Den storsvenska exceptionalismen lever

Efter att en internationell undersökning visat att Sverige anses vara världens nästbästa land efter Kanada, slår HD på den stora nationalistiska trumman.

Man inleder  ledaren med att säga:

”Man kan naturligtvis rycka på axlarna åt undersökningar av den här typen.”

Men ändå väljer ledarredaktionen ägna en hel artikel åt det, och det är symptomatiskt att den är illustrerad med en stor Dala-häst.

Lustigt nog rapporterar Metro samtidigt att svenskarna i en annan undersökning utnämnts till världens näst sexigaste folk efter brasilianarna, och Jonas Engman, etnolog och intendent på Nordiska museet, säger där:

”– Det är rätt ambivalent och förknippat med en del obehagliga saker, vikingaideal och nationalromantik som hyllar det blonda slog an i delar av Europa.”

Men det bekymrar inte HD, som inte ens drar sig för att använda förrädar-argumentet mot dem som svartmålar Moder Svea:

”vi ska ha klart för oss att de som målar upp olika domedagsscenarior ofta gör det för att man vill driva utvecklingen i sin intresseriktning.”

Vi bör rätta in oss i ledet, ty:

”Vi har fortfarande i det här landet en stor enighet om vad som gör ett samhälle bra – från skolan via utbildningen och jobben till vården och äldreomsorgen.”

Det är tyska 1800-talsnationalisters idé Volksgemeinschaft/folkgemenskap som blev en hörnsten för det svenska Folkhemmet, vi ser väckas till liv igen på HD:s ledarsida.

Detta, liksom HD:s ihärdiga försvar av politiska monument som hyllar Skånes erövrare hamnar i extra obehaglig dager p.g.a. tidningens historia, då den var pronazistisk när systerstaden precis utanför redaktionsfönstren var ockuperad av Hitlertyskland, och chefredaktören representerade det lokala nazistpartiet Medborgareförbundet på rådhuset.

HD avslutar ledaren:

”Någon politiker borde ta på sig uppgiften att sälja Sverige till svenskarna.”

Gör inte Sverigedemokraterna det?


Så här kunde HD:s chefredaktör Ove Sommelius avbildas på 50-talet, när han var nyligen avhoppad nazist.

Försvunna forntida civilisationer

Det kan verka ofattbart idag, men vid slutet av sista istiden kunde man vandra torrskodd från Kullaberg till England och från Sydskåne till Nordtyskland.

Hela Nordsjön var då landmark, och ännu i dag ligger trästubbarna av furuskogarna mellan Skåne och Tyskland endast 20-50 meter under vattnet på Östersjöns botten, där de vittnar om naturkatastrofen som inträffade. Öresund existerade inte heller; Skåne och Sjælland var landfast.

En del tyder på att slutet av sista istiden var en kataklysmisk period, då många däggdjur väldigt hastigt dog ut; mammutarna, de ullhåriga noshörningarna etc – några har rentav hittats djupfrysta med osmält mat i magarna och växter i munnen.

Eftersom marinarkeologin inte är lika långt utvecklad som den på land, och stora landmassor numera står under vatten – hur mycket vet vi egentligen om forntida civilisationer?

Geologen Robert M. Schoch väckte stort rabalder, då han hittat vattenerosion på Sfinxen i Egypten som bara kan uppstå vid långt och varaktigt regn. Senast det förekom i Saharaöknen var ca. 10.000 f Kr – d.v.s. just slutet av senaste istiden.

På 1920-talet fann man i Turkiet en 500 år gammal karta, som är kontroversiell eftersom den visar Antarktis kontinent och dess kustlinje under isytan. Officiellt upptäcktes inte Antarktis förrän på 1800-talet.

I Cactus Hill i Virginia fann man 1998 stenåldersredskap som tillverkats med en teknologi man endast funnit i Sydvästeuropa. Dennis Stanford vid Smithsonian Institute utesluter inte möjligheten att det förekommit sjöresor över Atlanten redan 10.000 f Kr vid slutet av senaste istiden då Amerika befolkades.

I grottmålningar vid Marseille  finns olika djur man jagade avbildade, däribland djuphavsfisk vilket i så fall krävde att man behärskade konsten att segla.

