Konservativ svensk historierevisionism om Skåne

Medan weibullarna redan på 1800-talet införde den moderna källkritiken, som slog hål på storsvenskheten i en tid, när den oscarianska punschpatriotismen härskade på universiteten och i politiken, vilken var lika med militärparader, marschmusik och skålar, finns det dock fortfarande konservativa svenska ”hjältar”, som försöker vrida tillbaka klockan.

Ett exempel är den konservativa bloggen ”Tradition & fasonsom vill återupprätta Sveriges ärorika förflutna.

Problemet för den konservativa bloggen är dock tyvärr det faktum, att all historisk forskning inom Danmarks inklusive Skånes historia bortom år 1000, är ett famlande i mörker, precis som Sveriges likaledes är det bortom 1200-talet, d.v.s. hela två århundraden senare.

Varför finns det t.ex. så många uppsvenska ortnamn som börjar på Dan- (Dannemora, Danderyd, och en socken i Uppland heter rentav Danmark etc), och Nor- (Norberg, Nora etc)? Ingen seriös historiker vet säkert 🙂
Därav den svenska debatten om ”Svearikets vagga”:

Av någon anledning har aldrig en liknande debatt uppstått i Danmark om ”Danarikets vagga” som i Sverige, trots de arkeologiska fynden i senare tid från Uppåkra.

Vem vet, kanske Uppåkra rentav utgjort grund för de danska sagokungarnas Lejre? 🙂

Tradition & fason” hävdar dock, tvärsäkert och oförtrutet i enlighet med traditionell svensk historiesyn:

”Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.”

Palle Lauring sätter nog fingret på, varför en liknande debatt om ”Danarikets vagga” aldrig kunnat komma till stånd västansunds:

”Med en tysker, med en holstener, ja sågar med en tysk nordslesviger kan vi diskutere problemerne omkring vor sydgrænse. Ikke at parterne bliver enige, men sagen bliver lagt frem set fra begge sider, og ingen finder det mærkeligt. Siger man Skåne til en svensker, er aftenen ødelagt. Årsagen er ufattelig, for det var svenskerne, der skød gevinsten. Skandinavismen ligger naturligvis imellem med visse forpligtelser, men vel også med en vis forpligtelse til at besegle de broderlige følelser med en rimelig gensidig redelighed. Problemet er ikke noget problem: så og så mange kvadratmil land erobret, tilbageerobringer mislykket, sagen definitivt afgjort. Erobringen af Skånelandene skete efter de dengang og stadig gældende regler, at den stærkeste har ret. Men endnu kan svenske historikere ofre tid på att fremtrylle en ”historisk ret”, der går forud for erobringen. Man kan møde udtrykket, at 1658 var en genforening med Sverige. Det er kun ord og uden betydning, men historisk er det galt. Skåne var dansk, politisk til 1658, i sindelag noget længere, kulturelt tegner det danske indslag sig endnu, omend naturligvis vigende.”

När ”Tradition & fason” i likhet med den ”särskånska” skolan inom litteraturen (t.ex. NH Sjöberg, profil i Götiska förbundet på 1800-talet, eller Åke Ohlmarks) spekulerar om en västansundsk kung som skulle erövrat Skåne bortom år 1000 trots att det inte finns några tillförlitliga källor, aktualiserar de inte då den storsvenska nationalistiska ”historiska rätten” till Skåne som Lauring talar om just här?

Tradition & fason” medger, visserligen:

”Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. ”

Och man ondgör sig förvisso med all rätt, över den konventionella svenska historiebilden:

”som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921”.

Men varför är då deras historiesyn till förväxling lik just den storsvenska nationalistiska, som skånska skolbarn fått växa upp med i generation, efter generation? Och om man vill göra upp med den traditionella historiesynen i socialdemokraternas ”folkhem” och ”Volksgemeinschaft/folkgemenskap”, en idé som de just snodde från just de konservativa, för att frånta dem deras främsta argument, är det inte då genom seriös dokumentation?

Sila mygg och svälja kameler – eller varför har nazisten Alf Åberg aldrig granskats?

Ännu en gång har IKEA’s grundare Ingvar Kamprad fått löpa gatlopp i medierna pga hans nazistiska förflutna.

Men liksom det vore lika intressant att veta vilka svenskar som samarbetade med den östtyska diktaturen i DDR och dess hemliga polis Stasi, finns lika stor anledning att uppmärksamma den svenska historikern Alf Åberg, som var Kamprads mest prominenta vapendragare bland ”de bruna” på Lunds Universitet, och ingen historiker har lika ihärdigt som Åberg försökt framställa försvenskningen av Skåne som en snabb och problemfri process, och framställa de skånska motståndsmännen som kriminella stråtrövare istället för frihetskämpar.

Varför har Åberg i motsättning till sin kollega Kamprad fått gå helt fri från medias granskning?

Kamprad har trots allt erkänt och gjort avbön, medan Åberg fortfarande ogenerat beskriver sig själv som nationalromantiker, spyr galla över vad han kallar ”snapphaneromantik” och ser sig själv som en ”gammal karolin”.

För många år sedan frågade jag i en mailkonversation HD:s chefredaktör, i anledning av Joakim Berglunds bok ”Quisling centralen” om nazismen i Lund varför lokaltidningen HD i stan, aldrig uppmärksammat att en av de mest berömda helsingborgarna, som i dag betraktas som en av de största auktoriteterna om försvenskningen av Skåne, var ledande nazist i Lund.

Han svarade mig, att det har de minsann gjort.

Men ännu i dag, i kölvattnet av att Kamprad fått löpa på chavotten i de svenska medierna, lyser HD:s bevakning av Åbergs nazistiska förflutna med sin frånvaro.

Är det bara för att han varit så politiskt korrekt och svenskvänlig, i beskrivningen av försvenskningsprocessen i Skåne?


I Joakim Berglunds bok ”Quisling Centralen – Nazismen i Skåne på 30- och 40-talet” kan man bl.a. läsa, att Alf Åberg som studieledare i Lunds Nationalsocialistiska Studentförening och ordförande i föreningens ungdomskår Nordisk Ungdom i Helsingborg var tongivande i en debatt om judiska flyktingars rätt att bosätta sig i Sverige.

Makalöst fynd av ”danskhataren”, som reviderar vår historia?

Ett sensationellt vrakfynd har gjorts på Östersjöns botten som tros vara Sveriges flaggskepp Mars, även populärt kallat (kärt barn har många namn) ”Makalös”, eftersom det var Nordens största och saknade sin motpart på våra breddgrader på den tiden, eller ”Jutehataren” (danskhataren), då det i egenskap av flaggskepp för den svenska flottan skulle försöka att frånta danskarnas herradöme över Östersjön.

Under mystiska former, som aldrig kunnat klargöras, exploderade skeppet dock plötsligt mitt under ett slag vid Öland redan år 1564 och sjönk till sjöns botten, till stor glädje för invånarna i det då danska, Helsingborg och Skåneland får man förmoda 🙂

Det Nordiska sjuårskriget 1563-70 är ett av de värsta och blodigaste minnena i vår historia. T.ex. slaktades över 2.000 barn, kvinnor och män i Ronneby av svenskarna, vilket även på den grymma medeltiden betraktades som en krigsförbrytelse. Svenske kungen skröt om hur vattnet i Ronnebyån ”färgades rött utav de döda kroppar”. Svenskarna försökte bl.a. systematiskt ödelägga Blekinge, under parollen:

”Det är bättre att ha ett öde land söder om gränsen, än ett fientligt.”

Dvs, danskt.

Under detta krig uppträdde också för första gången, en frivilligkår till hembygdens försvar i gränsbygderna mellan Danmark och Sverige, som av de svenska invasionstrupperna fick skällsnamnet ”snapphanar”.
De svenska myndigheternas officiella pressrelease om det arkeologiska fyndet, är intressant:

”Det är förmodligen ett av de intressantaste vrakfynd som gjorts i Sverige. Mars var nationens främsta stolthet och vårt bästa vapen mot danskarna. Det var fullt krigsutrustat när det sjönk och är marinarkeologiskt betydligt intressantare än Vasa.”

Vad menar de här egentligen med formuleringen: ”nationens främsta stolthet och vårt bästa vapen mot danskarna”?

