Att humanisera storsvensk politisk konst

När ”Konst på stan” arrangeras i Helsingborg den kommande veckan, har man bl.a. för skattebetalarnas pengar rest en stor trappställning vid segermonumentet över Helsingborgs och Skånes betvingare Magnus Stenbock för att ”klappa hästen”.

”Runt John Börjesons 110 år gamla bronsstaty har en byggnadsställning med trappor rests. Därmed kan helsingborgarna för första gången komma riktigt nära ryttaren och klappa kusen på mulen.

Hästen, som normalt sett bara är ett sorts stridsfordon, förklarade Monica Gora [konstnären bakom idén, anm.], kan nu framträda som en individ och ett sällskapsdjur, eller ett gosedjur om man så vill, som man kan klappa.”

Om någon på motsvarande sätt försökt humanisera politiska konstverk som hyllar Stalin, Franco eller Mussolini, hade det sannolikt lett till ett ramaskri. Skillnaden är att flertalet av dagens helsingborgare vuxit upp med att Stenbock var en hjälte.

Skämmes Monica Gora, och Helsingborgs stad!

(s) förslag diskriminerande mot skåningar

Socialdemokraterna  vill nu bygga en fast HH-förbindelse och har avsatt pengar för det i sin nya budgetmotion.

Men som HD skriver i sin huvudledare i dag:

”När det gäller finansieringen tror man att framtida resenärer klarar av den biten genom avgifter. Troligen en realistisk inställning. Den tid är förbi då alla stora infrastrukturprojekt finansierades med statliga pengar.”

Så långt, så gott. Men det skall i så fall gälla konsekvent för alla stora infrastrukturprojekt i Sverige, och inte riktas speciellt mot just de skånsk-själländska kommunikationerna.

Att den enda avgiftsbelagda vägsträckan i Sverige  utöver olycksbrodern Svinesundsbron som kostar 23 kr/överfart – jfr Öresundsbron som kostar hela 720 kr tur/retur! – skall vara just våra kanske viktigaste trafikleder här i Öresundsregionen, när vi samtidigt genom den höga bensinskatten bekostar andra enorma uppsvenska infrastruktursatsningar, är inget annat än ren och skär diskriminering.

Det tål att upprepas igen, vad som tidigare sagts om Folkpartiets och Moderaternas lika tomma floskler: om man verkligen menar allvar med ambitionerna, sätter man som ett första konkret steg in Vägverkets gratisfärjor på HH-leden!

Upp till bevis (m) och (fp)!

I gårdagens HD slår Folkpartiet ett slag för en fast HH-förbindelse, som blir nödvändig då Fehmarn bält-förbindelsen byggs och HH-leden blir den enda felande länken i Europakorridoren, där man skall kunna åka med snabbtåg från Helsingborg till Hamburg på två timmar.

Av någon anledning poängterar de dock inte alls att förbindelsen behövs för att bygga samman tvillingstäderna Helsingborg/Helsingør och norra Öresundsregionen eller att fullborda ”Sund-ringen” runt Öresund, men:

”En ny förbindelse är angeläget inte bara för Skåneregionen – det är viktigt för hela Sverige. Det är en del i arbetet för att säkra Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi. ”

Men i gratistidningen City Helsingborgs reportageserie ”Ett år efter valet” om Moderaterna, är rubriken ”M vill komma närmare Helsingör”  där kommunalrådet Anna Jähnke säger sig glädjas åt att partiet tagit ett steg närmare en fast förbindelse:

”Vad är det viktigaste ni åstadkommit?
– Vi har flyttat fram positionerna för en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Det är det viktigaste.”

Av någon anledning känns dock politikernas högtidliga prat om en fast HH-förbindelse – som man dividerat om nu i över 100 år – mest som varm luft.

Om de menat allvar med intentionerna, hade de väl aktivt verkat för att som ett första konkret steg mot en fast förbindelse, sätta in Vägverkets gratisfärjor på HH-leden?

Kan Vägverkets gratisfärjor trafikera en led i Norrland som är över tre gånger så lång som HH-leden, borde de väl kunna tjäna som en förlängning av det allmänna vägverket även här? Den samhällsekonomiska vinsten hade dessutom blivit mångfalt större, än på någon led i Norrland.

Än så länge är det mycket snack och lite verkstad, (m) och (fp)!

Censur är OK – om det bara sker i Skåne

Ståuppkomikern Martin Svensson  hakar på Sverigedemokraternas förslag om ett förbud mot för dem misshagliga symboler på Helsingborgsfestivalen, och vill i en brett uppslagen artikel på två sidor, förbjuda budskap som är ”rasistiska och kränkande”.

Han tar upp två exempel på t-shirts som såldes i somras med budskapen ”Jag är inte rasist bara lite mörkrädd” och ”Det var bättre förr när kvinnor var kvinnor, män var män och fikus en krukväxt”.

Så är snöbollen i rullning…

På typiskt svenskt centralistiskt manér bagatelliserar Svensson andra demokratiska beslutsnivåer än den i Mälardalen – riktiga, rejäla politiska beslut fattas ju bara av riksdagen på Helgeandsholmen och inte här i Skåne:

”Martin Svensson är medveten om att våra grundlagar om yttrande- och tryckfrihet ger starkt stöd för att sprida sina åsikter.
– Man kan inte hindra folk från att sälja sådana tröjor på nätet eller i sina affärer. Men staden kunde ha ett villkor att knallarna inte får ha kränkande eller rasistiska budskap på sina produkter. Det handlar ju om vad kommunen vill stå för.

Samtidigt är yttrande- och åsiktsfriheten förutsättningar för att ni ståuppare ska existera över huvud taget. Varför vill du då begränsa friheten för andra?

– Det vill jag inte. Jag tycker att kommunen ska diskutera detta. Om de säger ja till att sådana T-shirts får säljas så får de stå för det. Precis som att ståuppkomiker får ta ansvar för vad de säger. Gränsen är flytande, men just de två T-shirtarna gick tydligt över gränsen, anser jag.”

Vad är det egentligen för principiell skillnad om politikerna inskränker vår yttrande- och åsiktsfrihet på central, regional eller kommunal nivå?

Yttrandefriheten innebär rätten att i tal, bild eller skrift yttra oss fritt, även om det kan verka sårande eller stötande för smak- och kulturpoliser som Sverigedemokraterna och Martin Svensson.

”Utlandet” finns lokalt

Medan t.ex. Skånska Dagbladet  i Malmö sedan många år haft journalister som enbart har till arbetsuppgift att bevaka Öresundsintegrationen och utvecklingen i Skåne och Danmark ur ett regionalt och europeiskt perspektiv, har Helsingborgs Dagblad först den senaste veckan gjort ett tappert försök med en ny serie reportage under rubriken ”På andra sidan” som tydligen framöver skall vara återkommande med några dagars mellanrum, om vad som försiggår i tvillingstaden blott fyra kilometer och några futtiga minuter bort.

För några år sedan meddelade HD, som numera har monopolstatus som lokaltidning i hela det nordvästliga Skåne och annars har fasta lokalredaktioner i byhålor som Örkelljunga och Åstorp mycket längre bort stolt, att man upprättat en lokalredaktion i systerstaden.

För en hel vecka framåt.

Ett litet steg för människan. Ett gigantiskt kliv för HD!

När Sveriges dåvarande statsminister år 2005 Göran Persson var på besök i Helsingør för att bl.a. tala om en fast HH-förbindelse, lät HD rentav överlämna bevakningen åt TT.

En journalist med namnet Ulf Kristiansson har denna gången satts på uppgiften.

Rapporteringen hittills om bl.a. danskarnas exotiska ”mustiga språk”, kan inte precis påstås varit djuplodande, eller i nivå med t.ex. Bo Börrefors många alster i Skånska Dagbladet om utvecklingen av nationalstaten contra det regionernas Europa som nu växer fram, där gamla imperialistiska makters gränsdragningar tappar betydelse.

Mot denna bakgrund är det svårt att inte låta bli att fundera över det faktum, att det tidigare fanns fyra dagstidningar i Helsingborg, och över hur det skulle sett ut i dag om istället HD:s arga konkurrent Öresundsposten, som i motsättning till HD, bar på ett regionalistiskt politiskt arv, gått segrande ur konkurrensen?

Grundaren Oskar Patrik Sturzenbecker, som var urstockholmare,  men vistats många år i København och blivit brinnande anhängare av skandinavismen, hade hela tiden ambitionen att Öresundsposten skulle ges ut på bägge sidor av Sundet och vara en gränsöverskridande skånsk-själländsk lokaltidning.

Han ansåg i motsättning till HD aldrig, att något trolskt eller mystiskt händer just de fyra kilometerna mellan tvillingstäderna Helsingør och Helsingborg där Karl X Gustav satte en gräns 1658. Han är rentav författare till Skånes första kända nationalhymn ”Det är ett yndigt land”  med samma inledningsord och versmått som Öhlenschlägers ”Der er et yndigt land”, eftersom han ansåg att vi borde sjunga fosterlandets lov på samma melodi på bägge sidor av Öresund. Just ordet ”yndigt” i Skånehymnens namn skvallrar om Sturzenbeckers obändiga försvar för ett gränsöverskridande skandinaviskt skriftspråk: långt in på 1900-talet skrev Öresundsposten t.ex. konsekvent ordet ”fölelse” istället för känsla, o.s.v..

Men dagens nya mediasamhälle där ”gammelmedia” genom internets utveckling alltmer mist sin betydelse och roll som ”grindvakt” för distribution, och vem som helst av oss i dag i princip bara kan gå ut på webben och distriburera vad vi vill, kommer förmodligen på sikt förändra situationen radikalt. Lokala medier som river gamla nationalistiska mentala spärrar lokalt här vid gränsen, har knappast dött genom Öresundspostens och Sturzenbeckers hädangång inom ”prasselmedia”! 🙂

Tidningsmannen Oskar Patrik Sturzenbecker i Helsingborg – en visionär värd att minnas!

Gränslös junk science i Öresundsregionen

Medan Danmark infört nya gränskontroller, stängt gränsgångarcentret i Helsingør, vill införa biltullar som slår hårt mot sundspendlarna etc, försöker politikerna i Helsingør och Helsingborg visa att de trots allt jobbar för att underlätta Öresundsintegrationen, genom:

* trumvirvel *

Ett projekt för klimatsmarta politiska miljölösningar över gränsen!

I samarbetet, där man plöjt ner 41 miljoner danska kronor av skattebetalarnas pengar, försöker man leta politiska klimatlösningar till stadsdelar. I Helsingborg demonstrerades igår framstegen för ett 20-tal politiker och tjänstemän från tvillingstaden Helsingør enligt HD, bl.a. med en solcellsmodell som fick en lampa att tändas och släckas, och en motionscykel som visade vilken fysisk kraft som krävs för att hålla en lampa lysande.

Inget framgick emellertid av HD-artikeln, om politikerna har något emot att se en ny medeltidsvärme med vinodlingar i England igen och ett grönt Grönland som tillät vikingarna att ha bosättningar och tamboskap där?

Vi har ju alltid haft klimatförändringar!

Så sent som på 1970-talet varnade klimatforskarna för en ny istid.

I dag har tvärtom i stället global uppvärmning blivit en storindustri med massor av forskningspengar som finansierar institut och centrumbildningar vid olika universitet över hela världen, men de får som regel inte pengar för att forska om människan eller CO2 påverkar global uppvärmning, men hur och vilka katastrofala konsekvenser det kan få.

Fast det skapar onekligen bättre rubriker för politikerna och forskarna.

Detta är inget unikt exempel på politisering av forskningen. Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet t.ex., har också ofta fått kritik för att bedriva ”forskning” med statsnationalistiska skygglappar. Men i samtliga fall förgiftas kunskapens brunnar.

Den mångfaldigt emmybelönade konsumentjournalisten John Stossel kallar fenomenet ganska passande, för ”junk science”:

Fast, mot bakgrund av att vi fortfarande inte fått en nordlig fast förbindelse de fyra kilometerna mellan Helsingborg och Helsingør för att komplettera ”Sund-ringen” och inget konkret beslut kommit till stånd, blir det kanske en passande ursäkt för våra kära politiker nu, att en sådan bara inte längre är ”klimatsmart”?

Svenska statens seger över demokratin

I Helsingborg fick projektet Saltkristallerna, där kommunen i flera år velat flytta den gamla färjestationen för att ge plats åt modernare bebyggelse, igår dödsstöten.
Länsstyrelsen, denna förlegade och odemokratiska institution som är Stockholms ögon, öron och förlängda arm ute i provinserna, har emellertid satt sig på tvären med hänvisning till att träbyggnaden är ett kulturhistoriskt ”riksintresse”.
Men för chrissake, vi talar om en byggnad som uppfördes 1898 endast som ett provisorium, i nordsvensk nationalromantik vilken passar illa in i den helsingborgska bebyggelsen.
Stationen som ritades av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall i Stockholm
skiljer sig från skånsk stationsarkitektur, och var egentligen avsedd att uppföras i Lappland, men skulle tjänstgöra som en tillfällig lösning tills man samlat all tågtrafik till en centralstation vid hamnen.
Men historiens öde ville annorlunda, och färjestationen är i dag Skånes äldsta provisoriska byggnad.
För många i dag, är byggnaden bl.a. intimt förknippad med den centrala betydelsen den hade under andra världskriget för transporten av två miljoner soldater från Nazityskland, mellan det ockuperade Danmark och Norge.
Och notera, att det inte ens är fråga om att riva trähuset, utan bara om en omplacering.
Länsstyrelsens nej fick emellertid inte Helsingborgs kommun att misströsta, utan man överklagade beslutet.
Men igår gick allt i kras, genom att Socialdemokraterna i Helsingborg gjorde en tvärvändning med hänvisning till att ”vi får rätta oss efter verkligheten”.
HD:s ledarredaktion jublar föga överraskande över det uppsvenska ”riksintressets” seger över den lokala demokratin, och menar att inte bara socialdemokraterna borde rättat sig efter länsstyrelsen.
Kulturredaktören Sören Sommelius skriver rentav:

”Äntligen ett demokratiskt beslut”

Och kallar med orwellianskt språkbruk, kommunfullmäktiges demokratiskt fattade beslut att flytta på den gamla färjestationen:

”antidemokratiskt”.

 Krig är fred!

Har denne clown fått jobb på tidningen, bara för att han råkar vara medlem av tidningens ägarfamilj?

Men vi har hört det förut från denna ärkekonservativa avisa: en stadsbild får inte ändras. Det svenska segrarbelätet av Helsingborgs och Skånes betvingare Magnus Stenbock liksom den lappländska trästationen får inte flyttas till Fredriksdals friluftsmuseum, utan måste absolut prägla stadsbebyggelsen i evinnerlig tid.

Uppsvenskt ”riksintresse” i Helsingborg

De gudomliga skatterna

En HD-ledare i dag signerad Lotta Hördin, sätter för ovanlighetens skull pekfingret på ett typiskt fenomen i Sverige: hur svenska politiker i partiväldet Sverige i motsättning till t.ex. i ett folkvälde som Schweiz, driver medborgarna framför sig, och hur politikerna använder skatter som verktyg för att skapa önskvärda beteenden, men trots detta ifrågasätter hon inte hur det svenska ”folkhemmet” och systemet är riggat, men gör tvärtemot ett utfall MOT skattesäkningar för jobbskapande:

”om en bransch till slut blir helt beroende av att skatter och avgifter hålls nere kan politikernas verktyg förlorar sin skärpa. Och branschen i sig kan förlora kontakten med verkligheten.
Stimulantia ska med andra ord inte missbrukas. Sänkt restaurangmoms känns inte som den mest angelägna åtgärden just nu. ”

 
Axel Odelberg skrev däremot, i hans mycket läsvärda bok ”De fattiga & de rika – om Sverige och Schweiz”  från år 1998:

”Det finns bland svenska politiker en grundmurad tro på höga skatters utbuds- och efterfrågedämpande effekt utom på ett område: ARBETE OCH FÖRETAGANDE!
Det som gäller för sprit, vin, cigaretter och bensin, gäller inte arbete och företagande. På dessa områden förutsätts det inte finnas några samband mellan skatternas storlek och marknadens struktur. Människornas arbetslust antas inte påverkas av inkomstskattens storlek. Enskilda individers vilja att starta företag tros inte ha något samband med det förväntade privatekonomiska utbytet av företagandet, och arbetsgivares benägenhet att anställa förmodas inte stå i någon proportion till arbetskraftens pris. Skatter på dessa nyttigheter står på något vis över livets och marknadens trivialitet. De är gudomliga.”

I Sverige fick vi en ny regering år 2006, just av denna anledning. Det råkonservativa HD, förefaller vara helt ur takt med tiden.

En skatt som avgjorde nationalstaternas gränser i Norden: en satirisk holländsk bild på 1600-talet skildrar hur  den svenska regeringen, och den danska spelar tärning om Öresundstullen på den skånska kusten vid Helsingborg med Kärnan i bakgrunden. Pengakistorna är fyllda till randen, men det är hål i bottnen. Öresundstullen var Danmarks viktigaste inkomstkälla, men för stormakterna en källa till irritation, så stormakterna såg helst, att Skåne hamnade under svenskt herradöme, så att Öreund blev internationellt farvatten.

Grattis, Råå!

I dag firar det gamla skånska storlaget Råå IF 90 år.

I fornstora dagar när man krigade i toppen av Allsvenskan under ledning av den ungerske demontränaren Kalman Konrad, som tidigare tränat storheter som Bayern München, FC Zürich och Slavia Prag, men vid andra världskriget utbrott flydde till Skåne, kunde man dra 20.000 åskådare på Olympia.

Numera harvar Råå i fyran inför mer blygsamma publikskaror, och symptomatiskt nog uppmärksammas föreningens jubileum bara med världens minsta notis i HD.

Men skall Helsingborg någonsin kunna få ett andra elitlag igen med en alternativ fanbas som kan konkurrera med HIF, är det då verkligen Högaborg eller Ramlösa?

Råå, som på 1900-talet var Nordens största fiskeläge, har i motsättning till dessa trots allt en unik egen lokal identitet. På en minnessten i hamnen hugfästes de förment tre största katastroferna i fiskesamhällets historia: de två danska landstigningarna i de skånska krigen 1676 och 1709 och när ryska trupper brände Råå 1788.

Men, detta är inte helt sant:

Lokalt betraktas snarare de tre tillfällen då världens undergång var nära, ha varit när Råå inkorporerades med Helsingborg, när fotbollslaget åkte ur Allsvenskan, och när Systembolaget lades ner 🙂

Råå, under sin storhetstid.

Personkult och förtrollning

Veckans snackis i Helsingborg har varit Alvaro Santos återkomst i HIF-tröjan. När ”Di Röe” spelade i Champions League år 2000 var han en firad stjärna, som spåddes en lysande framtid.

Detta är nu elva år sedan.

De senaste två åren i göteborgslaget Örgryte, har det gått mindre bra för brasilianaren. Klubbordföranden där förklarade:

”Han väger för mycket och skulle behöva gå ner några kilo. Han är inte alls så snabb som han var för några år sedan”.

Efter Örgryte gick i konkurs, hamnade han nu i år istället hos deras lokalrivaler Gais, där han inte heller lämnat något större eftertryck.
Därför kan det tyckas lite märkligt att 31-åringen nu vid sin återkomst till Sundets Pärla av den breda folkmassan, hyllas som ”frälsare” och ”Gud” (sic)?

Men å andra sidan skall man kanske inte vara förvånad.

I Helsingborg saknas det ju inte direkt traditioner när det gäller personkult, och att tumma på sanningen till förmån för fascination och hänförelse för ”hjältar”.