Danska valet: biltullar att vänta för skånska pendlare

Efter en valrysare har vi fått en ny regering västansunds trots att socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1906 och liberalkonservativa Venstre fortfarande är landets största parti. Det är tack vare det icke-socialistiska mittenpartiet Radikale Venstres framgång som en ny vänster-mittenregering kan bildas.

Niklas Dougherty gör den intressanta iakttagelsen att när nu Helle Thorning-Schmidt tillträder som ny statsminister i Danmark, är Sverige omgivet av länder med kvinnliga statsministrar och ser detta som en bekräftelse på den svenska statsfeminismens misslyckande:

”Kvinnor kan, alltså. Men inte i Sverige, trots omfattande kvotering av olika slag. Eller kanske just därför. För vem i hela friden kan respektera någon som blivit inkvoterad i något slags tycka-synd-om-mentalitet eller som blivit särskilt frampuffad på grund av att ha en viss grej mellan benen? En sådan ledare skulle aldrig respekteras, oavsett nivå. Ledare måste tillträda på rent meritokratisk kompetens, inte för att det ska råda någon viss turordning eller fiktiv rättviseordning.”

Ur Öresundssynpunkt innebär valutgången kanske ömsom vin, ömsom vatten. Positivt är tveklöst att Dansk Folkeparti mister sitt inflytande, och att de nya gränskontrollerna som socialdemokraterna varit kritiska till därför förhoppningsvis försvinner.  Till gengäld får valresultatet med största säkerhet till följd att biltullarna införs, som slår hårt mot skånska pendlare.

Många hävdar dock, att det skulle strida mot EU:s grundsten om fri rörlighet.

Om den nya regeringen inför biltullarna, måste Danmark dras inför EU-domstolen!

Fri invandring och alla människors lika rättigheter

Ibland är historielösheten förskräckande, och hur lätt det är att glömma att så sent som på mina far- och morföräldrars tid, under fem mörka år när Nazityskland ockuperade Danmark mellan 1940 och 1945, gick gränsen mellan krig och fred, och diktatur och demokrati, just här i Öresund.

Tusentals flyktingar tog sig under denna tiden över Sundet där de generellt blev mycket varmt och vänligt mottagna av befolkningen, vilket är en parallell till de många skåningar som stridit i motståndsrörelsen mot svenskarna 1676-79 och tvingades fly till Danmark.

År 1700 utgjorde nästan en fjärdedel av den danska huvudstaden Københanvs befolkning av skånska flyktingar, som flytt undan svält och elände under den svenska ockupationen i Skåne, och försökte skapa sig en bättre tillvaro och framtid västansunds.

Nio år senare, skrev rentav Kronborgs kommendant i Helsingør att den skånska invasionen över Öresund tilltagit och hur han observerat stora skaror av män, kvinnor och barn ta sig över Sundet nattetid i skydd av mörkret.

Alla kontakter mellan Helsingborg och Helsingør som tidigare i praktiken varit en och samma stad, hade nämligen förbjudits av den svenska ockupationsmakten i Skåne. Berlinmuren var ingalunda något nytt påfund:

Vi får nog vara tacksamma över att det på den tiden inte fanns någon Pia Kjærsgaard eller Dansk Folkeparti, som skämtade om att kasta flyktingar med fallskärm från flygplan tillbaka till ”deras eget land”, eller om att skjuta skåningarna tillbaka med katapult över Sundet (eller hur man nu skulle formulerat saken i motsvarande språkbruk på 1600- och 1700-talet).

På den tiden fanns dessbättre heller ingen invandringspolitik, med flyktingförläggningar och arbetsförbud eller studier i bidragssyfte. Man fick jobba och stå på egna ben, ta eget ansvar och arbeta sig uppåt i samhället.

Alex Bengtsson på Nyheter24 har skrivit en läsvärd krönika om hur svenska politiker vid högtidliga tillfällen hyllar principen om alla människors lika värde, men sedan i praktiken handlar precis tvärtom.

Vilket ger Sverigedemokraterna som just vill placera människor i olika fack, med olika rättigheter och bl.a. hindra oss skåningar från att jobba i Danmark, vatten på deras kvarn.

Ingen svensk politiker har dessvärre hittills t.ex. vågat betala det politiska priset för att utmana SD’s konservativa välfärdsnationalistiska argument där de svenska sociala systemen ställs mot fri rörlighet, eller den heliga kon LAS som i praktiken stänger ute lågutbildade och invandrare från arbetsmarknaden.

Men är det inte de sociala systemen och arbetsmarknadslagarna som behöver reformeras, snarare än gränserna som behöver stängas?

Til syvende og sidst kokar allt ner till den demokratiska grundprincipen om alla människors lika rättigheter, såsom t.ex. att bo och leva här.

Men vilka politiker, journalister och debattörer är beredda att seriöst ställa upp på detta?

Guldåldern före första världskriget

En smått hisnande tanke, är att vi för 100 år sedan hade en lika globaliserad värld som i dag, och ett Europa där man kunde resa och handla i princip helt fritt över gränserna, utan EU och överstatlighet, men en värld som genom första världskrigets utbrott hastigt men mindre lustigt försvann, och utbyttes i monetär nationalism, ekonomisk och politisk centralisering och handelskrig mellan länder.
En intressant föreläsning av Jeffrey A. Tucker som bl.a. är författare till den fascinerande boken ”Bourbon for Breakfast: Living Outside the Statist Quo ” om vad vi kan lära av detta: