Amerikanernas rusdrycksförbud och svenskarnas Folkhem

I USA har plötsligt alkoholförbudstiden fått en renässans, vilket uppmärksammas av Reason Magazine (se videoklipp nedan).

Rusdrycksförbudet var uttryck för en liknande klyvning som i det samtida Weimartyskland mellan ”kultur” och ”civilisation” och mellan öst/väst, vilken förde landet mot nazismen.

Förbudet i USA var uttryckligen riktat mot östkustens kosmopolitiska kultur och invandrarnas dryckesvanor, och ett nationalistiskt försök att ”amerikanisera” USA och bevara Arkadien.

Men det var inte bara i USA och Tyskland det hände saker på 1920-talet. I Sverige föddes även det svenska ”Folkhemmet”, med ideologiska rötter i just dessa två ländernas nationalistiska traditioner.

1922 höll Sverige folkomröstning om ett rusdrycksförbud, vilken visade på en liknande inre konflikt som den i USA och Tyskland mellan öst/väst. Denna avgjordes nämligen av Skåne som inte delar Uppsveriges frikyrko- och nykterhetstraditioner. 81% skåningar röstade nej.

En hörnsten i det svenska folkhems-bygget kom emellertid att bli den så kallade skötsamhetsideologin, med rötter i den uppsvenska frikyrko- och nykterhetsrörelsen.

I dag när Öresundsregionen integreras och Sverige europeiseras, kolliderar detta svenska puritanska arv med Danmark och resten av Europa. Centralmakten i Mälardalen förkunnar att Sverige inte skall anpassa sig till omvärlden, men i stället tänker exportera ”den svenska modellen” med Systembolag och sexköpsförbud etc till resten av EU.

Vågar man hoppas på att det nyvaknade intresset i det stora landet i väster för förbudstiden, också kan bidraga till en tillnyktring av den svenska debatten?

Den storsvenska exceptionalismen lever

Efter att en internationell undersökning visat att Sverige anses vara världens nästbästa land efter Kanada, slår HD på den stora nationalistiska trumman.

Man inleder  ledaren med att säga:

”Man kan naturligtvis rycka på axlarna åt undersökningar av den här typen.”

Men ändå väljer ledarredaktionen ägna en hel artikel åt det, och det är symptomatiskt att den är illustrerad med en stor Dala-häst.

Lustigt nog rapporterar Metro samtidigt att svenskarna i en annan undersökning utnämnts till världens näst sexigaste folk efter brasilianarna, och Jonas Engman, etnolog och intendent på Nordiska museet, säger där:

”– Det är rätt ambivalent och förknippat med en del obehagliga saker, vikingaideal och nationalromantik som hyllar det blonda slog an i delar av Europa.”

Men det bekymrar inte HD, som inte ens drar sig för att använda förrädar-argumentet mot dem som svartmålar Moder Svea:

”vi ska ha klart för oss att de som målar upp olika domedagsscenarior ofta gör det för att man vill driva utvecklingen i sin intresseriktning.”

Vi bör rätta in oss i ledet, ty:

”Vi har fortfarande i det här landet en stor enighet om vad som gör ett samhälle bra – från skolan via utbildningen och jobben till vården och äldreomsorgen.”

Det är tyska 1800-talsnationalisters idé Volksgemeinschaft/folkgemenskap som blev en hörnsten för det svenska Folkhemmet, vi ser väckas till liv igen på HD:s ledarsida.

Detta, liksom HD:s ihärdiga försvar av politiska monument som hyllar Skånes erövrare hamnar i extra obehaglig dager p.g.a. tidningens historia, då den var pronazistisk när systerstaden precis utanför redaktionsfönstren var ockuperad av Hitlertyskland, och chefredaktören representerade det lokala nazistpartiet Medborgareförbundet på rådhuset.

HD avslutar ledaren:

”Någon politiker borde ta på sig uppgiften att sälja Sverige till svenskarna.”

Gör inte Sverigedemokraterna det?


Så här kunde HD:s chefredaktör Ove Sommelius avbildas på 50-talet, när han var nyligen avhoppad nazist.

Folkhemssocialism går före människovärdet på SkD

SkD:s politiske redaktör Lars J Eriksson riktar på Newsmill skarp kritik mot Centerpartiets invandringspolitiska förslag om ”Nybyggarlandet Sverige”.

De stora strömmar av invandrare som sökt sig till Sverige” kostar för mycket, menar han och ifrågasätter sin partilednings matematikkunskaper.

Man undrar om redaktör Eriksson menar att det är invandringen i sig som är problemet, eller invandringspolitiken? Att folk flyttar på sig, är väl inget konstigt eller fel i sig?

Med rätta kritiserade t.ex. Västländerna de kommunistiska Öststaterna för deras restriktiva politik eller i det närmaste förbud mot, utvandring – ett av diktaturens starkaste kännetecken.

Men vad hade öststatsmedborgarnas rätt att få utvandra varit värd, om den inte möttes med en lika självklar rättighet att invandra någon annanstans?  Eriksson tycks emellertid tyvärr ha saken klar för sig på denna punkt:

”Att exploatera fattiga länder genom att locka hit deras välutbildade arbetskraft är låtsashumanism och i grunden lika cyniskt som då västvärlden via kolonialpolitik plundrade fattiga länder på råvaror. Att plundra dem på deras elitarbetskraft är inte ett dugg mer sympatiskt”

Han hävdar i och för sig:

”Flyktingpolitiken måste vara fortsatt generös,”

Fast fortsätter sedan i samma mening:

”men till stor del bygga på tillfälliga uppehållstillstånd och insatser i flyktingars närområde. Invandringspolitiken i övrigt måste bli mer restriktiv exempelvis vad gäller anhöriga och ensamkommande barn och ungdomar, för att vi skall ha resurser både för flyktingmottagande och ökade insatser i vår omvärld och kunna bevara ett Europa med öppna gränser. ”

Say what!? För att kunna ha öppna gränser, måste vi strypa den fria rörligheten, och tumma på den humanistiska principen om människors lika värde och rättigheter?

Eriksson har samma premiss och utgångspunkt som Sverigedemokraterna: hellre stoppa folk vid gränsen, än att reformera de fyrkantiga arbetsmarknadsreglerna och de sociala systemen här.  De får snällt leva kvar i ett hemland där de vantrivs, förföljs eller far illa, eftersom vi inte skapat ett system för dem.

Folkhemsstaten går före öppenhet och respekt för människolivets okränkbarhet.

Fotbollsproletärer och svensktnationalistiskt hyckleri

Vem sade att sport och politik inte hör ihop?

Häromdagen visades den omtalade dokumentärfilmen ”Fotbollens sista proletärer” på svensk tv.

Filmen är delvis en nostalgisk hyllning till de glada svenska amatörerna i IFK Göteborg som på 1980-talet firade stora internationella framgångar, och slog de välbetalda stjärnorna i lag som Barcelona och Hamburg. Men ännu mer en politisk hyllning till det svenska Folkhemmet, som idealiseras jämfört med andra samhällen.

Sällan har svenskt nationalistiskt hyckleri varit tydligare än i denna film.

Ekonomi har alltid varit avgörande för att kunna värva ihop ett slagkraftigt fotbollslag, och ända sedan Allsvenskans start på 1920-talet betalade klubbarna sina spelare enorma summor pengar under bordet.

Trots allt detta var välkänt, blev det av någon märklig anledning bara Malmö FF som straffades för brott mot amatörreglerna och tvångsnedgrades från Allsvenskan 1932.

Och de flesta vet, att ”fotbollsproletärerna” i IFK Göteborg i verkligheten var ett lag som den  smarte affärsmannen Anders Bernmar köpt ihop med stora pengar.

Ett lustigt avsnitt i dokumentärfilmen är när IFK Göteborgs stjärnspelare Torbjörn Nilsson föraktfullt skrattar och avvisar att han skulle vara intresserad av att tjäna miljoner som proffs, och säger att han trivs bättre som kock. Mannen, som tjänade stora pengar som proffs i PSV Eindhoven och Kaiserslautern.

En starkt bidragande orsak till att svenska klubbar i dag hamnat på efterkälken mot omvärlden är Bosmandomen som fastställde att nationella fotbollsförbunds begränsningar för antalet utländska spelare från andra EU-länder i klubblag stred mot EU:s regler om fri rörlighet på den inre marknaden.

Tidigare var det även i de internationella cuperna såsom Champions League och UEFA-cupen förbjudet att ha mer än tre ”utländska” spelare i laget.

 I praktiken innebar det att t.ex. Helsingborgs IF var tillåtet att ha ett lag fullt av svenskar från Polcirkeln i Lappland, men inte från andra sidan gränsen 4 kilometer bort.

Men det är just denna ”kommersialisering” av idrotten filmarna klagar över, när de nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då Sverige bara hade två tv-kanaler att titta på, reklamförbud, inte gått med i EU, ingen Öresundsbro etc.

Att så få journalister i mediaetablissemanget vill ifrågasätta detta svensknationalistiska hyckleri är oroväckande.

Men kanske man inte skall vara förvånad, när ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen nu tagit plats i riksdagen.

Tyske storken Heinar och svenske tjocke Karl

Tyskland stundar inför ett kommande delstatsval där det nationalistiska NPD med nära kopplingar till den nynazistiska rörelsen har sitt starkaste stöd i Östtyskland, vilket kanske är intressant ur skånsk, svensk och nordisk synvinkel:

Medan Västtyskland under Adenauer och Erhard fick ett systemskifte efter nazismen, levde den preussiska andan från Bismarck nämligen vidare i DDR, med en allsmäktig paternalistisk stat, centraliserad styrning av industrin, en väldig byråkrati av preussiskt snitt och stor tonvikt på jämlikhet, uniformitet och kollektivism – som delvis blev förebilden för  det moderna svenska ”Folkhemmet”.

Dagens Sverige har paradoxalt nog, till viss del mer gemensamt med Bismarcks stat, än den moderna tyska federala förbundsrepubliken.

Motståndarna har valt att använda humor som vapen mot extremhögern genom satirfiguren ”storken Heinar”, ett skämt med klädmärket Thor Steinar som marknadför vikingaromantik, och är populärt bland tyska nynazister.

Här i Skåne saknar vi  heller inte direkt upplägg till att kunna driva med de storsvenska chauvinisterna i Sverigedemokraterna på liknande sätt. En motsvarande karikatyr på ”tjocke Karl” tror jag vore helgjuten! 🙂

SD hyllar en fetlagd tysk herreman på Sveriges tron, som gjorde Skåne svenskt.