Med tanke på hur aggressivt, försvenskningens apologetiker på Centrum för Danmarksstudier  vid Lunds Universitet argumenterat för,
att det aldrig fanns någon dansk nationalkänsla i Skåneland under den svenska ockupationen på 1600-talet, måste vi väl nu i konsekvensens namn, förvänta oss kraftig moteld från forskarna, mot att det fanns en nationalkänsla i Sverige 100 år tidigare? 🙂

Jutehataren”, enligt Jakob Hägg.

Om sydstaterna vunnit?

I år är det 150 år sedan det så kallade amerikanska inbördeskriget bröt ut. Namnet på kriget är omstritt, eftersom det egentigen inte var ett inbördeskrig  mer än vad den amerikanska revolutionen var, då de tretton kolonierna frigjorde sig från det brittiska imperiet. Men likheten mellan krigen var, att de bägge handlade om secession.
En väletablerad myt i dag, är att kriget utkämpades om slaveriet. Och kring Abraham Lincolns minne har det efter mordet på honom i USA, uppstått en nationalistisk kult.

Ett av de positiva resultaten av kriget, var tveklöst slaveriets avskaffande. Men hade slaveriet inte som i resten av världen kunnat avskaffas på ett fredligt sätt, och behövde det verkligen kosta 600.000 människoliv?
Dissidenter som utmanar den konventionella historiebilden i dag, får ofta finna sig i att bli beskyllda för att vara neokonfederalister, rasister, högerextremister och annat hemskt, men bl.a. professor Tom DiLorenzo som skrivit två böcker om Lincoln och kriget (”Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”) redogör många fakta som borde utgöra grund till en kraftig revidering och sätta Lincolns hjältegloria på sned.
Huvudskälet till sydstaternas secession var inte konflikten om slaveriet men snarare tullarna, som slog hårt mot ekonomin i det extremt exportberoende södern. Det var ingen tillfällighet, att Edmund Ruffin som sägs ha avlossat krigets första skott vid Fort Sumter, avfyrade sin kanon mot ett tullhus 🙂
President Lincoln emellertid, var en man färgad av sin nationalistiska samtid då bl.a. småstaterna i Italien med vapenmakt samlades till en enhetsstat, liksom preussarna gjorde med Tyskland. Som ett kuriosum kan också nämnas att Adolf Hitler skriver om Lincoln och kriget i sin bok ”Mein Kampf”, där han passionerat tar ställning för nordstaterna gentemot sydstaterna och ”Kleinstaaterei”.
Om sydstaterna fått lämna unionen, hade det varit ett lysande undantag från den dåvarande världstrenden och utvecklingen till moderna stater med starkt centralstyre från huvudstaden.
Med den viktiga roll USA spelat i vår tid för världsutvecklingen är det svårt att inte frestas fundera över om inte ”om” vore, och hur synen på närdemokrati, federalism och subsidiaritet  contra centralisering sett ut i dag, inte minst här i Skåne, Öresundsregionen och Norden, om det inte vore för Lincoln?

En föreläsning av professor DiLorenzo som går djupare in på detta ämne, kan varmt rekommenderas:

Personkult och förtrollning

Veckans snackis i Helsingborg har varit Alvaro Santos återkomst i HIF-tröjan. När ”Di Röe” spelade i Champions League år 2000 var han en firad stjärna, som spåddes en lysande framtid.

Detta är nu elva år sedan.

De senaste två åren i göteborgslaget Örgryte, har det gått mindre bra för brasilianaren. Klubbordföranden där förklarade:

”Han väger för mycket och skulle behöva gå ner några kilo. Han är inte alls så snabb som han var för några år sedan”.

Efter Örgryte gick i konkurs, hamnade han nu i år istället hos deras lokalrivaler Gais, där han inte heller lämnat något större eftertryck.
Därför kan det tyckas lite märkligt att 31-åringen nu vid sin återkomst till Sundets Pärla av den breda folkmassan, hyllas som ”frälsare” och ”Gud” (sic)?

Men å andra sidan skall man kanske inte vara förvånad.

I Helsingborg saknas det ju inte direkt traditioner när det gäller personkult, och att tumma på sanningen till förmån för fascination och hänförelse för ”hjältar”.