Konservativ svensk historierevisionism om Skåne

Medan weibullarna redan på 1800-talet införde den moderna källkritiken, som slog hål på storsvenskheten i en tid, när den oscarianska punschpatriotismen härskade på universiteten och i politiken, vilken var lika med militärparader, marschmusik och skålar, finns det dock fortfarande konservativa svenska ”hjältar”, som försöker vrida tillbaka klockan.

Ett exempel är den konservativa bloggen ”Tradition & fasonsom vill återupprätta Sveriges ärorika förflutna.

Problemet för den konservativa bloggen är dock tyvärr det faktum, att all historisk forskning inom Danmarks inklusive Skånes historia bortom år 1000, är ett famlande i mörker, precis som Sveriges likaledes är det bortom 1200-talet, d.v.s. hela två århundraden senare.

Varför finns det t.ex. så många uppsvenska ortnamn som börjar på Dan- (Dannemora, Danderyd, och en socken i Uppland heter rentav Danmark etc), och Nor- (Norberg, Nora etc)? Ingen seriös historiker vet säkert 🙂
Därav den svenska debatten om ”Svearikets vagga”:

Av någon anledning har aldrig en liknande debatt uppstått i Danmark om ”Danarikets vagga” som i Sverige, trots de arkeologiska fynden i senare tid från Uppåkra.

Vem vet, kanske Uppåkra rentav utgjort grund för de danska sagokungarnas Lejre? 🙂

Tradition & fason” hävdar dock, tvärsäkert och oförtrutet i enlighet med traditionell svensk historiesyn:

”Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.”

Palle Lauring sätter nog fingret på, varför en liknande debatt om ”Danarikets vagga” aldrig kunnat komma till stånd västansunds:

”Med en tysker, med en holstener, ja sågar med en tysk nordslesviger kan vi diskutere problemerne omkring vor sydgrænse. Ikke at parterne bliver enige, men sagen bliver lagt frem set fra begge sider, og ingen finder det mærkeligt. Siger man Skåne til en svensker, er aftenen ødelagt. Årsagen er ufattelig, for det var svenskerne, der skød gevinsten. Skandinavismen ligger naturligvis imellem med visse forpligtelser, men vel også med en vis forpligtelse til at besegle de broderlige følelser med en rimelig gensidig redelighed. Problemet er ikke noget problem: så og så mange kvadratmil land erobret, tilbageerobringer mislykket, sagen definitivt afgjort. Erobringen af Skånelandene skete efter de dengang og stadig gældende regler, at den stærkeste har ret. Men endnu kan svenske historikere ofre tid på att fremtrylle en ”historisk ret”, der går forud for erobringen. Man kan møde udtrykket, at 1658 var en genforening med Sverige. Det er kun ord og uden betydning, men historisk er det galt. Skåne var dansk, politisk til 1658, i sindelag noget længere, kulturelt tegner det danske indslag sig endnu, omend naturligvis vigende.”

När ”Tradition & fason” i likhet med den ”särskånska” skolan inom litteraturen (t.ex. NH Sjöberg, profil i Götiska förbundet på 1800-talet, eller Åke Ohlmarks) spekulerar om en västansundsk kung som skulle erövrat Skåne bortom år 1000 trots att det inte finns några tillförlitliga källor, aktualiserar de inte då den storsvenska nationalistiska ”historiska rätten” till Skåne som Lauring talar om just här?

Tradition & fason” medger, visserligen:

”Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. ”

Och man ondgör sig förvisso med all rätt, över den konventionella svenska historiebilden:

”som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921”.

Men varför är då deras historiesyn till förväxling lik just den storsvenska nationalistiska, som skånska skolbarn fått växa upp med i generation, efter generation? Och om man vill göra upp med den traditionella historiesynen i socialdemokraternas ”folkhem” och ”Volksgemeinschaft/folkgemenskap”, en idé som de just snodde från just de konservativa, för att frånta dem deras främsta argument, är det inte då genom seriös dokumentation?

Annonser

Christiania, och det svenska hyckleriet om marijuana

Här i Öresundsregionen har fristaden Christiania, ett område i København, som lyckats erhålla självstyre inom Danmark, för människor med alternativa livsstilar, där bl.a. cannabis säljs fritt och kanske får betraktas som ett typexempel på secessionism, alltid varit ett hett diskussionsämne.

Men trots stora svenska moraliska indignationer över detta, har vi aldrig sett mängder av utslagna narkomaner i de skånska öresundsstäderna Malmö, Landskrona eller Helsingborg.
Nu i dagarna, godkände precis läkemedelsverket försäljning av medicinsk marijuana på apoteken i Sverige.
I USA har likaledes cannabis och marijuana varit ett stort stridsämne, inte minst när det gäller delstaternas demokratiska självstyre gentemot centralmakten i Washington, och där presidenten Obama som tidigare uttalat sig för en legalisering, numera när han sitter på presidentposten försöker köra över de demokratiska folkomröstningarna och besluten som fattats i delstaterna.

Men, handlar inte frågan till syvende og sidst, om den demokratiska grundprincipen om myndiga människors rättighet, att själva bestämma vad vi stoppar i våra egna kroppar?

Makalöst fynd av ”danskhataren”, som reviderar vår historia?

Ett sensationellt vrakfynd har gjorts på Östersjöns botten som tros vara Sveriges flaggskepp Mars, även populärt kallat (kärt barn har många namn) ”Makalös”, eftersom det var Nordens största och saknade sin motpart på våra breddgrader på den tiden, eller ”Jutehataren” (danskhataren), då det i egenskap av flaggskepp för den svenska flottan skulle försöka att frånta danskarnas herradöme över Östersjön.

Under mystiska former, som aldrig kunnat klargöras, exploderade skeppet dock plötsligt mitt under ett slag vid Öland redan år 1564 och sjönk till sjöns botten, till stor glädje för invånarna i det då danska, Helsingborg och Skåneland får man förmoda 🙂

Det Nordiska sjuårskriget 1563-70 är ett av de värsta och blodigaste minnena i vår historia. T.ex. slaktades över 2.000 barn, kvinnor och män i Ronneby av svenskarna, vilket även på den grymma medeltiden betraktades som en krigsförbrytelse. Svenske kungen skröt om hur vattnet i Ronnebyån ”färgades rött utav de döda kroppar”. Svenskarna försökte bl.a. systematiskt ödelägga Blekinge, under parollen:

”Det är bättre att ha ett öde land söder om gränsen, än ett fientligt.”

Dvs, danskt.

Under detta krig uppträdde också för första gången, en frivilligkår till hembygdens försvar i gränsbygderna mellan Danmark och Sverige, som av de svenska invasionstrupperna fick skällsnamnet ”snapphanar”.
De svenska myndigheternas officiella pressrelease om det arkeologiska fyndet, är intressant:

”Det är förmodligen ett av de intressantaste vrakfynd som gjorts i Sverige. Mars var nationens främsta stolthet och vårt bästa vapen mot danskarna. Det var fullt krigsutrustat när det sjönk och är marinarkeologiskt betydligt intressantare än Vasa.”

Vad menar de här egentligen med formuleringen: ”nationens främsta stolthet och vårt bästa vapen mot danskarna”?

Med tanke på hur aggressivt, försvenskningens apologetiker på Centrum för Danmarksstudier  vid Lunds Universitet argumenterat för,
att det aldrig fanns någon dansk nationalkänsla i Skåneland under den svenska ockupationen på 1600-talet, måste vi väl nu i konsekvensens namn, förvänta oss kraftig moteld från forskarna, mot att det fanns en nationalkänsla i Sverige 100 år tidigare? 🙂

Jutehataren”, enligt Jakob Hägg.