska samhällets bekostnad.

Det system Alexandersson beskriver brukar kallas för korporativism, vilket kännetecknar den fascistiska ideologin.

Fascist” är förvisso i dag mest bara ett skällsord, man använder för att smäda politiska motståndare och ingen seriös nutida politiker skulle vilja kalla sig det. Men på 1920-talet var Mussolini mycket populär världen över och fascismen ansågs vara ett attraktivt alternativ till det liberala ekonomiska systemet. Fascismen influerade både Roosevelts ”New Deal” och Per Albin Hanssons ”Folkhem”, och som t.ex. Lew Rockwell skriver:

”Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police State as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive State the unlimited master of society. ”

Och i bland är det intressant, hur gamla tankefigurer återföds i ny skepnad. När demokratiska grundprinciper som medborgarinflytande och politisk transperens får ge vika för ”effektivitet” eller ”stordriftsfördelar” är frågan om inte fascismens virus funnit en ny värd i välfärdsstatens kropp?

Annonser

Ett eko från 70-talets Sverige


En debatt har blossat upp i USA efter att president Obamas tidigare OMB-chef Peter Orszag  flaggat för mer centralstyrning och mindre demokrati  eftersom han menar landet är alltför splittrat, och ”we are making our country more ungovernable”.

Är det bara jag som upplever detta som ett eko från 70-talets Sverige, då hela samhället stöptes om och centraliserades? Tvåkammarriksdagen, där representanterna i första kammaren utsågs av regionerna i riket, och maktdelningen försvann. Claes Arvidsson beskriver i boken ”Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet” det således:

”[P]olitiken skulle bli kung i en upplyst demokrati. Maktbalans var inget nödvändigt gott. Det var inte ens ett nödvändigt ont. Folkviljan, uttryckt som majoriteten i riksdagen, var garant för det goda.”

Ännu tydligare blev centraliseringen på regional och lokal nivå. Länsstyrelsernas, Stockholms förlängda arm i regionerna, ställning stärktes gentemot kommunerna, och samtidigt slogs Sveriges 2.400 kommuner stegvis ihop till 278 storkommuner. Närdemokratin försvann, och politiken gick från att vara ett förtroendeuppdrag till ett yrke:

”[A]ntalet kommunalpolitiska uppdrag minskade drastiskt. Sannolikheten för att de flesta medborgare någon gång under sitt liv skulle delta på detta sätt i den demokratiska processen minskade därmed mycket påtagligt. Människor påverkades också mer direkt. Sannolikheten för att en vanlig Svensson skulle känna eller ens träffa en förtroendevald blev mycket mindre.

Före den första kommunreformen 1952 hade det funnits 150 000 kommunala uppdrag (ordinarie och suppleanter). 1973 hade antalet reducerats till ca 42 000. Uppdragen var fördelade på ca 30 000 personer.

I stället växte det fram en grupp heltidspolitiker, något som tidigare bara hade funnits i Stockholm och Göteborg. Under sextiotalet tog först några större städer steget och snart hade alla kommuner och landsting heltidsengagerade råd. 1973 började man anställa oppositionskommunalråd utan egna kommunala ansvarsområden. Politiken professionaliserades med runt tusentalet heltidspolitiker. Detta hade sin motsvarighet inom rikspolitiken, där allt färre riksdagsledamöter hade vanliga jobb.”

Detta är orsaken till den aktuella debatten om den priviligierade politikerklassen och om varför en sverigedemokrat nu hänger och klänger sig kvar i riksdagen för att inte gå miste om 2,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar.

I Västtyskland där decentralisten och regionalisten Wilhelm Röpke  som var Konrad Adenauers och Ludwig Erhards husgud kom att spela en stor och viktig roll, gick man efter nazismens fall motsatt väg. Därför är man nu mycket bättre demokratiskt rustade för det gränslösa regionernas Europa som växer fram, medan man i Sverige tror det är Stockholm som skall undanröja gränshindren i Öresundsregionen.

Sverige är ur takt med tiden!

Centralism så ända in i Norden

På dagens ledarsida i HD slår man ett slag för att Norden skall tala med en enad röst i EU, eftersom ”storleken har betydelse” och ”den gyllene eran för små internationellt inflytelserika länder är över”. Man menar, att:

”medan gemensamma värderingar, kultur och språk, länge varit de naturliga drivkrafterna för nordiskt samarbete, finns det andra strategiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen som kanske mer självklart kommer att driva på det nordiska samarbetet i framtiden. Geografi är politik, helt enkelt och Nordens engagemang i Östersjöregionen är därför naturligt. ”

Uppenbart tänker de inte på den logiska geografin här i Sydskandinavien med våra närregioner i Nordtyskland, som Skåne och Danmark har en lång gemensam historia tillsammans med.

Det är 1800-talsskandinavismens gamla spöke, som går igen på HD:s ledarredaktion.

Om Frisland och Saxland fått fortsätta existera som självständiga stater, hade deras språk varit ungefär lika lätta att förstå som våra skandinaviska broderspråk, men i dag är tyvärr saxiskan/plattyskan/lågtyskan nästan helt förträngd av det högtyska riksspråket.

Och vad är det för ”gemensamma värderingar” man talar om? På vilket sätt skulle vi egentligen ha mer gemensamt med en svensk i Lappmarkerna på samma geografiska avstånd som Italien, än med en holsteinare eller mecklenburgare?

Personligen känner jag mig betydligt mer hemma i Holstein, än i ”du fjällhöga nord”.

Det frikyrko- och nykterhetspuritanska arvet på den nordiska taigan norr om Skåne och Danmark blev en hörnsten för de moderna staterna Sverige, Norge och Finland. Dess skötsamhetsideologi, med bl.a. uppfattningen att vägen till ett bättre samhälle kan systematiskt planeras och kontrolleras, skiljer sig från västliga liberala demokratier som i Danmark, där ”den lille mannen” står i centrum.

De tre karaktärsdrag som skiljer skånsk och dansk kultur från svensk och nordisk, brukar anses vara individualismen, kaos-acceptensen och livsglädjen. Och på vilket sätt skulle 7 miljoner skåningar och danskar i Öresundsregionen gagnas av att behöva samsas med 18 miljoner granskogspuritaner? I regionernas Europa där gamla imperialistiska makters gränsdragningar tappar betydelse, är det fritt fram för regioner att gå samman i olika intressegrupper och nätverk.

I detta öppna samhälle, regionernas Europa, där människor, pengar och företag rör sig fritt över gränserna handlar det snarare om vilken politisk nivå som är mest flexibel och överblickbar. Och det är knappast centralmakten i Mälardalen som är det här i Öresundsregionen.

Vi behöver decentralisera, inte tvärtom!

Verkligt självstyre eller vuxendagis för politiker?

Ett jättekliv togs på väg mot att slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd”, när en avsiktsförklaring i tisdags klubbades igenom av skåneparlamentet i Christian IV:s gamla  bålverk mot Sverige, Kristianstad. Själva regionnamnet skvallrar om vilken orientering som numera styr politiken: ”syd” om vad – Stockholm?

Debatten om det skånska självstyret och Skånes plats i regionernas Europa punkterades av Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet, där forskarna kategoriskt likställt ”skåneseparatister” som vill se ett mindre centralistiskt Sverige, med rasister – som om inte själva definitionen på rasism vore just generaliseringar om en grupp av människor – medan de samtidigt tvärtom ojat sig över ”hetsen” mot Sverigedemokraterna.

Och i dag står vi alltså här. Istället för att diskutera på vilken demokratisk nivå politiska beslut bör fattas och huruvida Skåne som ”sydsvensk” underavdelning skall söka nå ut via Stockholm eller liksom Katalonien, Lombardiet, Bayern och andra europeiska regioner stå på egna ben under EU:s paraply i regionernas Europa, tänker man nu skapa en onödig och gigantisk storregion med få befogenheter visavi centralmakten och mindre medborgarinflytande.

Det är sällan man som liberal och regionalist kan nicka instämmande med en ledarartikel i det konservativa HD, men i dag skriver de under rubriken ”Koloss i regionformat”:

”Invånarna/väljarna i denna stora region kommer troligen att uppleva ett ännu större avstånd till de politiker som styr över bland annat sjukvård och kollektivtrafik än vad man gör i dagens Region Skåne.
Visst kan det finnas vinster i att samordna en allt mer högspecialiserad sjukvård och en kollektivtrafik som kräver omfattande satsningar. Men det bör man kunna göra genom olika samarbetsavtal. I annat fall är det väl lika bra att ta steget fullt ut och göra hela landet till en storregion. ”

 
Ordföranden i Skåne-centern Lennart Pettersson skriver också:

”Ett tydligt besked från Centerpartiet är att vi hälsar våra grannar och även andra välkomna i samarbete av olika slag men vi vill förbli skåningar även i de nya regionernas Sverige. ”

Just Centerpartiet skrev för några år sedan in i sitt partiprogram att de vill göra Sverige federalistiskt utifrån subsidiaritetsprincipen och man brukade kritisera centralstyrningen från Stockholm ur ett underifrånperspektiv. Tyvärr dog diskussionen om federalism och subsidiaritet från Centerns håll ut efter valet av Maud Olofsson som partiledare, men nu efter hennes avgång kanske man kan hoppas på en ljusning?

