Den bruna miljörörelsen

Miljörörelsen har ofta beskrivits som en ideologisk vattenmelon. Grön på utsidan, röd på insidan men själva kärnan är brun.

En brett uppslagen debattartikel i dagens HD av nätverket GlobalRättvisa.nu aktualiserar denna liknelse, eftersom Skånes kommuner här får en skarp åthutning, för att inte ha fått fart på det ”omställningsarbete” som den gröna rörelsen ogenerat fordrar , vilken enligt debattörerna själva innebär:

”mänsklighetens kanske största utmaning någonsin. Den kommer att kräva extraordinära insatser inom alla politikområden och på alla nivåer i samhället”.

Vad de rent faktiskt kräver här för att genomföra deras gröna politiska agenda, är inget mindre än en detaljstyrning av våra liv.

Bl.a. har de prisbelönta irländska journalisterna Phelim McAleer och Ann McElhinney med deras välgjorda dokumentärfilm ”Not evil just wrong” klätt av miljöfascismen in på bara kroppen:

I en läsvärd artikel har också Per Ericson skrivit om det tyska nazistpartiet NSDAP:s ”gröna flygel” och de gemensamma idéhistoriska rötterna för ekologism, nationalism, rasism och fascism.

En föregångare till både nazismen och dagens moderna miljörörelse var Götiska förbundet i Sverige, vars idéer på 1800-talet snabbt spreds vidare till resten av Europa, delvis genom Geijers intima förhållande med den tyska författarinnan och societetsdamen Amalia von Helvig, som hade goda kontakter i finare tyska kretsar.

Fundamentet för den svenska göticismen var dels Montesquieus klimatlära om att ett hårt och kallt klimat skapade de största, starkaste och bästa människorna, och Rosseaus idé om ”den ädle vilden”, som var ofördärvad av civilisationen. Den friska och sunda vikingavärlden ställdes upp mot den västliga civilisationen och industrialismen.

Just den ideologiska kärnan av bondekonservatism och fientlighet mot västlig industrialisering som de gröna har gemensamt med Götiska förbundet, ställer det högtidliga pratet om ”global rättvisa” i märklig dager. Deras krav slår nämligen hårdast mot just de fattigaste. McAleer och McElhinney har i en annan mycket sevärd dokumentärfilm om miljörörelsen ”Mine your own business”, skildrat den konservativa och nationalistiska likgiltighet som i verkligheten finns hos de så kallade miljövännerna, gentemot fattigdomen i andra länder:

Det är dags att sätta ned foten, mot miljöfascisternas krav på en ny världsordning!

Annonser

Konservativ svensk historierevisionism om Skåne

Medan weibullarna redan på 1800-talet införde den moderna källkritiken, som slog hål på storsvenskheten i en tid, när den oscarianska punschpatriotismen härskade på universiteten och i politiken, vilken var lika med militärparader, marschmusik och skålar, finns det dock fortfarande konservativa svenska ”hjältar”, som försöker vrida tillbaka klockan.

Ett exempel är den konservativa bloggen ”Tradition & fasonsom vill återupprätta Sveriges ärorika förflutna.

Problemet för den konservativa bloggen är dock tyvärr det faktum, att all historisk forskning inom Danmarks inklusive Skånes historia bortom år 1000, är ett famlande i mörker, precis som Sveriges likaledes är det bortom 1200-talet, d.v.s. hela två århundraden senare.

Varför finns det t.ex. så många uppsvenska ortnamn som börjar på Dan- (Dannemora, Danderyd, och en socken i Uppland heter rentav Danmark etc), och Nor- (Norberg, Nora etc)? Ingen seriös historiker vet säkert 🙂
Därav den svenska debatten om ”Svearikets vagga”:

Av någon anledning har aldrig en liknande debatt uppstått i Danmark om ”Danarikets vagga” som i Sverige, trots de arkeologiska fynden i senare tid från Uppåkra.

Vem vet, kanske Uppåkra rentav utgjort grund för de danska sagokungarnas Lejre? 🙂

Tradition & fason” hävdar dock, tvärsäkert och oförtrutet i enlighet med traditionell svensk historiesyn:

”Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.”

Palle Lauring sätter nog fingret på, varför en liknande debatt om ”Danarikets vagga” aldrig kunnat komma till stånd västansunds:

”Med en tysker, med en holstener, ja sågar med en tysk nordslesviger kan vi diskutere problemerne omkring vor sydgrænse. Ikke at parterne bliver enige, men sagen bliver lagt frem set fra begge sider, og ingen finder det mærkeligt. Siger man Skåne til en svensker, er aftenen ødelagt. Årsagen er ufattelig, for det var svenskerne, der skød gevinsten. Skandinavismen ligger naturligvis imellem med visse forpligtelser, men vel også med en vis forpligtelse til at besegle de broderlige følelser med en rimelig gensidig redelighed. Problemet er ikke noget problem: så og så mange kvadratmil land erobret, tilbageerobringer mislykket, sagen definitivt afgjort. Erobringen af Skånelandene skete efter de dengang og stadig gældende regler, at den stærkeste har ret. Men endnu kan svenske historikere ofre tid på att fremtrylle en ”historisk ret”, der går forud for erobringen. Man kan møde udtrykket, at 1658 var en genforening med Sverige. Det er kun ord og uden betydning, men historisk er det galt. Skåne var dansk, politisk til 1658, i sindelag noget længere, kulturelt tegner det danske indslag sig endnu, omend naturligvis vigende.”

När ”Tradition & fason” i likhet med den ”särskånska” skolan inom litteraturen (t.ex. NH Sjöberg, profil i Götiska förbundet på 1800-talet, eller Åke Ohlmarks) spekulerar om en västansundsk kung som skulle erövrat Skåne bortom år 1000 trots att det inte finns några tillförlitliga källor, aktualiserar de inte då den storsvenska nationalistiska ”historiska rätten” till Skåne som Lauring talar om just här?

Tradition & fason” medger, visserligen:

”Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. ”

Och man ondgör sig förvisso med all rätt, över den konventionella svenska historiebilden:

”som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921”.

Men varför är då deras historiesyn till förväxling lik just den storsvenska nationalistiska, som skånska skolbarn fått växa upp med i generation, efter generation? Och om man vill göra upp med den traditionella historiesynen i socialdemokraternas ”folkhem” och ”Volksgemeinschaft/folkgemenskap”, en idé som de just snodde från just de konservativa, för att frånta dem deras främsta argument, är det inte då genom seriös dokumentation?

De gudomliga skatterna

En HD-ledare i dag signerad Lotta Hördin, sätter för ovanlighetens skull pekfingret på ett typiskt fenomen i Sverige: hur svenska politiker i partiväldet Sverige i motsättning till t.ex. i ett folkvälde som Schweiz, driver medborgarna framför sig, och hur politikerna använder skatter som verktyg för att skapa önskvärda beteenden, men trots detta ifrågasätter hon inte hur det svenska ”folkhemmet” och systemet är riggat, men gör tvärtemot ett utfall MOT skattesäkningar för jobbskapande:

”om en bransch till slut blir helt beroende av att skatter och avgifter hålls nere kan politikernas verktyg förlorar sin skärpa. Och branschen i sig kan förlora kontakten med verkligheten.
Stimulantia ska med andra ord inte missbrukas. Sänkt restaurangmoms känns inte som den mest angelägna åtgärden just nu. ”

 
Axel Odelberg skrev däremot, i hans mycket läsvärda bok ”De fattiga & de rika – om Sverige och Schweiz”  från år 1998:

”Det finns bland svenska politiker en grundmurad tro på höga skatters utbuds- och efterfrågedämpande effekt utom på ett område: ARBETE OCH FÖRETAGANDE!
Det som gäller för sprit, vin, cigaretter och bensin, gäller inte arbete och företagande. På dessa områden förutsätts det inte finnas några samband mellan skatternas storlek och marknadens struktur. Människornas arbetslust antas inte påverkas av inkomstskattens storlek. Enskilda individers vilja att starta företag tros inte ha något samband med det förväntade privatekonomiska utbytet av företagandet, och arbetsgivares benägenhet att anställa förmodas inte stå i någon proportion till arbetskraftens pris. Skatter på dessa nyttigheter står på något vis över livets och marknadens trivialitet. De är gudomliga.”

I Sverige fick vi en ny regering år 2006, just av denna anledning. Det råkonservativa HD, förefaller vara helt ur takt med tiden.

En skatt som avgjorde nationalstaternas gränser i Norden: en satirisk holländsk bild på 1600-talet skildrar hur  den svenska regeringen, och den danska spelar tärning om Öresundstullen på den skånska kusten vid Helsingborg med Kärnan i bakgrunden. Pengakistorna är fyllda till randen, men det är hål i bottnen. Öresundstullen var Danmarks viktigaste inkomstkälla, men för stormakterna en källa till irritation, så stormakterna såg helst, att Skåne hamnade under svenskt herradöme, så att Öreund blev internationellt farvatten.