Fascismens pånyttfödelse

Det känns lika märkligt varje gång man kör längs Skäldervikens kust mellan Höganäs och Ängelholm och möts av skylten ”Välkommen till Helsingborgs stad”. Men sedan storkommun-reformen på 1970-talet sträcker sig faktiskt denna koloss på lerfötter till kommun så långt norrut, att t.ex. byn Rögle som givit namn till Ängelholms stolthet i ishockey numera ligger inom Helsingborgs kommun – eller rättare sagt ”stad” som man pompöst föredrar kalla den.

Trots denna stora omvälvning som dödade närdemokratin i de tidigare småkommunerna där alla kände politikerna och kunde ställa dem till svars, var det många tunga svenska makthavare som ville göra om Sverige till sju storkommuner – först då kunde man få en effektiv planering och offentlig service.

I dag skakar de flesta på huvudet över 70-talets radikalism. Men ändå tycks nu epokens iver för storskalighet och centralisering ha återupplivats igen inom politiken.

I Helsingør vill borgmästaren Johannes Hecht-Nielsen slå ihop Nordsjælland till en ”superkommun”, påhejad av HD:s ledarredaktion, som vill att kommunstyrelseordföranden Peter Danielsson i Helsingborg också skall snacka ihop sig med sina nordvästskånska kollegor för att göra hela Nordvästskåne till en enda jättekommun.

På samma sätt tänker nu också politiker, byråkrater och särintressen slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd” långt ovan för huvudet på medborgarna. Ett nytt stort kliv på vägen togs i tidsdags då Kalmar läns landsting beslutade att man vill ingå i regionen.

Skånska Dagbladets ledare ställer den befogade frågan:

”[V]arför skapa problem i onödan och varför skapa problem som bygger på sjukvårdsbyråkratiskt tänkande?
För tyvärr är det i stora stycken det som driver regiondiskussionerna i Sverige. Byråkrater som skissar på hur stor folkmängden ska vara för att specialistsjukvård ska kunna erbjudas har kapat hela regionfrågan.
Detta när den viktiga regionaliseringen borde handla om så mycket mer. Om hur makt kan flyttas från Stockholm, om hur utveckling kan skapas utifrån regionala styrkor och om hur människors inflytande kan öka.”

Men SkD tycks missa att det pågår en politisk trend i en helt annan riktning nu, mot vad Henrik Alexandersson i Bryssel i en mycket läsvärd bloggartikel kallar för ”Det post-demokratiska systemet”.

Politiker i hybris, byråkrater och särintressen har alltmer flyttat fram sina positioner på det fria och demokratiska samhällets bekostnad.

Det system Alexandersson beskriver brukar kallas för korporativism, vilket kännetecknar den fascistiska ideologin.

Fascist” är förvisso i dag mest bara ett skällsord, man använder för att smäda politiska motståndare och ingen seriös nutida politiker skulle vilja kalla sig det. Men på 1920-talet var Mussolini mycket populär världen över och fascismen ansågs vara ett attraktivt alternativ till det liberala ekonomiska systemet. Fascismen influerade både Roosevelts ”New Deal” och Per Albin Hanssons ”Folkhem”, och som t.ex. Lew Rockwell skriver:

”Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police State as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive State the unlimited master of society. ”

Och i bland är det intressant, hur gamla tankefigurer återföds i ny skepnad. När demokratiska grundprinciper som medborgarinflytande och politisk transperens får ge vika för ”effektivitet” eller ”stordriftsfördelar” är frågan om inte fascismens virus funnit en ny värd i välfärdsstatens kropp?

Statsnationalism contra ett skåneländskt fotbollslandslag

Filosofer som Torbjörn Tännsjö, har övertygande argumenterat för den ideologiska kopplingen mellan idrott och fascism, såsom hyllandet av elitism, nationalism och rå kroppsstyrka. Vilket inte minst manifesterades under Mussolinis världsmästerskap i fotboll 1934 och när helsingborgsstjärnan Nils Rosén 1932 i ett Skåne-landslag i röd-gula färger, mötte Nazityskland i Nürnberg och trots förlust i matchen, hyllades som matchens store hjälte av tyskarna i Bayern, ty:

”hans stora ljusa huvud höjde sig över de svartmuskiga sydlänningarnas kalotter på fotbollsbanorna. Det förvånar icke, att han i Hitlerlandet ansågs som den praktullaste typ på ariern, den verkliga urariern, som tänkas kunde. Det är svårt att blicka honom över axeln, omöjligt att ignorera honom på planen.”

(källa: Fotbollboken år 1934-35, Svenska fotbollförbundets officiella seriekalender).

Berlin-OS 1936 blev också en historisk trendsättare, då hela hela den av nazisterna skapade OS-invigningen med tändandet den olympiska facklan etc i ett magiskt propagandaspektakel i lysande glamour, kopierats av OS-arrangörer ända till den dag som i dag är.

Rentav moderna europeiska musikevents i dag, som Sensation och Qlimax, har tagit lärdom av nazisternas massmöten, när det gäller sceneri och effekter:

Som skåning, är det också svårt att inte bli indignerad, inför varje dansk-svensk landskamp när svenska medier fylls av rubriker såsom ”danskjävlar,” och artiklar om att skåningar borde skatta sig lyckliga över att ha blivit erövrade av Sverige och om att Råsunda i Stockholm 600 km bort, och inte Parken i København lokalt, är vår verkliga nationalarena.

Men,  just därför är det också uppfriskande att läsa i Hallandsposten om att ett nytt modernt fotbollslandslag för Skåneland nu sett dagens ljus . 🙂

I andra europeiska regioner, har t.ex. Baskiens och Kataloniens regionlandslag högre status och samlar mer publik, än nationalstatens.

Om region- och klubblag återerövrar sin status gentemot landslagen, är det inte separatism, men snarare en återgång till den gamla ordningen i Europa med fria städer och regionländer, före den franska revolutionen som bla Hans Hermann Hoppe skriver om :

”då Europa, från runt 1300-talet till en bra bit in på 1800-talet (då den moderna centralstaten trädde fram), kännetecknades av hundratals fria och självständiga städer, som existerade mitt i en dominerande feodal samhällsstruktur.

Genom att välja denna modell och försöka eftersträva ett USA med ett ökande antal stora och territoriellt frikopplade fria städer – en mångfald av Hong Kong, Singapore, Monaco och Liechentstein spridda över hela kontinenten – kan två annars ouppnåeliga centrala mål uppnås. För det första […] är en sådan strategi av småskaligt utträde mindre hotfull i ett politiskt, socialt, och ekonomiskt perspektiv. För det andra, genom att många olika områden över hela landet samtidigt följer denna strategi blir det svårare och svårare för centralstaten att ena den allmänna opinionen mot secessionisterna, något som är nödvändigt för att kunna uppbringa det populära stöd och frivilliga samarbete som krävs för att kunna bekämpa secessionen.”

Ett folkligare landslag som utmanar den storsvenska hegemonin, är kanske ett steg på vägen? 🙂

 

Ett gammalt skåneländskt storlag är IS Halmia, som spelat många säsonger i den högsta svenska serien allsvenskan, och stoltserar med Halmstads ”tre hjärtan” från det danska riksvapnet, som var en belöning för halmstadsbornas motståndskamp mot svenskarna under Nordiska sjuårskriget, och dessutom spelar i de danska röd-vita färgerna 🙂