Vi lever trots allt i en spännande tid nu genom Öresundsintegrationen och Sveriges europeisering. Måste Lappland anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov, eller beöver vissa beslut fattas på en mindre centraliserad nivå?

Istället för att slå ihop Skåne med Blekinge och Småland till en jätteregion, borde vi tvärtom kräva verkligt självstyre, och inte ett vuxendagis i Kristianstad för politiker.

Den självklara målsättningen ur liberal synpunkt, borde med Hans Hermann Hoppes ord i antologin ”Secession, State & Liberty”  vara:

”a Europe of hundreds of distinct countries, regions, and cantons, and of thousands of independent free cities (such as the present-day oddities of Monaco, St. Marino, and Andorra); a Europe with greatly increased opportunities for economically motivated migration, and of small liberal governments; and a Europe which is integrated through free trade and international commodity money as gold.”

Till skillnad från karriärpolitiker i Stockholm som sällan lyssnar på sina skånska väljare, är regionpolitiker som man kanske rentav känner, lättare att påverka och ställa till svars.

Den bästa föreläsning jag hört av min nye favorithistoriker Tom Woods om just ämnet småskalig politik och demokrati contra storskalig:

Centralstatens konsekvenser för frihet och demokrati

Intressant och tankeväckande föreläsning av historikern Tom Woods om de katastrofala följderna av utvecklingen till moderna centralstater från det tidigare decentraliserade system som fanns i Europa och västvärlden (obs, namnet på videoklippet ”the American experience” är missvisande, eftersom det i högsta grad berör även oss):

Svenska statens seger över demokratin

I Helsingborg fick projektet Saltkristallerna, där kommunen i flera år velat flytta den gamla färjestationen för att ge plats åt modernare bebyggelse, igår dödsstöten.
Länsstyrelsen, denna förlegade och odemokratiska institution som är Stockholms ögon, öron och förlängda arm ute i provinserna, har emellertid satt sig på tvären med hänvisning till att träbyggnaden är ett kulturhistoriskt ”riksintresse”.
Men för chrissake, vi talar om en byggnad som uppfördes 1898 endast som ett provisorium, i nordsvensk nationalromantik vilken passar illa in i den helsingborgska bebyggelsen.
Stationen som ritades av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall i Stockholm
skiljer sig från skånsk stationsarkitektur, och var egentligen avsedd att uppföras i Lappland, men skulle tjänstgöra som en tillfällig lösning tills man samlat all tågtrafik till en centralstation vid hamnen.
Men historiens öde ville annorlunda, och färjestationen är i dag Skånes äldsta provisoriska byggnad.
För många i dag, är byggnaden bl.a. intimt förknippad med den centrala betydelsen den hade under andra världskriget för transporten av två miljoner soldater från Nazityskland, mellan det ockuperade Danmark och Norge.
Och notera, att det inte ens är fråga om att riva trähuset, utan bara om en omplacering.
Länsstyrelsens nej fick emellertid inte Helsingborgs kommun att misströsta, utan man överklagade beslutet.
Men igår gick allt i kras, genom att Socialdemokraterna i Helsingborg gjorde en tvärvändning med hänvisning till att ”vi får rätta oss efter verkligheten”.
HD:s ledarredaktion jublar föga överraskande över det uppsvenska ”riksintressets” seger över den lokala demokratin, och menar att inte bara socialdemokraterna borde rättat sig efter länsstyrelsen.
Kulturredaktören Sören Sommelius skriver rentav:

”Äntligen ett demokratiskt beslut”

Och kallar med orwellianskt språkbruk, kommunfullmäktiges demokratiskt fattade beslut att flytta på den gamla färjestationen:

”antidemokratiskt”.

 Krig är fred!

Har denne clown fått jobb på tidningen, bara för att han råkar vara medlem av tidningens ägarfamilj?

Men vi har hört det förut från denna ärkekonservativa avisa: en stadsbild får inte ändras. Det svenska segrarbelätet av Helsingborgs och Skånes betvingare Magnus Stenbock liksom den lappländska trästationen får inte flyttas till Fredriksdals friluftsmuseum, utan måste absolut prägla stadsbebyggelsen i evinnerlig tid.


Uppsvenskt ”riksintresse” i Helsingborg