Centraliseringsiver och stalinistiska retuscheringar

I gårdagens huvudledare tar HD upp debatten om demokratiska beslutsnivåer, och centraliseringsivern västansunds, där man genom storkommunreformen och avskaffandet av länen 2007 spolade ned de sista resterna av närdemokratin i toaletten. Statsminister Lars Løkke Rasmussen flaggar nu inför den kommande valrörelsen för ytterligare centralisering, där bl.a. sjukvården skall styras helt av byråkrater och tjänstemän på socialdepartementet i København.
HD efterlyser en liknande debatt här östansunds i papperstidningen:

”vi vill inte ha geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården. Så hur kan vi bedriva regional vård utan att den situationen uppstår?”

Vilket dock av någon anledning senare i nätversionen, retuscherats och snyggats upp till bara meningen:

”Och vi vill inte geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården”.

Jag å min sida, efterlyser snarare en debatt såsom den på 1970-talet mellan Fälldin och Palme, där frivilligheten i civilsamhället ställdes mot tvångsmakten i staten, och där närhetsinflytandet i småskalig politik och demokrati ställdes mot massamhället.

Om demokrati och närhetsinflytande, måste ge vika för centralisering och ”effektivisering” av den offentliga sektorn hamnar vi på ett sluttande plan, vilket ger anledning till att erinra om Benjamin Franklins bevingade ord:

”Those who give up their liberty for more security neither deserve liberty nor security.”

När Öresundsregionen och Europa integreras och världen globaliseras alltmer, där människor, pengar och företag rör sig mer och mer fritt över gränserna, aktualiseras en viktig fråga:

Vilken politisk beslutsnivå är mest flexibel och överblickbar?

Politiskt talar man numera om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig medan den nationella tappar betydelse. Man pekar också på urbanutvecklingen och framväxten av ”megacitities”. Borgmästare och inte presidenter, kommer ha den politiska tyngden, heter det.

Snarare än HD:s utgångspunkt om ytterligare centralisering, borde vi i dag kunna hämta inspiration från den nyvaknade debatten i USA om den demokratiska principen kring ”Nullification”, vilken vi bl.a. har bestsellerförfattaren och historikern Thomas E Woods Jr att tacka för 🙂 En fascinerande föreläsning (den första i en serie av tio) av Tom Woods, om nullification:

Annonser

Om sydstaterna vunnit?

I år är det 150 år sedan det så kallade amerikanska inbördeskriget bröt ut. Namnet på kriget är omstritt, eftersom det egentigen inte var ett inbördeskrig  mer än vad den amerikanska revolutionen var, då de tretton kolonierna frigjorde sig från det brittiska imperiet. Men likheten mellan krigen var, att de bägge handlade om secession.
En väletablerad myt i dag, är att kriget utkämpades om slaveriet. Och kring Abraham Lincolns minne har det efter mordet på honom i USA, uppstått en nationalistisk kult.

Ett av de positiva resultaten av kriget, var tveklöst slaveriets avskaffande. Men hade slaveriet inte som i resten av världen kunnat avskaffas på ett fredligt sätt, och behövde det verkligen kosta 600.000 människoliv?
Dissidenter som utmanar den konventionella historiebilden i dag, får ofta finna sig i att bli beskyllda för att vara neokonfederalister, rasister, högerextremister och annat hemskt, men bl.a. professor Tom DiLorenzo som skrivit två böcker om Lincoln och kriget (”Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”) redogör många fakta som borde utgöra grund till en kraftig revidering och sätta Lincolns hjältegloria på sned.
Huvudskälet till sydstaternas secession var inte konflikten om slaveriet men snarare tullarna, som slog hårt mot ekonomin i det extremt exportberoende södern. Det var ingen tillfällighet, att Edmund Ruffin som sägs ha avlossat krigets första skott vid Fort Sumter, avfyrade sin kanon mot ett tullhus 🙂
President Lincoln emellertid, var en man färgad av sin nationalistiska samtid då bl.a. småstaterna i Italien med vapenmakt samlades till en enhetsstat, liksom preussarna gjorde med Tyskland. Som ett kuriosum kan också nämnas att Adolf Hitler skriver om Lincoln och kriget i sin bok ”Mein Kampf”, där han passionerat tar ställning för nordstaterna gentemot sydstaterna och ”Kleinstaaterei”.
Om sydstaterna fått lämna unionen, hade det varit ett lysande undantag från den dåvarande världstrenden och utvecklingen till moderna stater med starkt centralstyre från huvudstaden.
Med den viktiga roll USA spelat i vår tid för världsutvecklingen är det svårt att inte frestas fundera över om inte ”om” vore, och hur synen på närdemokrati, federalism och subsidiaritet  contra centralisering sett ut i dag, inte minst här i Skåne, Öresundsregionen och Norden, om det inte vore för Lincoln?

En föreläsning av professor DiLorenzo som går djupare in på detta ämne, kan varmt rekommenderas: