Lika långt som att resa till Ungern

”Marcus Lindberg har hunnit med en hel del under de tolv år han spelat fotboll på toppnivå. Men det han upplevde i går går utan på mesta – för att inte säga allt.
— Jag vill inte ens tänka på när vi är framme, säger Marcus när vi når honom i bussen någon stans utanför Norrköping.

Slutdestinationen var Sundsvall där Lindbergs Ängelholms FF i kväll möter GIF Sundsvall på Norrporten Arena.

Ängelholm-Sundsvall tur och retur handlar om en sammanlagd sträcka på 170 mil.”

Dagens HD skriver om ÄFF:s killer-resa till Norrland för att möta Sundsvall i Superettan. Men ändå ifrågasätter ingen varför Skåne-klubbarna skall förnekas öresundsderbyn mot naboarna på Sjælland.

Låt Ängelholm gå i konkurs!

Ängelholms sensationella marsch mot fotbollsallsvenskan trots obefintligt ekonomiskt och publikmässigt underlag, var kanske inte så sensationell trots allt. Nu avslöjar klubbledningen, att man helt enkelt levt över sina tillgångar och står på konkursens rand.

Men klubbordföranden kräver ogenerat,  att kommunens skattebetalare skall rädda den sjunkande ÄFF-skutan och täcka miljonförlusterna.

Han pekar på Helsingborgs kommuns räddningsaktion, när HIF befann sig i kris för några år sedan. Men jämförelsen haltar.

HIF är en kulturinstitution i Sundets Pärla, vilken ansågs vara ”too big to fail” som det numera populärt kallas i amerikansk politik. Kommunen räknade kallt med att få sina pengar tillbaka.

HIF drog på sig de stora spenderbyxorna när de spelade i Champions League, och strax därefter sprack den ekonomiska bubblan på den europeiska spelarmarknaden. Med röda siffror i HIF:s budget som följd. Därmed skulle HIF få svårt att klara elitlicensen p.g.a. föreningen Svensk Elitfotbolls stränga regler, vilket i praktiken hade inneburit konkurs.

Men som HIF:s dåvarande danske spelare Kenneth Rasmussen påpekade, finns sådana regler inte i danska Superligaen. I Nordamerika t.ex. är det inget märkligt att kanadensiska och amerikanska lag spelar i samma liga. Frågan kanske är om HIF hellre gått i konkurs, än spelat öresundsderbyn i Danmark? 🙂

HD kommenterar ÄFF:s konkurshot i en ledare:

”Problemet med en räddningsaktion för ÄFF är att flera av förutsättningarna i HIF-fallet saknas, främst då ett stort pengagenererande publikintresse. Ängelholmarna sviker sitt lag. Inte minst på detta område krävs kreativitet för att få bredare engagemang. Rimligen måste ett avancemang till allsvenskan knuffa upp publiksiffrorna samtidigt som kraven på professionell ledning och marknadsföring i alla avseenden ökar.”

Vad svamlar de om? Ängelholmarna skiter i fotbollen för att staden helt enkelt saknar kultur och traditioner på området, och går i stället ”man ur huse” till Rögles ishockeymatcher. ÄFF har inte ens en ordentlig hemmaarena, och kommer sannolikt tvingas spela sina hemmamatcher på Olympia i Helsingborg vid ett allsvenskt avancemang.

Tror de verkligen seriöst på att det kommer bli någon folkvandring från Ängelholm till Olympia?

Kommunpolitikerna i Christian II:s gamla stad borde i stället ta till sig satirikern PJ O’Rourkes ord:

”The free market is a bathroom scale. I may hate what I see when I step on the bathroom scale, but I can’t pass a law saying I weigh 160 pounds. Authoritarian governments think they can pass that law—a law to change the measurement of things.”

Finns det egentligen någon anledning att försöka hålla liket levande medelst konstgjord andning och att plundra skattebetalarna på pengar?

Alla skånska fotbollsälskare, som vill att skånederbyn skall vara publikfester och inte avslagna tillställningar inför folktomma läktare, kan bara glädjas över att se skamfläcken ÄFF krascha och brinna.

 
När kvarterslaget Stattena i Helsingborg spelade i Allsvenskan fanns det i motsättning till ÄFF ett rent sydländskt publikengagemang kring laget. Stadsdelens befolkning följde lagets träningar och diskuterade livligt taktik och laguppställningar på caféerna. Efter bortamatcherna brukade laget välkomnas av fanatiska supporterskaror på Helsingborgs tågcentral. När landslagsspelaren Knutte Kroon gick över till lokalkonkurrenten HIF kunde han knappt ens visa sig ute på stan. Lagbild lånad från Calle Rollbäcks blogg .

Fotbollsproletärer och svensktnationalistiskt hyckleri

Vem sade att sport och politik inte hör ihop?

Häromdagen visades den omtalade dokumentärfilmen ”Fotbollens sista proletärer” på svensk tv.

Filmen är delvis en nostalgisk hyllning till de glada svenska amatörerna i IFK Göteborg som på 1980-talet firade stora internationella framgångar, och slog de välbetalda stjärnorna i lag som Barcelona och Hamburg. Men ännu mer en politisk hyllning till det svenska Folkhemmet, som idealiseras jämfört med andra samhällen.

Sällan har svenskt nationalistiskt hyckleri varit tydligare än i denna film.

Ekonomi har alltid varit avgörande för att kunna värva ihop ett slagkraftigt fotbollslag, och ända sedan Allsvenskans start på 1920-talet betalade klubbarna sina spelare enorma summor pengar under bordet.

Trots allt detta var välkänt, blev det av någon märklig anledning bara Malmö FF som straffades för brott mot amatörreglerna och tvångsnedgrades från Allsvenskan 1932.

Och de flesta vet, att ”fotbollsproletärerna” i IFK Göteborg i verkligheten var ett lag som den  smarte affärsmannen Anders Bernmar köpt ihop med stora pengar.

Ett lustigt avsnitt i dokumentärfilmen är när IFK Göteborgs stjärnspelare Torbjörn Nilsson föraktfullt skrattar och avvisar att han skulle vara intresserad av att tjäna miljoner som proffs, och säger att han trivs bättre som kock. Mannen, som tjänade stora pengar som proffs i PSV Eindhoven och Kaiserslautern.

En starkt bidragande orsak till att svenska klubbar i dag hamnat på efterkälken mot omvärlden är Bosmandomen som fastställde att nationella fotbollsförbunds begränsningar för antalet utländska spelare från andra EU-länder i klubblag stred mot EU:s regler om fri rörlighet på den inre marknaden.

Tidigare var det även i de internationella cuperna såsom Champions League och UEFA-cupen förbjudet att ha mer än tre ”utländska” spelare i laget.

 I praktiken innebar det att t.ex. Helsingborgs IF var tillåtet att ha ett lag fullt av svenskar från Polcirkeln i Lappland, men inte från andra sidan gränsen 4 kilometer bort.

Men det är just denna ”kommersialisering” av idrotten filmarna klagar över, när de nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då Sverige bara hade två tv-kanaler att titta på, reklamförbud, inte gått med i EU, ingen Öresundsbro etc.

Att så få journalister i mediaetablissemanget vill ifrågasätta detta svensknationalistiska hyckleri är oroväckande.

Men kanske man inte skall vara förvånad, när ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen nu tagit plats i riksdagen.

Grattis, Råå!

I dag firar det gamla skånska storlaget Råå IF 90 år.

I fornstora dagar när man krigade i toppen av Allsvenskan under ledning av den ungerske demontränaren Kalman Konrad, som tidigare tränat storheter som Bayern München, FC Zürich och Slavia Prag, men vid andra världskriget utbrott flydde till Skåne, kunde man dra 20.000 åskådare på Olympia.

Numera harvar Råå i fyran inför mer blygsamma publikskaror, och symptomatiskt nog uppmärksammas föreningens jubileum bara med världens minsta notis i HD.

Men skall Helsingborg någonsin kunna få ett andra elitlag igen med en alternativ fanbas som kan konkurrera med HIF, är det då verkligen Högaborg eller Ramlösa?

Råå, som på 1900-talet var Nordens största fiskeläge, har i motsättning till dessa trots allt en unik egen lokal identitet. På en minnessten i hamnen hugfästes de förment tre största katastroferna i fiskesamhällets historia: de två danska landstigningarna i de skånska krigen 1676 och 1709 och när ryska trupper brände Råå 1788.

Men, detta är inte helt sant:

Lokalt betraktas snarare de tre tillfällen då världens undergång var nära, ha varit när Råå inkorporerades med Helsingborg, när fotbollslaget åkte ur Allsvenskan, och när Systembolaget lades ner 🙂

Råå, under sin storhetstid.

Personkult och förtrollning

Veckans snackis i Helsingborg har varit Alvaro Santos återkomst i HIF-tröjan. När ”Di Röe” spelade i Champions League år 2000 var han en firad stjärna, som spåddes en lysande framtid.

Detta är nu elva år sedan.

De senaste två åren i göteborgslaget Örgryte, har det gått mindre bra för brasilianaren. Klubbordföranden där förklarade:

”Han väger för mycket och skulle behöva gå ner några kilo. Han är inte alls så snabb som han var för några år sedan”.

Efter Örgryte gick i konkurs, hamnade han nu i år istället hos deras lokalrivaler Gais, där han inte heller lämnat något större eftertryck.
Därför kan det tyckas lite märkligt att 31-åringen nu vid sin återkomst till Sundets Pärla av den breda folkmassan, hyllas som ”frälsare” och ”Gud” (sic)?

Men å andra sidan skall man kanske inte vara förvånad.

I Helsingborg saknas det ju inte direkt traditioner när det gäller personkult, och att tumma på sanningen till förmån för fascination och hänförelse för ”hjältar”.