Politikerna som svek

När Region Skåne såg dagens ljus och vårt landskap som sedan roskildefreden 1658 präglats av centralstyrning och byråkrati fick självstyre med ett eget parlament i Kristianstad, ansåg ledande skånska politiker såsom Carl Sonesson (m) och Rolf Tufvesson (kd), att det enda Skåne borde ha gemensamt med Sverige var försvaret och utrikespolitiken.

Regionrådet Rolf Tufvesson höll ett historiskt tal till skåneparlamentet den 14 september 1999:

”För kristdemokraterna är EU först och främst ett fredsprojekt – och subsidiaritetsprincipen, att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt, är ett av de viktigaste instrumenten. Denna princip är inte bara ett sätt att lösa olika problem på ”lägsta effektiva nivå” utan också en kompletteringsprincip. Staten har en skyldighet att stödja och respektera enskilda människors och gemenskapers rättigheter och kompetensområden.
Detta innebär att högre nivåer, till exempel EU eller svenska staten, har en stödjande roll gentemot lägre nivåer, såsom regioner eller kommuner, i händelse av att fel och oförrätter begås av mellanliggande nivåer. Detta glöms ofta bort i debatten.

I regionalismen finns en grundläggande idé om att alla nivåer har sina specifika rättigheter och sina specifika skyldigheter som också måste accepteras och stödjas av övriga nivåer.

Om subsidiaritetsprincipen får verka fullt ut i relationerna mellan staten, regionen och kommunerna kan man bara komma fram till ömsesidigt godtagbara lösningar genom dialog. Staten respekterar regionerna och ingen region ska kunna styras från någon annan region. I ett regionernas Europa blir territoriell expansion därför irrelevant och meningslös.

När Sverige genom sitt medlemskap i EU accepterade subsidiaritetsprincipen på den europeiska nivån, borde man också har gjort det på den nationella. Att acceptera överstatlighet på vissa områden och inte ta konsekvenserna av detta på den regionala nivån är inkonsekvent. I detta perspektiv borde de ständiga socialdemokratiska påhoppen på de borgerligt styrda regionerna vara ologiska. Men tydligen kan man inte tolerera att exempelvis Region Skåne och Västra Götaland nu styrs av en annan majoritet än vänsterblockets.

Detta innebär att Skåne och Västra Götaland i dag är mer än den gamla sjukvårdshuvudmannen i lätt maskering. Sjukvården behöver inte fungera mindre bra för att den drivs av en region eller ett kommunförbund, men regionfrågorna i övrigt kräver ett direktvalt regionfullmäktige som vågar och kan ta ansvar för helheten.

Vi anser att en rad strukturella problem beror på Sveriges traditionellt centralistiska politik. Regionala åtgärder som kan vara effektiva för att bekämpa arbetslöshet i Skåne kan få diametralt motsatt effekt i till exempel Norrbotten eller tvärt om. Det samma gäller flera andra frågor, såsom planering av infrastruktur, tillväxt- och näringslivsfrågor.

Socialdemokraterna är tyvärr inte ensamma om att omhulda tanken på den centralstyrda nationalstaten. Frågan är om vi i Sverige skulle ha fått något begränsat regionalt självstyre överhuvudtaget utan vårt medlemskap i EU.”

Men vad hände sedan? Vid millenieskiftet när också Öresundsbron invigdes, som gjorde Skåne till en del av Storkøbenhavn, angreps de skånska regionalistiska ambitionerna på bred front av den svenska universitets- och medieeliten, med DN, Sydsvenskan och Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet i spetsen. Och politikerna? De sprang bara bort, och gömde sig.

Nu i dagarna, när Skåne är på full väg att slås ihop med Blekinge och Småland till en ny storregion ”Syd”, levererar så de tidigare regionråden Jerker Swanstein och Rolf Tufvesson en halvmesyr till debattinlägg mot centraliseringen, där man bara prompt menar, att regionpolitikerna skall fokusera på den kärnverksamhet centralmakten i Stockholm dikterat för självstyret:

”att leverera god vård, punktlig och frekvent kollektivtrafik och verka för Skånes utveckling – istället för att lägga tid på att diskutera en framtida storregion. En sådan nybildning tar nämligen tid, kraft och fokus från både sjukvård och regional utveckling”

Sedan när blev kärnområdena för regionalism och subsidiaritet bara socialistisk sjukvård och kollektivtrafik genom ekonomisk och byråkratisk centralplanering, och inte mer djupgående demokratifrågor som skåningarnas demokratiska närhetsinflytande genom regionala parlament?

Swanstein och Tufvesson har ett förklaringsproblem!

Har centralmakten rätt att köra över demokratin?

Glädjande nog ger sig inte det borgerliga styret i Helsingborg om beslutet att omplacera den gamla provisoriska lappländska trästationen, där den förlegade odemokratiska institutionen Länsstyrelsen har försökt köra över den lokala demokratin.

För de borgerliga är frågan principiell:

”Treklövern vill veta vad som menas med begreppet riksintresse, som länsstyrelsen hänvisar till i sitt beslut. De vill också veta var gränsen går för länsstyrelsens möjlighet att agera.”

Den röd-grön-bruna oppositionen protesterar naturligtvis.

Det sorgliga är bara, att vår lokala demokratiska instans i Skåne måste gå med mössan i hand till centralmakten i Stockholm för att avgöra huruvida en omplacering av en träbyggnad är av uppsvenskt ”riksintresse”, och huruvida Stockholms förlängda arm Länsstyrelsen har rätt att åsidosätta den lokala demokratin.

Sverige tillsammans med Frankrike är Europas mest centralstyrda stat. I en verklig demokrati, är sådant överhuvudtaget inte en fråga för centralmakten.

Ett eko från 70-talets Sverige


En debatt har blossat upp i USA efter att president Obamas tidigare OMB-chef Peter Orszag  flaggat för mer centralstyrning och mindre demokrati  eftersom han menar landet är alltför splittrat, och ”we are making our country more ungovernable”.

Är det bara jag som upplever detta som ett eko från 70-talets Sverige, då hela samhället stöptes om och centraliserades? Tvåkammarriksdagen, där representanterna i första kammaren utsågs av regionerna i riket, och maktdelningen försvann. Claes Arvidsson beskriver i boken ”Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet” det således:

”[P]olitiken skulle bli kung i en upplyst demokrati. Maktbalans var inget nödvändigt gott. Det var inte ens ett nödvändigt ont. Folkviljan, uttryckt som majoriteten i riksdagen, var garant för det goda.”

Ännu tydligare blev centraliseringen på regional och lokal nivå. Länsstyrelsernas, Stockholms förlängda arm i regionerna, ställning stärktes gentemot kommunerna, och samtidigt slogs Sveriges 2.400 kommuner stegvis ihop till 278 storkommuner. Närdemokratin försvann, och politiken gick från att vara ett förtroendeuppdrag till ett yrke:

”[A]ntalet kommunalpolitiska uppdrag minskade drastiskt. Sannolikheten för att de flesta medborgare någon gång under sitt liv skulle delta på detta sätt i den demokratiska processen minskade därmed mycket påtagligt. Människor påverkades också mer direkt. Sannolikheten för att en vanlig Svensson skulle känna eller ens träffa en förtroendevald blev mycket mindre.

Före den första kommunreformen 1952 hade det funnits 150 000 kommunala uppdrag (ordinarie och suppleanter). 1973 hade antalet reducerats till ca 42 000. Uppdragen var fördelade på ca 30 000 personer.

I stället växte det fram en grupp heltidspolitiker, något som tidigare bara hade funnits i Stockholm och Göteborg. Under sextiotalet tog först några större städer steget och snart hade alla kommuner och landsting heltidsengagerade råd. 1973 började man anställa oppositionskommunalråd utan egna kommunala ansvarsområden. Politiken professionaliserades med runt tusentalet heltidspolitiker. Detta hade sin motsvarighet inom rikspolitiken, där allt färre riksdagsledamöter hade vanliga jobb.”

Detta är orsaken till den aktuella debatten om den priviligierade politikerklassen och om varför en sverigedemokrat nu hänger och klänger sig kvar i riksdagen för att inte gå miste om 2,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar.

I Västtyskland där decentralisten och regionalisten Wilhelm Röpke  som var Konrad Adenauers och Ludwig Erhards husgud kom att spela en stor och viktig roll, gick man efter nazismens fall motsatt väg. Därför är man nu mycket bättre demokratiskt rustade för det gränslösa regionernas Europa som växer fram, medan man i Sverige tror det är Stockholm som skall undanröja gränshindren i Öresundsregionen.

Sverige är ur takt med tiden!

Verkligt självstyre eller vuxendagis för politiker?

Ett jättekliv togs på väg mot att slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd”, när en avsiktsförklaring i tisdags klubbades igenom av skåneparlamentet i Christian IV:s gamla  bålverk mot Sverige, Kristianstad. Själva regionnamnet skvallrar om vilken orientering som numera styr politiken: ”syd” om vad – Stockholm?

Debatten om det skånska självstyret och Skånes plats i regionernas Europa punkterades av Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet, där forskarna kategoriskt likställt ”skåneseparatister” som vill se ett mindre centralistiskt Sverige, med rasister – som om inte själva definitionen på rasism vore just generaliseringar om en grupp av människor – medan de samtidigt tvärtom ojat sig över ”hetsen” mot Sverigedemokraterna.

Och i dag står vi alltså här. Istället för att diskutera på vilken demokratisk nivå politiska beslut bör fattas och huruvida Skåne som ”sydsvensk” underavdelning skall söka nå ut via Stockholm eller liksom Katalonien, Lombardiet, Bayern och andra europeiska regioner stå på egna ben under EU:s paraply i regionernas Europa, tänker man nu skapa en onödig och gigantisk storregion med få befogenheter visavi centralmakten och mindre medborgarinflytande.

Det är sällan man som liberal och regionalist kan nicka instämmande med en ledarartikel i det konservativa HD, men i dag skriver de under rubriken ”Koloss i regionformat”:

”Invånarna/väljarna i denna stora region kommer troligen att uppleva ett ännu större avstånd till de politiker som styr över bland annat sjukvård och kollektivtrafik än vad man gör i dagens Region Skåne.
Visst kan det finnas vinster i att samordna en allt mer högspecialiserad sjukvård och en kollektivtrafik som kräver omfattande satsningar. Men det bör man kunna göra genom olika samarbetsavtal. I annat fall är det väl lika bra att ta steget fullt ut och göra hela landet till en storregion. ”

 
Ordföranden i Skåne-centern Lennart Pettersson skriver också:

”Ett tydligt besked från Centerpartiet är att vi hälsar våra grannar och även andra välkomna i samarbete av olika slag men vi vill förbli skåningar även i de nya regionernas Sverige. ”

Just Centerpartiet skrev för några år sedan in i sitt partiprogram att de vill göra Sverige federalistiskt utifrån subsidiaritetsprincipen och man brukade kritisera centralstyrningen från Stockholm ur ett underifrånperspektiv. Tyvärr dog diskussionen om federalism och subsidiaritet från Centerns håll ut efter valet av Maud Olofsson som partiledare, men nu efter hennes avgång kanske man kan hoppas på en ljusning?

Vi lever trots allt i en spännande tid nu genom Öresundsintegrationen och Sveriges europeisering. Måste Lappland anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov, eller beöver vissa beslut fattas på en mindre centraliserad nivå?

Istället för att slå ihop Skåne med Blekinge och Småland till en jätteregion, borde vi tvärtom kräva verkligt självstyre, och inte ett vuxendagis i Kristianstad för politiker.

