SD och yttrandefriheten

Sverigedemokraterna som annars vill resa fler monument som hyllar Skånes erövrare, och stärka skånska dagisbarns känsla för storsvenskheten  i enhetskulturens namn, vill nu förbjuda försäljning av andras (läs: kommunistiska) mördarsymboler på Helsingborgsfestivalen.

Enligt Justitiekanslern skulle detta emellertid bryta mot grundlagen om tryckfrihet.

Avslutningen i Torbjörn Svenssons intervju med SD:s kommunalråd Michael Rosenberg, är lite av en pärla:

Ni sverigedemokrater har genom åren hävdat att ni inte får uttrycka er åsikter på olika sätt och i diverse sammanhang. Nu vill ni förbjuda andras åsikter och frihet. Hur rimmar det?
– Ett lite långsökt resonemang. Vi pratar om politiska åsikter och det ska man ha rätt att framföra. Det är det vi har haft bekymmer med. Vi har aldrig åberopat att vi inte får gå runt med en T-shirt som det står Sverigedemokraterna på.

I er motion ger ni exempel på olämpliga symboler: kläder och smycken som visar bilder på kommunistsymbolen (hammaren och skäran), Che Guevara och Fidel Castro. Varför nämner ni inga högerextrema personer och symboler?

– Det är så vedertaget vilka de symbolerna är. Alla vet vad nazistmärket står för. Men vad hammaren och skäran står för vet man inte.

Det finns väl nazistsymboler som inte är så allmänt kända?

– Jag är inte så säker på det. Jag tror de flesta är insatta i det.

Det finns de som tycker att Sverigedemokraterna är extrema. Ska då SD-symboler också förbjudas?

– Nej. Vi ingår i en parlamentarisk rörelse och ställer upp på de demokratiska spelreglerna. Kommunisterna och nazisterna ville ha diktatur. Där finns en skiljelinje.”

Vän av ordning vill kanske påpeka, att Sverigedemokraterna bl.a. fortfarande hyllar protonazisten Rudolf Kjellén som ideologisk husgud. Mannen som myntade begreppet ”Folkhemmet” och grundade idén om geopolitik, där staten betraktades som en levande organism, vilken därför var i behov av ”levnadsrum”, vilket senare skulle inspirera Hitler. SD vill att människor skall ha olika rättigheter, vilket rimmar illa med de demokratiska spelreglerna.

När SD, som alltid klagat över brist på yttrandefrihet när bl.a. olika medier vägrat upplåta reklamplats åt dem, nu vill förbjuda andras symboler, sätter det fingret på SD:s alldeles egen tolkning av begreppet. Den ursprungliga betydelsen av yttrandefrihet, är att det inte skall förbjudas eller förhindras från statens sida, att trycka eller sprida en bok, tidning etc.

Det SD har gemensamt med kommunister och nazister, är att de förvränger begreppet till den sociala rättigheten, att sprida deras yttrande (på andras bekostnad). Men yttrandefrihet har aldrig varit rättigheten att bli tagen på allvar, eller publicerad.

När SD talar om yttrandefrihet, är det bara deras egen.

Jag för mitt vidkommande, vämjes lika mycket över t-shirts med massmördaren Che Guevara på bröstet, som över Sverigedemokraternas hyllningar till Skånes och Helsingborgs betvingare Magnus Stenbock.

Men som Voltaire sade:

”Jag avskyr din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Man får intrycket att SD bara menar, att kommunisterna slog ihjäl människor för att de var onda, medan svenskarna slog ihjäl skåningar för att de var goda?

Annonser

Man blir så trött…

De gamla knökarna på HD:s ledarsida  i dag överträffar sig själva i agiterande mot förnyelse och förändring, där de klagar bl.a. över att politiska ståndpunkter i politiken ”behållits in absurdium”, och att Moderaterna förr brukade vara:

”ett extremt skattesänkarparti”

Likaledes ondgör sig HD över hur fortfarande:

”flera partier har republik på sitt program

Samtidigt sammanfattas Centerpartiets val av ny partiledare med orden:

” I sitt politiska bagage har hon bland annat förslag om plattskatt, skrotande av lagen om anställningsskydd och försäljning av SVT och SR. Det var en riksdagsledamots åsikter, skulle Centern framöver välja en än mer marknadsliberal väg och landa till höger om Moderaterna kommer det att gå fortsatt utför för partiet.”

Det finns så mycket jobbig och besvärande utveckling, rubbning och omdaning i samhället. Och så mycket utland….

BARF!

Det är nog bäst att bara stoppa prenumerationen på denna reaktionära blågula boulevardstidning, för blodtryckets skull.


HD och dess chefredaktör Ove Sommelius likställdes då tidningen var protysk medan systerstaden precis utanför redaktionsfönstren var ockuperad av Nazityskland, av motståndarna med stadens erövrare och betvingare Magnus Stenbock.

Den bruna miljörörelsen

Miljörörelsen har ofta beskrivits som en ideologisk vattenmelon. Grön på utsidan, röd på insidan men själva kärnan är brun.

En brett uppslagen debattartikel i dagens HD av nätverket GlobalRättvisa.nu aktualiserar denna liknelse, eftersom Skånes kommuner här får en skarp åthutning, för att inte ha fått fart på det ”omställningsarbete” som den gröna rörelsen ogenerat fordrar , vilken enligt debattörerna själva innebär:

”mänsklighetens kanske största utmaning någonsin. Den kommer att kräva extraordinära insatser inom alla politikområden och på alla nivåer i samhället”.

Vad de rent faktiskt kräver här för att genomföra deras gröna politiska agenda, är inget mindre än en detaljstyrning av våra liv.

Bl.a. har de prisbelönta irländska journalisterna Phelim McAleer och Ann McElhinney med deras välgjorda dokumentärfilm ”Not evil just wrong” klätt av miljöfascismen in på bara kroppen:

I en läsvärd artikel har också Per Ericson skrivit om det tyska nazistpartiet NSDAP:s ”gröna flygel” och de gemensamma idéhistoriska rötterna för ekologism, nationalism, rasism och fascism.

En föregångare till både nazismen och dagens moderna miljörörelse var Götiska förbundet i Sverige, vars idéer på 1800-talet snabbt spreds vidare till resten av Europa, delvis genom Geijers intima förhållande med den tyska författarinnan och societetsdamen Amalia von Helvig, som hade goda kontakter i finare tyska kretsar.

Fundamentet för den svenska göticismen var dels Montesquieus klimatlära om att ett hårt och kallt klimat skapade de största, starkaste och bästa människorna, och Rosseaus idé om ”den ädle vilden”, som var ofördärvad av civilisationen. Den friska och sunda vikingavärlden ställdes upp mot den västliga civilisationen och industrialismen.

Just den ideologiska kärnan av bondekonservatism och fientlighet mot västlig industrialisering som de gröna har gemensamt med Götiska förbundet, ställer det högtidliga pratet om ”global rättvisa” i märklig dager. Deras krav slår nämligen hårdast mot just de fattigaste. McAleer och McElhinney har i en annan mycket sevärd dokumentärfilm om miljörörelsen ”Mine your own business”, skildrat den konservativa och nationalistiska likgiltighet som i verkligheten finns hos de så kallade miljövännerna, gentemot fattigdomen i andra länder:

Det är dags att sätta ned foten, mot miljöfascisternas krav på en ny världsordning!

Sila mygg och svälja kameler – eller varför har nazisten Alf Åberg aldrig granskats?

Ännu en gång har IKEA’s grundare Ingvar Kamprad fått löpa gatlopp i medierna pga hans nazistiska förflutna.

Men liksom det vore lika intressant att veta vilka svenskar som samarbetade med den östtyska diktaturen i DDR och dess hemliga polis Stasi, finns lika stor anledning att uppmärksamma den svenska historikern Alf Åberg, som var Kamprads mest prominenta vapendragare bland ”de bruna” på Lunds Universitet, och ingen historiker har lika ihärdigt som Åberg försökt framställa försvenskningen av Skåne som en snabb och problemfri process, och framställa de skånska motståndsmännen som kriminella stråtrövare istället för frihetskämpar.

Varför har Åberg i motsättning till sin kollega Kamprad fått gå helt fri från medias granskning?

Kamprad har trots allt erkänt och gjort avbön, medan Åberg fortfarande ogenerat beskriver sig själv som nationalromantiker, spyr galla över vad han kallar ”snapphaneromantik” och ser sig själv som en ”gammal karolin”.

För många år sedan frågade jag i en mailkonversation HD:s chefredaktör, i anledning av Joakim Berglunds bok ”Quisling centralen” om nazismen i Lund varför lokaltidningen HD i stan, aldrig uppmärksammat att en av de mest berömda helsingborgarna, som i dag betraktas som en av de största auktoriteterna om försvenskningen av Skåne, var ledande nazist i Lund.

Han svarade mig, att det har de minsann gjort.

Men ännu i dag, i kölvattnet av att Kamprad fått löpa på chavotten i de svenska medierna, lyser HD:s bevakning av Åbergs nazistiska förflutna med sin frånvaro.

Är det bara för att han varit så politiskt korrekt och svenskvänlig, i beskrivningen av försvenskningsprocessen i Skåne?


I Joakim Berglunds bok ”Quisling Centralen – Nazismen i Skåne på 30- och 40-talet” kan man bl.a. läsa, att Alf Åberg som studieledare i Lunds Nationalsocialistiska Studentförening och ordförande i föreningens ungdomskår Nordisk Ungdom i Helsingborg var tongivande i en debatt om judiska flyktingars rätt att bosätta sig i Sverige.

Statsnationalism contra ett skåneländskt fotbollslandslag

Filosofer som Torbjörn Tännsjö, har övertygande argumenterat för den ideologiska kopplingen mellan idrott och fascism, såsom hyllandet av elitism, nationalism och rå kroppsstyrka. Vilket inte minst manifesterades under Mussolinis världsmästerskap i fotboll 1934 och när helsingborgsstjärnan Nils Rosén 1932 i ett Skåne-landslag i röd-gula färger, mötte Nazityskland i Nürnberg och trots förlust i matchen, hyllades som matchens store hjälte av tyskarna i Bayern, ty:

”hans stora ljusa huvud höjde sig över de svartmuskiga sydlänningarnas kalotter på fotbollsbanorna. Det förvånar icke, att han i Hitlerlandet ansågs som den praktullaste typ på ariern, den verkliga urariern, som tänkas kunde. Det är svårt att blicka honom över axeln, omöjligt att ignorera honom på planen.”

(källa: Fotbollboken år 1934-35, Svenska fotbollförbundets officiella seriekalender).

Berlin-OS 1936 blev också en historisk trendsättare, då hela hela den av nazisterna skapade OS-invigningen med tändandet den olympiska facklan etc i ett magiskt propagandaspektakel i lysande glamour, kopierats av OS-arrangörer ända till den dag som i dag är.

Rentav moderna europeiska musikevents i dag, som Sensation och Qlimax, har tagit lärdom av nazisternas massmöten, när det gäller sceneri och effekter:

Som skåning, är det också svårt att inte bli indignerad, inför varje dansk-svensk landskamp när svenska medier fylls av rubriker såsom ”danskjävlar,” och artiklar om att skåningar borde skatta sig lyckliga över att ha blivit erövrade av Sverige och om att Råsunda i Stockholm 600 km bort, och inte Parken i København lokalt, är vår verkliga nationalarena.

Men,  just därför är det också uppfriskande att läsa i Hallandsposten om att ett nytt modernt fotbollslandslag för Skåneland nu sett dagens ljus . 🙂

I andra europeiska regioner, har t.ex. Baskiens och Kataloniens regionlandslag högre status och samlar mer publik, än nationalstatens.

Om region- och klubblag återerövrar sin status gentemot landslagen, är det inte separatism, men snarare en återgång till den gamla ordningen i Europa med fria städer och regionländer, före den franska revolutionen som bla Hans Hermann Hoppe skriver om :

”då Europa, från runt 1300-talet till en bra bit in på 1800-talet (då den moderna centralstaten trädde fram), kännetecknades av hundratals fria och självständiga städer, som existerade mitt i en dominerande feodal samhällsstruktur.

Genom att välja denna modell och försöka eftersträva ett USA med ett ökande antal stora och territoriellt frikopplade fria städer – en mångfald av Hong Kong, Singapore, Monaco och Liechentstein spridda över hela kontinenten – kan två annars ouppnåeliga centrala mål uppnås. För det första […] är en sådan strategi av småskaligt utträde mindre hotfull i ett politiskt, socialt, och ekonomiskt perspektiv. För det andra, genom att många olika områden över hela landet samtidigt följer denna strategi blir det svårare och svårare för centralstaten att ena den allmänna opinionen mot secessionisterna, något som är nödvändigt för att kunna uppbringa det populära stöd och frivilliga samarbete som krävs för att kunna bekämpa secessionen.”

Ett folkligare landslag som utmanar den storsvenska hegemonin, är kanske ett steg på vägen? 🙂

 

Ett gammalt skåneländskt storlag är IS Halmia, som spelat många säsonger i den högsta svenska serien allsvenskan, och stoltserar med Halmstads ”tre hjärtan” från det danska riksvapnet, som var en belöning för halmstadsbornas motståndskamp mot svenskarna under Nordiska sjuårskriget, och dessutom spelar i de danska röd-vita färgerna 🙂