Det sägs också, att Australien befolkades med båtar för redan 40.000 år sedan.

Och så har vi mysteriet, med egyptiska mumier som bär spår av nikotin och kokain.

Oftast tecknas världshistorien med en linjär utveckling från grottmänniskor till oss moderna människor med flygplan och datorer.

Men vi känner alla till t.ex. bibelns berättelse om Noa och syndafloden. Noa hade en sumerisk föregångare vid namn Utnapishtim som vi känner från en dikt om hjälten Gilgamesh. De grekiska sagorna berättar om hur Zeus ansåg människorna blivit onda och lät därför himlen regna och havet stiga, och att endast Deukalion och hans hustru räddade sig i en farkost. Runt om i hela världen finns det syndaflodssägner.

Kan våra begåvade förfäder ha utvecklat några av de tekniker, som först långt senare civilisationer kommit under fund med?

Einstein/Hapgood-teorin är också intressant i sammanhanget:

Lika långt som att resa till Ungern

”Marcus Lindberg har hunnit med en hel del under de tolv år han spelat fotboll på toppnivå. Men det han upplevde i går går utan på mesta – för att inte säga allt.
— Jag vill inte ens tänka på när vi är framme, säger Marcus när vi når honom i bussen någon stans utanför Norrköping.

Slutdestinationen var Sundsvall där Lindbergs Ängelholms FF i kväll möter GIF Sundsvall på Norrporten Arena.

Ängelholm-Sundsvall tur och retur handlar om en sammanlagd sträcka på 170 mil.”

Dagens HD skriver om ÄFF:s killer-resa till Norrland för att möta Sundsvall i Superettan. Men ändå ifrågasätter ingen varför Skåne-klubbarna skall förnekas öresundsderbyn mot naboarna på Sjælland.

(s) förslag diskriminerande mot skåningar

Socialdemokraterna  vill nu bygga en fast HH-förbindelse och har avsatt pengar för det i sin nya budgetmotion.

Men som HD skriver i sin huvudledare i dag:

”När det gäller finansieringen tror man att framtida resenärer klarar av den biten genom avgifter. Troligen en realistisk inställning. Den tid är förbi då alla stora infrastrukturprojekt finansierades med statliga pengar.”

Så långt, så gott. Men det skall i så fall gälla konsekvent för alla stora infrastrukturprojekt i Sverige, och inte riktas speciellt mot just de skånsk-själländska kommunikationerna.

Att den enda avgiftsbelagda vägsträckan i Sverige  utöver olycksbrodern Svinesundsbron som kostar 23 kr/överfart – jfr Öresundsbron som kostar hela 720 kr tur/retur! – skall vara just våra kanske viktigaste trafikleder här i Öresundsregionen, när vi samtidigt genom den höga bensinskatten bekostar andra enorma uppsvenska infrastruktursatsningar, är inget annat än ren och skär diskriminering.

Det tål att upprepas igen, vad som tidigare sagts om Folkpartiets och Moderaternas lika tomma floskler: om man verkligen menar allvar med ambitionerna, sätter man som ett första konkret steg in Vägverkets gratisfärjor på HH-leden!

Ett eko från 70-talets Sverige


En debatt har blossat upp i USA efter att president Obamas tidigare OMB-chef Peter Orszag  flaggat för mer centralstyrning och mindre demokrati  eftersom han menar landet är alltför splittrat, och ”we are making our country more ungovernable”.

Är det bara jag som upplever detta som ett eko från 70-talets Sverige, då hela samhället stöptes om och centraliserades? Tvåkammarriksdagen, där representanterna i första kammaren utsågs av regionerna i riket, och maktdelningen försvann. Claes Arvidsson beskriver i boken ”Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet” det således:

”[P]olitiken skulle bli kung i en upplyst demokrati. Maktbalans var inget nödvändigt gott. Det var inte ens ett nödvändigt ont. Folkviljan, uttryckt som majoriteten i riksdagen, var garant för det goda.”

Ännu tydligare blev centraliseringen på regional och lokal nivå. Länsstyrelsernas, Stockholms förlängda arm i regionerna, ställning stärktes gentemot kommunerna, och samtidigt slogs Sveriges 2.400 kommuner stegvis ihop till 278 storkommuner. Närdemokratin försvann, och politiken gick från att vara ett förtroendeuppdrag till ett yrke:

”[A]ntalet kommunalpolitiska uppdrag minskade drastiskt. Sannolikheten för att de flesta medborgare någon gång under sitt liv skulle delta på detta sätt i den demokratiska processen minskade därmed mycket påtagligt. Människor påverkades också mer direkt. Sannolikheten för att en vanlig Svensson skulle känna eller ens träffa en förtroendevald blev mycket mindre.

Före den första kommunreformen 1952 hade det funnits 150 000 kommunala uppdrag (ordinarie och suppleanter). 1973 hade antalet reducerats till ca 42 000. Uppdragen var fördelade på ca 30 000 personer.

I stället växte det fram en grupp heltidspolitiker, något som tidigare bara hade funnits i Stockholm och Göteborg. Under sextiotalet tog först några större städer steget och snart hade alla kommuner och landsting heltidsengagerade råd. 1973 började man anställa oppositionskommunalråd utan egna kommunala ansvarsområden. Politiken professionaliserades med runt tusentalet heltidspolitiker. Detta hade sin motsvarighet inom rikspolitiken, där allt färre riksdagsledamöter hade vanliga jobb.”

Detta är orsaken till den aktuella debatten om den priviligierade politikerklassen och om varför en sverigedemokrat nu hänger och klänger sig kvar i riksdagen för att inte gå miste om 2,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar.

I Västtyskland där decentralisten och regionalisten Wilhelm Röpke  som var Konrad Adenauers och Ludwig Erhards husgud kom att spela en stor och viktig roll, gick man efter nazismens fall motsatt väg. Därför är man nu mycket bättre demokratiskt rustade för det gränslösa regionernas Europa som växer fram, medan man i Sverige tror det är Stockholm som skall undanröja gränshindren i Öresundsregionen.

Sverige är ur takt med tiden!

Vår tids nya adel

Det har varit mycket skriverier i medierna om kaoset i Sverigedemokraterna, då 23-årige William Petzäll lämnat partiet efter en tids alkohol- och tablettmissbruk, men väljer att sitta kvar i riksdagen som politisk vilde.

Skälet är naturligtvis, som DN skriver:

”Om William Petzäll i sin roll som politisk vilde i riksdagen väljer att vara helt passiv har han fortfarande rätt att kvittera ut 2,5 miljoner av skattebetalarnas pengar.

 […]

Riksdagsarvodet är 56.000 kronor i månaden för alla ledamöter. De betyder att William Petzäll får drygt två miljoner i lön från och med nu och fram till nästa val. Därefter får han en inkomstgaranti på 537.000 kronor under ett år.

Eftersom han är skriven i Varberg har han dessutom bostaden i Stockholm betald samt får 110 kronor per dag i skattefritt traktamente.”

Om Petzäll lämnar riksdagen, går han miste om detta pengaregn, som han redan på valnatten jublade över, enligt Nyheter24:

”Jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar!”

Dick Erixon skriver några kloka synpunkter om detta:

”Vi borde återgå till det som gällde förr. Då utgick inga arvoden, varesig till riksdagsledamöter eller statsråd.”

I en demokrati bör politik vara ett förtroendeuppdrag såsom i t.ex. Schweiz och inte ett yrke, som i Sverige. Dick Erixon har ett konkret förslag:

”Korta riksdagsmötet! Samhället är färdigbyggt. Det handlar om att fila och effektivisera välfärden. Vi behöver inte en riksdag som sammanträder hela året. Riksmötet borde sammanträda från januari till mars varje år. Övriga nio månader på året skulle riksdagsledamöterna kunna vara ute i verkligheten och sköta ett vanligt jobb.”

I den svenska centralstaten har politikerna blivit vår tids nya adel, och Sverige har blivit en oligarki, snarare än en demokrati.

Marxisternas bild av klasspyramiden på 1800-talet – i dagens korporativistiska oligarki Sverige är det kanske snarare politiker, byråkrater, tjänstemän och storföretag i äktenskap som står överst i pyramiden