Den självklara målsättningen ur liberal synpunkt, borde med Hans Hermann Hoppes ord i antologin ”Secession, State & Liberty”  vara:

”a Europe of hundreds of distinct countries, regions, and cantons, and of thousands of independent free cities (such as the present-day oddities of Monaco, St. Marino, and Andorra); a Europe with greatly increased opportunities for economically motivated migration, and of small liberal governments; and a Europe which is integrated through free trade and international commodity money as gold.”

Till skillnad från karriärpolitiker i Stockholm som sällan lyssnar på sina skånska väljare, är regionpolitiker som man kanske rentav känner, lättare att påverka och ställa till svars.

Den bästa föreläsning jag hört av min nye favorithistoriker Tom Woods om just ämnet småskalig politik och demokrati contra storskalig:

Ingen beskattning utan representation!

Det skrivs mycket i medierna nu inför det danska valet om att danska medborgare bosatta i Skåne saknar rösträtt, och HD kommenterar saken i en ledare i dag:

”Det är en väldigt märklig ordning. Svenskar och finländare som bor utomlands får ju rösta i riksdagsvalet. Men danskar i motsvarande situation får det alltså inte.
En ny dansk regering borde ta initiativ till en ändring av den här förlegade lagen.”

Det är förvisso helt sjukt att danska medborgare som bor i samma lokala stadsområde – Skåne är ju numera genom bron en del av Storkøbenhavn och huvudstadsområdet – nekas rätten att rösta, men det finns också en annan grupp som glöms bort helt i debatten: de många skånska pendlare som är nolltaxerade i Sverige, och betalar all sin skatt i Danmark.

Det är dags att damma av 1700-talets slogan, då de tretton amerikanska kolonierna revolterade mot den brittiska regeringen av samma anledning:

”No taxation without representation!”

Avstegen från demokratins principer i spåren av 9/11

De flesta av oss minns säkert exakt var vi befann oss när de fruktansvärda terrordåden begicks för tio år sedan, som förändrade både USA och resten av världen.

I kriget mot terrorn har sedan övervakningssamhället byggts ut och staten getts alltmer befogenheter gentemot medborgarna. Demokratiska principer har offrats och rättssamhället urholkats.

I USA har det kostat enorma summor pengar som bidragit till att staten snart är bankrutt, och ”the Patriot Act” ger polisen möjlighet att godtyckligt övervaka medborgare och bryta sig in deras hem, vilket främst drabbar politiska dissidenter.

Detta var just en av de bidragande orsakerna till den amerikanska revolutionen mot britterna, när brittiska soldater tilläts skriva sina egna husrannsakningsorder.

Frågan är, om terroristerna inte lyckades med deras uppsåt trots allt?

I förrgår diskuterade historikern Tom Woods och domaren Andrew Napoletano på TV, bl.a. möjligheten för delstaterna att helt enkelt nullifiera ”the Patriot Act”, vilket även vi i Skåne och andra europeiska regioner kan lära av, när det gäller korkade och farliga lagar som stiftas av centralmakten 🙂

Svenska statens seger över demokratin

I Helsingborg fick projektet Saltkristallerna, där kommunen i flera år velat flytta den gamla färjestationen för att ge plats åt modernare bebyggelse, igår dödsstöten.
Länsstyrelsen, denna förlegade och odemokratiska institution som är Stockholms ögon, öron och förlängda arm ute i provinserna, har emellertid satt sig på tvären med hänvisning till att träbyggnaden är ett kulturhistoriskt ”riksintresse”.
Men för chrissake, vi talar om en byggnad som uppfördes 1898 endast som ett provisorium, i nordsvensk nationalromantik vilken passar illa in i den helsingborgska bebyggelsen.
Stationen som ritades av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall i Stockholm
skiljer sig från skånsk stationsarkitektur, och var egentligen avsedd att uppföras i Lappland, men skulle tjänstgöra som en tillfällig lösning tills man samlat all tågtrafik till en centralstation vid hamnen.
Men historiens öde ville annorlunda, och färjestationen är i dag Skånes äldsta provisoriska byggnad.
För många i dag, är byggnaden bl.a. intimt förknippad med den centrala betydelsen den hade under andra världskriget för transporten av två miljoner soldater från Nazityskland, mellan det ockuperade Danmark och Norge.
Och notera, att det inte ens är fråga om att riva trähuset, utan bara om en omplacering.
Länsstyrelsens nej fick emellertid inte Helsingborgs kommun att misströsta, utan man överklagade beslutet.
Men igår gick allt i kras, genom att Socialdemokraterna i Helsingborg gjorde en tvärvändning med hänvisning till att ”vi får rätta oss efter verkligheten”.
HD:s ledarredaktion jublar föga överraskande över det uppsvenska ”riksintressets” seger över den lokala demokratin, och menar att inte bara socialdemokraterna borde rättat sig efter länsstyrelsen.
Kulturredaktören Sören Sommelius skriver rentav:

”Äntligen ett demokratiskt beslut”

Och kallar med orwellianskt språkbruk, kommunfullmäktiges demokratiskt fattade beslut att flytta på den gamla färjestationen:

”antidemokratiskt”.

 Krig är fred!

Har denne clown fått jobb på tidningen, bara för att han råkar vara medlem av tidningens ägarfamilj?

Men vi har hört det förut från denna ärkekonservativa avisa: en stadsbild får inte ändras. Det svenska segrarbelätet av Helsingborgs och Skånes betvingare Magnus Stenbock liksom den lappländska trästationen får inte flyttas till Fredriksdals friluftsmuseum, utan måste absolut prägla stadsbebyggelsen i evinnerlig tid.


Uppsvenskt ”riksintresse” i Helsingborg

Storlek, skala och demokrati

Fascinerande är vilket stor vikt före de moderna centralstaternas uppkomst, som lades vid decentralism, storlek och skala, liksom secession i betydelsen demokrati och republikanism, vilket glömts bort helt i dag.

En republik, borde inte innehålla mer än 200.000 invånare. Om den växte sig för stor, var rätten till secession central. David Hume t.ex.,
önskade dela upp Storbritannien och Frankrike i minst 100 republiker vardera för att ge bättre representationsratio och närhetsinflytande för befolkningen. Enligt Humes ratio skulle det vara minst en repreresant för 900 människor i små lagstiftande församlingar.

Jfr t.ex. USA i dag där det är en repreresentant för 700.000 människor, som ursprungligen var en per 60.000 vilket president Madison redan då, tyckte var oproportionellt.
Ett par intressanta föreläsningar i ämnet, av filosofiprofessorn Donald Livingston, som kan rekommenderas:

En ljudföreläsning från den 12 mars i år i en paneldiskussion om ”secession and disunity”

Och ett videoklipp från en föreläsningsserie 2001:

Centraliseringsiver och stalinistiska retuscheringar

I gårdagens huvudledare tar HD upp debatten om demokratiska beslutsnivåer, och centraliseringsivern västansunds, där man genom storkommunreformen och avskaffandet av länen 2007 spolade ned de sista resterna av närdemokratin i toaletten. Statsminister Lars Løkke Rasmussen flaggar nu inför den kommande valrörelsen för ytterligare centralisering, där bl.a. sjukvården skall styras helt av byråkrater och tjänstemän på socialdepartementet i København.
HD efterlyser en liknande debatt här östansunds i papperstidningen:

”vi vill inte ha geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården. Så hur kan vi bedriva regional vård utan att den situationen uppstår?”

Vilket dock av någon anledning senare i nätversionen, retuscherats och snyggats upp till bara meningen:

”Och vi vill inte geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården”.

Jag å min sida, efterlyser snarare en debatt såsom den på 1970-talet mellan Fälldin och Palme, där frivilligheten i civilsamhället ställdes mot tvångsmakten i staten, och där närhetsinflytandet i småskalig politik och demokrati ställdes mot massamhället.

Om demokrati och närhetsinflytande, måste ge vika för centralisering och ”effektivisering” av den offentliga sektorn hamnar vi på ett sluttande plan, vilket ger anledning till att erinra om Benjamin Franklins bevingade ord:

”Those who give up their liberty for more security neither deserve liberty nor security.”

När Öresundsregionen och Europa integreras och världen globaliseras alltmer, där människor, pengar och företag rör sig mer och mer fritt över gränserna, aktualiseras en viktig fråga:

Vilken politisk beslutsnivå är mest flexibel och överblickbar?

Politiskt talar man numera om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig medan den nationella tappar betydelse. Man pekar också på urbanutvecklingen och framväxten av ”megacitities”. Borgmästare och inte presidenter, kommer ha den politiska tyngden, heter det.

Snarare än HD:s utgångspunkt om ytterligare centralisering, borde vi i dag kunna hämta inspiration från den nyvaknade debatten i USA om den demokratiska principen kring ”Nullification”, vilken vi bl.a. har bestsellerförfattaren och historikern Thomas E Woods Jr att tacka för 🙂 En fascinerande föreläsning (den första i en serie av tio) av Tom Woods, om nullification:

Om sydstaterna vunnit?

I år är det 150 år sedan det så kallade amerikanska inbördeskriget bröt ut. Namnet på kriget är omstritt, eftersom det egentigen inte var ett inbördeskrig  mer än vad den amerikanska revolutionen var, då de tretton kolonierna frigjorde sig från det brittiska imperiet. Men likheten mellan krigen var, att de bägge handlade om secession.
En väletablerad myt i dag, är att kriget utkämpades om slaveriet. Och kring Abraham Lincolns minne har det efter mordet på honom i USA, uppstått en nationalistisk kult.

Ett av de positiva resultaten av kriget, var tveklöst slaveriets avskaffande. Men hade slaveriet inte som i resten av världen kunnat avskaffas på ett fredligt sätt, och behövde det verkligen kosta 600.000 människoliv?
Dissidenter som utmanar den konventionella historiebilden i dag, får ofta finna sig i att bli beskyllda för att vara neokonfederalister, rasister, högerextremister och annat hemskt, men bl.a. professor Tom DiLorenzo som skrivit två böcker om Lincoln och kriget (”Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”) redogör många fakta som borde utgöra grund till en kraftig revidering och sätta Lincolns hjältegloria på sned.
Huvudskälet till sydstaternas secession var inte konflikten om slaveriet men snarare tullarna, som slog hårt mot ekonomin i det extremt exportberoende södern. Det var ingen tillfällighet, att Edmund Ruffin som sägs ha avlossat krigets första skott vid Fort Sumter, avfyrade sin kanon mot ett tullhus 🙂
President Lincoln emellertid, var en man färgad av sin nationalistiska samtid då bl.a. småstaterna i Italien med vapenmakt samlades till en enhetsstat, liksom preussarna gjorde med Tyskland. Som ett kuriosum kan också nämnas att Adolf Hitler skriver om Lincoln och kriget i sin bok ”Mein Kampf”, där han passionerat tar ställning för nordstaterna gentemot sydstaterna och ”Kleinstaaterei”.
Om sydstaterna fått lämna unionen, hade det varit ett lysande undantag från den dåvarande världstrenden och utvecklingen till moderna stater med starkt centralstyre från huvudstaden.
Med den viktiga roll USA spelat i vår tid för världsutvecklingen är det svårt att inte frestas fundera över om inte ”om” vore, och hur synen på närdemokrati, federalism och subsidiaritet  contra centralisering sett ut i dag, inte minst här i Skåne, Öresundsregionen och Norden, om det inte vore för Lincoln?

En föreläsning av professor DiLorenzo som går djupare in på detta ämne, kan varmt rekommenderas: