Den kommande euro-kollapsen

Hjälmen på!

Annonser

Danska valet: biltullar att vänta för skånska pendlare

Efter en valrysare har vi fått en ny regering västansunds trots att socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1906 och liberalkonservativa Venstre fortfarande är landets största parti. Det är tack vare det icke-socialistiska mittenpartiet Radikale Venstres framgång som en ny vänster-mittenregering kan bildas.

Niklas Dougherty gör den intressanta iakttagelsen att när nu Helle Thorning-Schmidt tillträder som ny statsminister i Danmark, är Sverige omgivet av länder med kvinnliga statsministrar och ser detta som en bekräftelse på den svenska statsfeminismens misslyckande:

”Kvinnor kan, alltså. Men inte i Sverige, trots omfattande kvotering av olika slag. Eller kanske just därför. För vem i hela friden kan respektera någon som blivit inkvoterad i något slags tycka-synd-om-mentalitet eller som blivit särskilt frampuffad på grund av att ha en viss grej mellan benen? En sådan ledare skulle aldrig respekteras, oavsett nivå. Ledare måste tillträda på rent meritokratisk kompetens, inte för att det ska råda någon viss turordning eller fiktiv rättviseordning.”

Ur Öresundssynpunkt innebär valutgången kanske ömsom vin, ömsom vatten. Positivt är tveklöst att Dansk Folkeparti mister sitt inflytande, och att de nya gränskontrollerna som socialdemokraterna varit kritiska till därför förhoppningsvis försvinner.  Till gengäld får valresultatet med största säkerhet till följd att biltullarna införs, som slår hårt mot skånska pendlare.

Många hävdar dock, att det skulle strida mot EU:s grundsten om fri rörlighet.

Om den nya regeringen inför biltullarna, måste Danmark dras inför EU-domstolen!

Fotbollsproletärer och svensktnationalistiskt hyckleri

Vem sade att sport och politik inte hör ihop?

Häromdagen visades den omtalade dokumentärfilmen ”Fotbollens sista proletärer” på svensk tv.

Filmen är delvis en nostalgisk hyllning till de glada svenska amatörerna i IFK Göteborg som på 1980-talet firade stora internationella framgångar, och slog de välbetalda stjärnorna i lag som Barcelona och Hamburg. Men ännu mer en politisk hyllning till det svenska Folkhemmet, som idealiseras jämfört med andra samhällen.

Sällan har svenskt nationalistiskt hyckleri varit tydligare än i denna film.

Ekonomi har alltid varit avgörande för att kunna värva ihop ett slagkraftigt fotbollslag, och ända sedan Allsvenskans start på 1920-talet betalade klubbarna sina spelare enorma summor pengar under bordet.

Trots allt detta var välkänt, blev det av någon märklig anledning bara Malmö FF som straffades för brott mot amatörreglerna och tvångsnedgrades från Allsvenskan 1932.

Och de flesta vet, att ”fotbollsproletärerna” i IFK Göteborg i verkligheten var ett lag som den  smarte affärsmannen Anders Bernmar köpt ihop med stora pengar.

Ett lustigt avsnitt i dokumentärfilmen är när IFK Göteborgs stjärnspelare Torbjörn Nilsson föraktfullt skrattar och avvisar att han skulle vara intresserad av att tjäna miljoner som proffs, och säger att han trivs bättre som kock. Mannen, som tjänade stora pengar som proffs i PSV Eindhoven och Kaiserslautern.

En starkt bidragande orsak till att svenska klubbar i dag hamnat på efterkälken mot omvärlden är Bosmandomen som fastställde att nationella fotbollsförbunds begränsningar för antalet utländska spelare från andra EU-länder i klubblag stred mot EU:s regler om fri rörlighet på den inre marknaden.

Tidigare var det även i de internationella cuperna såsom Champions League och UEFA-cupen förbjudet att ha mer än tre ”utländska” spelare i laget.

 I praktiken innebar det att t.ex. Helsingborgs IF var tillåtet att ha ett lag fullt av svenskar från Polcirkeln i Lappland, men inte från andra sidan gränsen 4 kilometer bort.

Men det är just denna ”kommersialisering” av idrotten filmarna klagar över, när de nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då Sverige bara hade två tv-kanaler att titta på, reklamförbud, inte gått med i EU, ingen Öresundsbro etc.

Att så få journalister i mediaetablissemanget vill ifrågasätta detta svensknationalistiska hyckleri är oroväckande.

Men kanske man inte skall vara förvånad, när ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen nu tagit plats i riksdagen.

Centraliseringsiver och stalinistiska retuscheringar

I gårdagens huvudledare tar HD upp debatten om demokratiska beslutsnivåer, och centraliseringsivern västansunds, där man genom storkommunreformen och avskaffandet av länen 2007 spolade ned de sista resterna av närdemokratin i toaletten. Statsminister Lars Løkke Rasmussen flaggar nu inför den kommande valrörelsen för ytterligare centralisering, där bl.a. sjukvården skall styras helt av byråkrater och tjänstemän på socialdepartementet i København.
HD efterlyser en liknande debatt här östansunds i papperstidningen:

”vi vill inte ha geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården. Så hur kan vi bedriva regional vård utan att den situationen uppstår?”

Vilket dock av någon anledning senare i nätversionen, retuscherats och snyggats upp till bara meningen:

”Och vi vill inte geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården”.

Jag å min sida, efterlyser snarare en debatt såsom den på 1970-talet mellan Fälldin och Palme, där frivilligheten i civilsamhället ställdes mot tvångsmakten i staten, och där närhetsinflytandet i småskalig politik och demokrati ställdes mot massamhället.

Om demokrati och närhetsinflytande, måste ge vika för centralisering och ”effektivisering” av den offentliga sektorn hamnar vi på ett sluttande plan, vilket ger anledning till att erinra om Benjamin Franklins bevingade ord:

”Those who give up their liberty for more security neither deserve liberty nor security.”

När Öresundsregionen och Europa integreras och världen globaliseras alltmer, där människor, pengar och företag rör sig mer och mer fritt över gränserna, aktualiseras en viktig fråga:

Vilken politisk beslutsnivå är mest flexibel och överblickbar?

Politiskt talar man numera om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig medan den nationella tappar betydelse. Man pekar också på urbanutvecklingen och framväxten av ”megacitities”. Borgmästare och inte presidenter, kommer ha den politiska tyngden, heter det.

Snarare än HD:s utgångspunkt om ytterligare centralisering, borde vi i dag kunna hämta inspiration från den nyvaknade debatten i USA om den demokratiska principen kring ”Nullification”, vilken vi bl.a. har bestsellerförfattaren och historikern Thomas E Woods Jr att tacka för 🙂 En fascinerande föreläsning (den första i en serie av tio) av Tom Woods, om nullification: