Att humanisera storsvensk politisk konst

När ”Konst på stan” arrangeras i Helsingborg den kommande veckan, har man bl.a. för skattebetalarnas pengar rest en stor trappställning vid segermonumentet över Helsingborgs och Skånes betvingare Magnus Stenbock för att ”klappa hästen”.

”Runt John Börjesons 110 år gamla bronsstaty har en byggnadsställning med trappor rests. Därmed kan helsingborgarna för första gången komma riktigt nära ryttaren och klappa kusen på mulen.

Hästen, som normalt sett bara är ett sorts stridsfordon, förklarade Monica Gora [konstnären bakom idén, anm.], kan nu framträda som en individ och ett sällskapsdjur, eller ett gosedjur om man så vill, som man kan klappa.”

Om någon på motsvarande sätt försökt humanisera politiska konstverk som hyllar Stalin, Franco eller Mussolini, hade det sannolikt lett till ett ramaskri. Skillnaden är att flertalet av dagens helsingborgare vuxit upp med att Stenbock var en hjälte.

Skämmes Monica Gora, och Helsingborgs stad!

Den storsvenska exceptionalismen lever

Efter att en internationell undersökning visat att Sverige anses vara världens nästbästa land efter Kanada, slår HD på den stora nationalistiska trumman.

Man inleder  ledaren med att säga:

”Man kan naturligtvis rycka på axlarna åt undersökningar av den här typen.”

Men ändå väljer ledarredaktionen ägna en hel artikel åt det, och det är symptomatiskt att den är illustrerad med en stor Dala-häst.

Lustigt nog rapporterar Metro samtidigt att svenskarna i en annan undersökning utnämnts till världens näst sexigaste folk efter brasilianarna, och Jonas Engman, etnolog och intendent på Nordiska museet, säger där:

”– Det är rätt ambivalent och förknippat med en del obehagliga saker, vikingaideal och nationalromantik som hyllar det blonda slog an i delar av Europa.”

Men det bekymrar inte HD, som inte ens drar sig för att använda förrädar-argumentet mot dem som svartmålar Moder Svea:

”vi ska ha klart för oss att de som målar upp olika domedagsscenarior ofta gör det för att man vill driva utvecklingen i sin intresseriktning.”

Vi bör rätta in oss i ledet, ty:

”Vi har fortfarande i det här landet en stor enighet om vad som gör ett samhälle bra – från skolan via utbildningen och jobben till vården och äldreomsorgen.”

Det är tyska 1800-talsnationalisters idé Volksgemeinschaft/folkgemenskap som blev en hörnsten för det svenska Folkhemmet, vi ser väckas till liv igen på HD:s ledarsida.

Detta, liksom HD:s ihärdiga försvar av politiska monument som hyllar Skånes erövrare hamnar i extra obehaglig dager p.g.a. tidningens historia, då den var pronazistisk när systerstaden precis utanför redaktionsfönstren var ockuperad av Hitlertyskland, och chefredaktören representerade det lokala nazistpartiet Medborgareförbundet på rådhuset.

HD avslutar ledaren:

”Någon politiker borde ta på sig uppgiften att sälja Sverige till svenskarna.”

Gör inte Sverigedemokraterna det?


Så här kunde HD:s chefredaktör Ove Sommelius avbildas på 50-talet, när han var nyligen avhoppad nazist.

Dag Hammarskjölds förbannelse

I anledning av 50-årsminnet av Dag Hammarskjölds död hyllas den förre generalsekreteraren i FN  förbehållslöst i svenska medier, och kallas ”en av vår tids största svenskar”.

Därför kan det vara uppfriskande att läsa hur historiker från andra länder, fria från svensknationalistiska skygglappar, beskriver Hammarskjölds insats och hans betydelse för hur detta internationella samfund fungerar i dag. Paul Johnson skriver t.ex. i ”Moderna Tider”:

”Man kan inte föreställa sig ett sämre val [d.v.s. Hammarskjöld till generalsekreterare]. Han kom från en framstående ämbetsmannafamilj i ett land där man var pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig. Han var det dåliga samvetet personifierat och var fast besluten om att väst skulle ge honom avlösning. Han var stram, beläst, humorfri och ogift (dock inte homosexuell: ‘I Hammarskjölds liv spelade sexualiteten ringa eller ingen roll’ skriver hans officielle biograf), och han utstrålade världslig religiositet. Det var karakteristiskt för honom och för den avancerade 1950-talssmaken, som han troget avspeglade, att han förvandlade det gamla meditationsrummet i FN, ett enkelt och opretentiöst utrymme, till en mörk och dramatisk grotta, med ett slående perspektiv och belysning och med ett stort järnblock i mitten, upplyst av en enda lodrät ljusstråle. Vad symboliserade den? Kanske den relativa moraluppfattningen. Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ‘alliansfria’ nationerna.”

Det viktigaste arvet Hammarskjöld lämnade efter sig var:

”att han visat hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst.”

Om Hammarskjöds död under konflikten mellan Katanga och Kongo skriver Johnson:

”Hammarskjöld [tog] föga hänsyn till de liv, svarta eller vita, som han äventyrade. Kall, isolerad, förtärd av en våldsam äregirighet förklädd till idealitet tog hans tankar formen av politiska abstraktioner och lämnade människor utanför. Han formulerade vad som blev ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FN:s befogenheter. Därmed identifierades FN med en form av inverterad rasism, som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren. Redan på Hammarskjölds tid skördades mängder av offer. Hans FN-armé blev en källa till ytterligare instabilitet, inte tvärtom. Hans skyddsling Lumumba försökte upprätta en egen stat, föll i den kongolesiska arméns händer, nu under befäl av en f d underofficer ‘general’ Mobutu, överlämnades till katanganeserna och mördades den 17-18 januari 1961. Slutet för denne värdelöse bandit, ansvarig för tusentals människors död, beskrev Hammarskjöld som ‘ett avskyvärt brott mot de principer för vilka denna organisation står’. I själva verket var det bara en meningslös episod i en lång maktkamp. Generalsekreteraren förlorade sin känslosvalka och blev besatt av ett begär att hämnas den kungs död som han hade misslyckats med att sätta på tronen genom att begagna sina FN-trupper för att driva ut de vita från Katanga och byta ut dess regim. Det skulle kunna kallas det första exemplet på imperialism under den internationella byråkratins täckmantel. Men under tiden gjorde han misstaget att lämna sitt FN-kontors abstrakta låtsasvärld och stiga ned i Kongobäckenets verkliga värld. Det kostade honom livet. Hans flygplan kolliderade med ett träd nära Ndola i september 1961.”

Sedan Hammarskjöld har FN mest bidragit till att ge skurkstater legitimitet. År 1975, då de afro-asiatisk-arabiska och sovjetiska blocken bildade majoritet, kunde t.ex. Ugandas diktator Idi Amin hålla ett tal inför generalförsamlingen där han krävde folkmord, vilket besvarades med stående ovationer. 

Fredrik Segerfeldt skrev i SvD förra året:

”FN är den internationella rättens främsta källa. Det är som att över hälften av ledamöterna i Sveriges riksdag skulle vara nominerade av landets Hells Angelsklubbar.”

Paulina Neuding har också i Magasinet Neo nr 5 2010 skrivit om hur t.ex. Gadaffis Libyen fått sitta i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och blockera berättelser om diktaturens övergrepp och tortyr.

Det är dessa saker vi bör ha i åtanke, när vi minns Hammarskjöld!

 

Dag Hammarskjölds skånska korsvirkesgård Backåkra på Österlen väcker kusliga minnen

Historielösa Sverigedummokrater

Malmö FF – som numera iövrigt föredömligt spelar med skånska flaggan på sina tröjor 🙂 – skall möta AZ Alkmaar i Europa League i Holland, och SD-bloggen Politiskt Inkorrekt  förfäras över att det holländska lagets manager vid presskonferensen uttalade:

”– Malmö är det Sverige? För supportrarna sjunger de på svenska? Jag frågade någon som sa att Malmö inte är riktiga Sverige, säger Gertjan Verbeek.”

Även om det kanske kommer som en chock för Politiskt Inkorrekt, som allvarligt tycks tro på den monokulturella myten och historiesynen från Stockholms horisont, där man inte ser längre än till förorterna, så var Malmö  i flera hundra år Danmarks näststörsta stad och är i dag med Öresundsbron en del av storkøbenhavnsområdet. Sverige har aldrig varit ett kulturellt enhetligt land, med ett folk, ett språk och en historisk bakgrund.

Men att Sverigedummokrater har svårt att få verkligheten att passa deras prokrustesbädd, är inget nytt.

SD och yttrandefriheten

Sverigedemokraterna som annars vill resa fler monument som hyllar Skånes erövrare, och stärka skånska dagisbarns känsla för storsvenskheten  i enhetskulturens namn, vill nu förbjuda försäljning av andras (läs: kommunistiska) mördarsymboler på Helsingborgsfestivalen.

Enligt Justitiekanslern skulle detta emellertid bryta mot grundlagen om tryckfrihet.

Avslutningen i Torbjörn Svenssons intervju med SD:s kommunalråd Michael Rosenberg, är lite av en pärla:

Ni sverigedemokrater har genom åren hävdat att ni inte får uttrycka er åsikter på olika sätt och i diverse sammanhang. Nu vill ni förbjuda andras åsikter och frihet. Hur rimmar det?
– Ett lite långsökt resonemang. Vi pratar om politiska åsikter och det ska man ha rätt att framföra. Det är det vi har haft bekymmer med. Vi har aldrig åberopat att vi inte får gå runt med en T-shirt som det står Sverigedemokraterna på.

I er motion ger ni exempel på olämpliga symboler: kläder och smycken som visar bilder på kommunistsymbolen (hammaren och skäran), Che Guevara och Fidel Castro. Varför nämner ni inga högerextrema personer och symboler?

– Det är så vedertaget vilka de symbolerna är. Alla vet vad nazistmärket står för. Men vad hammaren och skäran står för vet man inte.

Det finns väl nazistsymboler som inte är så allmänt kända?

– Jag är inte så säker på det. Jag tror de flesta är insatta i det.

Det finns de som tycker att Sverigedemokraterna är extrema. Ska då SD-symboler också förbjudas?

– Nej. Vi ingår i en parlamentarisk rörelse och ställer upp på de demokratiska spelreglerna. Kommunisterna och nazisterna ville ha diktatur. Där finns en skiljelinje.”

Vän av ordning vill kanske påpeka, att Sverigedemokraterna bl.a. fortfarande hyllar protonazisten Rudolf Kjellén som ideologisk husgud. Mannen som myntade begreppet ”Folkhemmet” och grundade idén om geopolitik, där staten betraktades som en levande organism, vilken därför var i behov av ”levnadsrum”, vilket senare skulle inspirera Hitler. SD vill att människor skall ha olika rättigheter, vilket rimmar illa med de demokratiska spelreglerna.

När SD, som alltid klagat över brist på yttrandefrihet när bl.a. olika medier vägrat upplåta reklamplats åt dem, nu vill förbjuda andras symboler, sätter det fingret på SD:s alldeles egen tolkning av begreppet. Den ursprungliga betydelsen av yttrandefrihet, är att det inte skall förbjudas eller förhindras från statens sida, att trycka eller sprida en bok, tidning etc.

Det SD har gemensamt med kommunister och nazister, är att de förvränger begreppet till den sociala rättigheten, att sprida deras yttrande (på andras bekostnad). Men yttrandefrihet har aldrig varit rättigheten att bli tagen på allvar, eller publicerad.

När SD talar om yttrandefrihet, är det bara deras egen.

Jag för mitt vidkommande, vämjes lika mycket över t-shirts med massmördaren Che Guevara på bröstet, som över Sverigedemokraternas hyllningar till Skånes och Helsingborgs betvingare Magnus Stenbock.

Men som Voltaire sade:

”Jag avskyr din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Man får intrycket att SD bara menar, att kommunisterna slog ihjäl människor för att de var onda, medan svenskarna slog ihjäl skåningar för att de var goda?

Man blir så trött…

De gamla knökarna på HD:s ledarsida  i dag överträffar sig själva i agiterande mot förnyelse och förändring, där de klagar bl.a. över att politiska ståndpunkter i politiken ”behållits in absurdium”, och att Moderaterna förr brukade vara:

”ett extremt skattesänkarparti”

Likaledes ondgör sig HD över hur fortfarande:

”flera partier har republik på sitt program

Samtidigt sammanfattas Centerpartiets val av ny partiledare med orden:

” I sitt politiska bagage har hon bland annat förslag om plattskatt, skrotande av lagen om anställningsskydd och försäljning av SVT och SR. Det var en riksdagsledamots åsikter, skulle Centern framöver välja en än mer marknadsliberal väg och landa till höger om Moderaterna kommer det att gå fortsatt utför för partiet.”

Det finns så mycket jobbig och besvärande utveckling, rubbning och omdaning i samhället. Och så mycket utland….

BARF!

Det är nog bäst att bara stoppa prenumerationen på denna reaktionära blågula boulevardstidning, för blodtryckets skull.


HD och dess chefredaktör Ove Sommelius likställdes då tidningen var protysk medan systerstaden precis utanför redaktionsfönstren var ockuperad av Nazityskland, av motståndarna med stadens erövrare och betvingare Magnus Stenbock.

Den bruna miljörörelsen

Miljörörelsen har ofta beskrivits som en ideologisk vattenmelon. Grön på utsidan, röd på insidan men själva kärnan är brun.

En brett uppslagen debattartikel i dagens HD av nätverket GlobalRättvisa.nu aktualiserar denna liknelse, eftersom Skånes kommuner här får en skarp åthutning, för att inte ha fått fart på det ”omställningsarbete” som den gröna rörelsen ogenerat fordrar , vilken enligt debattörerna själva innebär:

”mänsklighetens kanske största utmaning någonsin. Den kommer att kräva extraordinära insatser inom alla politikområden och på alla nivåer i samhället”.

Vad de rent faktiskt kräver här för att genomföra deras gröna politiska agenda, är inget mindre än en detaljstyrning av våra liv.

Bl.a. har de prisbelönta irländska journalisterna Phelim McAleer och Ann McElhinney med deras välgjorda dokumentärfilm ”Not evil just wrong” klätt av miljöfascismen in på bara kroppen:

I en läsvärd artikel har också Per Ericson skrivit om det tyska nazistpartiet NSDAP:s ”gröna flygel” och de gemensamma idéhistoriska rötterna för ekologism, nationalism, rasism och fascism.

En föregångare till både nazismen och dagens moderna miljörörelse var Götiska förbundet i Sverige, vars idéer på 1800-talet snabbt spreds vidare till resten av Europa, delvis genom Geijers intima förhållande med den tyska författarinnan och societetsdamen Amalia von Helvig, som hade goda kontakter i finare tyska kretsar.

Fundamentet för den svenska göticismen var dels Montesquieus klimatlära om att ett hårt och kallt klimat skapade de största, starkaste och bästa människorna, och Rosseaus idé om ”den ädle vilden”, som var ofördärvad av civilisationen. Den friska och sunda vikingavärlden ställdes upp mot den västliga civilisationen och industrialismen.

Just den ideologiska kärnan av bondekonservatism och fientlighet mot västlig industrialisering som de gröna har gemensamt med Götiska förbundet, ställer det högtidliga pratet om ”global rättvisa” i märklig dager. Deras krav slår nämligen hårdast mot just de fattigaste. McAleer och McElhinney har i en annan mycket sevärd dokumentärfilm om miljörörelsen ”Mine your own business”, skildrat den konservativa och nationalistiska likgiltighet som i verkligheten finns hos de så kallade miljövännerna, gentemot fattigdomen i andra länder:

Det är dags att sätta ned foten, mot miljöfascisternas krav på en ny världsordning!

Konservativ svensk historierevisionism om Skåne

Medan weibullarna redan på 1800-talet införde den moderna källkritiken, som slog hål på storsvenskheten i en tid, när den oscarianska punschpatriotismen härskade på universiteten och i politiken, vilken var lika med militärparader, marschmusik och skålar, finns det dock fortfarande konservativa svenska ”hjältar”, som försöker vrida tillbaka klockan.

Ett exempel är den konservativa bloggen ”Tradition & fasonsom vill återupprätta Sveriges ärorika förflutna.

Problemet för den konservativa bloggen är dock tyvärr det faktum, att all historisk forskning inom Danmarks inklusive Skånes historia bortom år 1000, är ett famlande i mörker, precis som Sveriges likaledes är det bortom 1200-talet, d.v.s. hela två århundraden senare.

Varför finns det t.ex. så många uppsvenska ortnamn som börjar på Dan- (Dannemora, Danderyd, och en socken i Uppland heter rentav Danmark etc), och Nor- (Norberg, Nora etc)? Ingen seriös historiker vet säkert 🙂
Därav den svenska debatten om ”Svearikets vagga”:

Av någon anledning har aldrig en liknande debatt uppstått i Danmark om ”Danarikets vagga” som i Sverige, trots de arkeologiska fynden i senare tid från Uppåkra.

Vem vet, kanske Uppåkra rentav utgjort grund för de danska sagokungarnas Lejre? 🙂

Tradition & fason” hävdar dock, tvärsäkert och oförtrutet i enlighet med traditionell svensk historiesyn:

”Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.”

Palle Lauring sätter nog fingret på, varför en liknande debatt om ”Danarikets vagga” aldrig kunnat komma till stånd västansunds:

”Med en tysker, med en holstener, ja sågar med en tysk nordslesviger kan vi diskutere problemerne omkring vor sydgrænse. Ikke at parterne bliver enige, men sagen bliver lagt frem set fra begge sider, og ingen finder det mærkeligt. Siger man Skåne til en svensker, er aftenen ødelagt. Årsagen er ufattelig, for det var svenskerne, der skød gevinsten. Skandinavismen ligger naturligvis imellem med visse forpligtelser, men vel også med en vis forpligtelse til at besegle de broderlige følelser med en rimelig gensidig redelighed. Problemet er ikke noget problem: så og så mange kvadratmil land erobret, tilbageerobringer mislykket, sagen definitivt afgjort. Erobringen af Skånelandene skete efter de dengang og stadig gældende regler, at den stærkeste har ret. Men endnu kan svenske historikere ofre tid på att fremtrylle en ”historisk ret”, der går forud for erobringen. Man kan møde udtrykket, at 1658 var en genforening med Sverige. Det er kun ord og uden betydning, men historisk er det galt. Skåne var dansk, politisk til 1658, i sindelag noget længere, kulturelt tegner det danske indslag sig endnu, omend naturligvis vigende.”

När ”Tradition & fason” i likhet med den ”särskånska” skolan inom litteraturen (t.ex. NH Sjöberg, profil i Götiska förbundet på 1800-talet, eller Åke Ohlmarks) spekulerar om en västansundsk kung som skulle erövrat Skåne bortom år 1000 trots att det inte finns några tillförlitliga källor, aktualiserar de inte då den storsvenska nationalistiska ”historiska rätten” till Skåne som Lauring talar om just här?

Tradition & fason” medger, visserligen:

”Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. ”

Och man ondgör sig förvisso med all rätt, över den konventionella svenska historiebilden:

”som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921”.

Men varför är då deras historiesyn till förväxling lik just den storsvenska nationalistiska, som skånska skolbarn fått växa upp med i generation, efter generation? Och om man vill göra upp med den traditionella historiesynen i socialdemokraternas ”folkhem” och ”Volksgemeinschaft/folkgemenskap”, en idé som de just snodde från just de konservativa, för att frånta dem deras främsta argument, är det inte då genom seriös dokumentation?