De gudomliga skatterna

En HD-ledare i dag signerad Lotta Hördin, sätter för ovanlighetens skull pekfingret på ett typiskt fenomen i Sverige: hur svenska politiker i partiväldet Sverige i motsättning till t.ex. i ett folkvälde som Schweiz, driver medborgarna framför sig, och hur politikerna använder skatter som verktyg för att skapa önskvärda beteenden, men trots detta ifrågasätter hon inte hur det svenska ”folkhemmet” och systemet är riggat, men gör tvärtemot ett utfall MOT skattesäkningar för jobbskapande:

”om en bransch till slut blir helt beroende av att skatter och avgifter hålls nere kan politikernas verktyg förlorar sin skärpa. Och branschen i sig kan förlora kontakten med verkligheten.
Stimulantia ska med andra ord inte missbrukas. Sänkt restaurangmoms känns inte som den mest angelägna åtgärden just nu. ”

 
Axel Odelberg skrev däremot, i hans mycket läsvärda bok ”De fattiga & de rika – om Sverige och Schweiz”  från år 1998:

”Det finns bland svenska politiker en grundmurad tro på höga skatters utbuds- och efterfrågedämpande effekt utom på ett område: ARBETE OCH FÖRETAGANDE!
Det som gäller för sprit, vin, cigaretter och bensin, gäller inte arbete och företagande. På dessa områden förutsätts det inte finnas några samband mellan skatternas storlek och marknadens struktur. Människornas arbetslust antas inte påverkas av inkomstskattens storlek. Enskilda individers vilja att starta företag tros inte ha något samband med det förväntade privatekonomiska utbytet av företagandet, och arbetsgivares benägenhet att anställa förmodas inte stå i någon proportion till arbetskraftens pris. Skatter på dessa nyttigheter står på något vis över livets och marknadens trivialitet. De är gudomliga.”

I Sverige fick vi en ny regering år 2006, just av denna anledning. Det råkonservativa HD, förefaller vara helt ur takt med tiden.

En skatt som avgjorde nationalstaternas gränser i Norden: en satirisk holländsk bild på 1600-talet skildrar hur  den svenska regeringen, och den danska spelar tärning om Öresundstullen på den skånska kusten vid Helsingborg med Kärnan i bakgrunden. Pengakistorna är fyllda till randen, men det är hål i bottnen. Öresundstullen var Danmarks viktigaste inkomstkälla, men för stormakterna en källa till irritation, så stormakterna såg helst, att Skåne hamnade under svenskt herradöme, så att Öreund blev internationellt farvatten.

Varför ljuger Herman Lindqvist?

Herman Lindqvist har utkommit med en ny kritikerrosad bok om franske 1600-talskungen Ludvig XIV, som spelat en avgörande roll för hur gränsdragningarna i Norden och Öresundsregionen ser ut i dag.

Anmärkningsvärt är att han här ägnar en hel bok åt den franske ”solkungen”, där han skriver mycket om mer eller mindre triviala svensk-franska diplomatiska kontakter, men väljer att inte nämna ett ord om att det var kung Ludvig och den dåtida supermakten Frankrike som dikterade att Sverige skulle behålla herradömet över Skåne, och som räddade det svenska stormaktsväldet i Skånska kriget 1679 genom en tvångsfred.
Öresundstullen som då kontrollerades av slottet Kronborg i Helsingør och Kärnan i Helsingborg var förvisso Danmarks viktigaste inkomstkälla, men för stormakterna samtidigt en källa till irritation, så man såg med fördel att de östdanska provinserna förblev i svenska händer och Öresund var ett internationellt farvatten.


Som Palle Lauring skrev:

”Øresund, dejlige Øresund, strømmen fuld af sild, skibe, penge og blod. I fem hundrede år persede vi penge ud af alverdens skippere her. I bytte gav vi Skåne, Halland, Bleking, Gotland og Øsel. Plus hvad vi gavmildt udleverede af norsk land. Hvor meget man så vil beregne de fem hundrede års toldindtægter til, var det en dårlig handel.”

Lika märkligt är det när Lindqvist i boken benämner de skånska motståndsmännen som stred mot den svenska ockupationsmakten som ”sydsvenskar”. Lindqvist, som i ett par Aftonbladetkolumner
 annars skrivit om de etniska rensningarna i Skåne, vet bättre. Så, varför ljuger han nu?