Har centralmakten rätt att köra över demokratin?

Glädjande nog ger sig inte det borgerliga styret i Helsingborg om beslutet att omplacera den gamla provisoriska lappländska trästationen, där den förlegade odemokratiska institutionen Länsstyrelsen har försökt köra över den lokala demokratin.

För de borgerliga är frågan principiell:

”Treklövern vill veta vad som menas med begreppet riksintresse, som länsstyrelsen hänvisar till i sitt beslut. De vill också veta var gränsen går för länsstyrelsens möjlighet att agera.”

Den röd-grön-bruna oppositionen protesterar naturligtvis.

Det sorgliga är bara, att vår lokala demokratiska instans i Skåne måste gå med mössan i hand till centralmakten i Stockholm för att avgöra huruvida en omplacering av en träbyggnad är av uppsvenskt ”riksintresse”, och huruvida Stockholms förlängda arm Länsstyrelsen har rätt att åsidosätta den lokala demokratin.

Sverige tillsammans med Frankrike är Europas mest centralstyrda stat. I en verklig demokrati, är sådant överhuvudtaget inte en fråga för centralmakten.

Ett eko från 70-talets Sverige


En debatt har blossat upp i USA efter att president Obamas tidigare OMB-chef Peter Orszag  flaggat för mer centralstyrning och mindre demokrati  eftersom han menar landet är alltför splittrat, och ”we are making our country more ungovernable”.

Är det bara jag som upplever detta som ett eko från 70-talets Sverige, då hela samhället stöptes om och centraliserades? Tvåkammarriksdagen, där representanterna i första kammaren utsågs av regionerna i riket, och maktdelningen försvann. Claes Arvidsson beskriver i boken ”Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet” det således:

”[P]olitiken skulle bli kung i en upplyst demokrati. Maktbalans var inget nödvändigt gott. Det var inte ens ett nödvändigt ont. Folkviljan, uttryckt som majoriteten i riksdagen, var garant för det goda.”

Ännu tydligare blev centraliseringen på regional och lokal nivå. Länsstyrelsernas, Stockholms förlängda arm i regionerna, ställning stärktes gentemot kommunerna, och samtidigt slogs Sveriges 2.400 kommuner stegvis ihop till 278 storkommuner. Närdemokratin försvann, och politiken gick från att vara ett förtroendeuppdrag till ett yrke:

”[A]ntalet kommunalpolitiska uppdrag minskade drastiskt. Sannolikheten för att de flesta medborgare någon gång under sitt liv skulle delta på detta sätt i den demokratiska processen minskade därmed mycket påtagligt. Människor påverkades också mer direkt. Sannolikheten för att en vanlig Svensson skulle känna eller ens träffa en förtroendevald blev mycket mindre.

Före den första kommunreformen 1952 hade det funnits 150 000 kommunala uppdrag (ordinarie och suppleanter). 1973 hade antalet reducerats till ca 42 000. Uppdragen var fördelade på ca 30 000 personer.

I stället växte det fram en grupp heltidspolitiker, något som tidigare bara hade funnits i Stockholm och Göteborg. Under sextiotalet tog först några större städer steget och snart hade alla kommuner och landsting heltidsengagerade råd. 1973 började man anställa oppositionskommunalråd utan egna kommunala ansvarsområden. Politiken professionaliserades med runt tusentalet heltidspolitiker. Detta hade sin motsvarighet inom rikspolitiken, där allt färre riksdagsledamöter hade vanliga jobb.”

Detta är orsaken till den aktuella debatten om den priviligierade politikerklassen och om varför en sverigedemokrat nu hänger och klänger sig kvar i riksdagen för att inte gå miste om 2,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar.

I Västtyskland där decentralisten och regionalisten Wilhelm Röpke  som var Konrad Adenauers och Ludwig Erhards husgud kom att spela en stor och viktig roll, gick man efter nazismens fall motsatt väg. Därför är man nu mycket bättre demokratiskt rustade för det gränslösa regionernas Europa som växer fram, medan man i Sverige tror det är Stockholm som skall undanröja gränshindren i Öresundsregionen.

Sverige är ur takt med tiden!

Censur är OK – om det bara sker i Skåne

Ståuppkomikern Martin Svensson  hakar på Sverigedemokraternas förslag om ett förbud mot för dem misshagliga symboler på Helsingborgsfestivalen, och vill i en brett uppslagen artikel på två sidor, förbjuda budskap som är ”rasistiska och kränkande”.

Han tar upp två exempel på t-shirts som såldes i somras med budskapen ”Jag är inte rasist bara lite mörkrädd” och ”Det var bättre förr när kvinnor var kvinnor, män var män och fikus en krukväxt”.

Så är snöbollen i rullning…

På typiskt svenskt centralistiskt manér bagatelliserar Svensson andra demokratiska beslutsnivåer än den i Mälardalen – riktiga, rejäla politiska beslut fattas ju bara av riksdagen på Helgeandsholmen och inte här i Skåne:

”Martin Svensson är medveten om att våra grundlagar om yttrande- och tryckfrihet ger starkt stöd för att sprida sina åsikter.
– Man kan inte hindra folk från att sälja sådana tröjor på nätet eller i sina affärer. Men staden kunde ha ett villkor att knallarna inte får ha kränkande eller rasistiska budskap på sina produkter. Det handlar ju om vad kommunen vill stå för.

Samtidigt är yttrande- och åsiktsfriheten förutsättningar för att ni ståuppare ska existera över huvud taget. Varför vill du då begränsa friheten för andra?

– Det vill jag inte. Jag tycker att kommunen ska diskutera detta. Om de säger ja till att sådana T-shirts får säljas så får de stå för det. Precis som att ståuppkomiker får ta ansvar för vad de säger. Gränsen är flytande, men just de två T-shirtarna gick tydligt över gränsen, anser jag.”

Vad är det egentligen för principiell skillnad om politikerna inskränker vår yttrande- och åsiktsfrihet på central, regional eller kommunal nivå?

Yttrandefriheten innebär rätten att i tal, bild eller skrift yttra oss fritt, även om det kan verka sårande eller stötande för smak- och kulturpoliser som Sverigedemokraterna och Martin Svensson.

Verkligt självstyre eller vuxendagis för politiker?

Ett jättekliv togs på väg mot att slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd”, när en avsiktsförklaring i tisdags klubbades igenom av skåneparlamentet i Christian IV:s gamla  bålverk mot Sverige, Kristianstad. Själva regionnamnet skvallrar om vilken orientering som numera styr politiken: ”syd” om vad – Stockholm?

Debatten om det skånska självstyret och Skånes plats i regionernas Europa punkterades av Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet, där forskarna kategoriskt likställt ”skåneseparatister” som vill se ett mindre centralistiskt Sverige, med rasister – som om inte själva definitionen på rasism vore just generaliseringar om en grupp av människor – medan de samtidigt tvärtom ojat sig över ”hetsen” mot Sverigedemokraterna.

Och i dag står vi alltså här. Istället för att diskutera på vilken demokratisk nivå politiska beslut bör fattas och huruvida Skåne som ”sydsvensk” underavdelning skall söka nå ut via Stockholm eller liksom Katalonien, Lombardiet, Bayern och andra europeiska regioner stå på egna ben under EU:s paraply i regionernas Europa, tänker man nu skapa en onödig och gigantisk storregion med få befogenheter visavi centralmakten och mindre medborgarinflytande.

Det är sällan man som liberal och regionalist kan nicka instämmande med en ledarartikel i det konservativa HD, men i dag skriver de under rubriken ”Koloss i regionformat”:

”Invånarna/väljarna i denna stora region kommer troligen att uppleva ett ännu större avstånd till de politiker som styr över bland annat sjukvård och kollektivtrafik än vad man gör i dagens Region Skåne.
Visst kan det finnas vinster i att samordna en allt mer högspecialiserad sjukvård och en kollektivtrafik som kräver omfattande satsningar. Men det bör man kunna göra genom olika samarbetsavtal. I annat fall är det väl lika bra att ta steget fullt ut och göra hela landet till en storregion. ”

 
Ordföranden i Skåne-centern Lennart Pettersson skriver också:

”Ett tydligt besked från Centerpartiet är att vi hälsar våra grannar och även andra välkomna i samarbete av olika slag men vi vill förbli skåningar även i de nya regionernas Sverige. ”

Just Centerpartiet skrev för några år sedan in i sitt partiprogram att de vill göra Sverige federalistiskt utifrån subsidiaritetsprincipen och man brukade kritisera centralstyrningen från Stockholm ur ett underifrånperspektiv. Tyvärr dog diskussionen om federalism och subsidiaritet från Centerns håll ut efter valet av Maud Olofsson som partiledare, men nu efter hennes avgång kanske man kan hoppas på en ljusning?

Vi lever trots allt i en spännande tid nu genom Öresundsintegrationen och Sveriges europeisering. Måste Lappland anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov, eller beöver vissa beslut fattas på en mindre centraliserad nivå?

Istället för att slå ihop Skåne med Blekinge och Småland till en jätteregion, borde vi tvärtom kräva verkligt självstyre, och inte ett vuxendagis i Kristianstad för politiker.

Den självklara målsättningen ur liberal synpunkt, borde med Hans Hermann Hoppes ord i antologin ”Secession, State & Liberty”  vara:

”a Europe of hundreds of distinct countries, regions, and cantons, and of thousands of independent free cities (such as the present-day oddities of Monaco, St. Marino, and Andorra); a Europe with greatly increased opportunities for economically motivated migration, and of small liberal governments; and a Europe which is integrated through free trade and international commodity money as gold.”

Till skillnad från karriärpolitiker i Stockholm som sällan lyssnar på sina skånska väljare, är regionpolitiker som man kanske rentav känner, lättare att påverka och ställa till svars.

Den bästa föreläsning jag hört av min nye favorithistoriker Tom Woods om just ämnet småskalig politik och demokrati contra storskalig:

Om sydstaterna vunnit?

I år är det 150 år sedan det så kallade amerikanska inbördeskriget bröt ut. Namnet på kriget är omstritt, eftersom det egentigen inte var ett inbördeskrig  mer än vad den amerikanska revolutionen var, då de tretton kolonierna frigjorde sig från det brittiska imperiet. Men likheten mellan krigen var, att de bägge handlade om secession.
En väletablerad myt i dag, är att kriget utkämpades om slaveriet. Och kring Abraham Lincolns minne har det efter mordet på honom i USA, uppstått en nationalistisk kult.

Ett av de positiva resultaten av kriget, var tveklöst slaveriets avskaffande. Men hade slaveriet inte som i resten av världen kunnat avskaffas på ett fredligt sätt, och behövde det verkligen kosta 600.000 människoliv?
Dissidenter som utmanar den konventionella historiebilden i dag, får ofta finna sig i att bli beskyllda för att vara neokonfederalister, rasister, högerextremister och annat hemskt, men bl.a. professor Tom DiLorenzo som skrivit två böcker om Lincoln och kriget (”Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”) redogör många fakta som borde utgöra grund till en kraftig revidering och sätta Lincolns hjältegloria på sned.
Huvudskälet till sydstaternas secession var inte konflikten om slaveriet men snarare tullarna, som slog hårt mot ekonomin i det extremt exportberoende södern. Det var ingen tillfällighet, att Edmund Ruffin som sägs ha avlossat krigets första skott vid Fort Sumter, avfyrade sin kanon mot ett tullhus 🙂
President Lincoln emellertid, var en man färgad av sin nationalistiska samtid då bl.a. småstaterna i Italien med vapenmakt samlades till en enhetsstat, liksom preussarna gjorde med Tyskland. Som ett kuriosum kan också nämnas att Adolf Hitler skriver om Lincoln och kriget i sin bok ”Mein Kampf”, där han passionerat tar ställning för nordstaterna gentemot sydstaterna och ”Kleinstaaterei”.
Om sydstaterna fått lämna unionen, hade det varit ett lysande undantag från den dåvarande världstrenden och utvecklingen till moderna stater med starkt centralstyre från huvudstaden.
Med den viktiga roll USA spelat i vår tid för världsutvecklingen är det svårt att inte frestas fundera över om inte ”om” vore, och hur synen på närdemokrati, federalism och subsidiaritet  contra centralisering sett ut i dag, inte minst här i Skåne, Öresundsregionen och Norden, om det inte vore för Lincoln?

En föreläsning av professor DiLorenzo som går djupare in på detta ämne, kan varmt rekommenderas: