Politikerna som svek

När Region Skåne såg dagens ljus och vårt landskap som sedan roskildefreden 1658 präglats av centralstyrning och byråkrati fick självstyre med ett eget parlament i Kristianstad, ansåg ledande skånska politiker såsom Carl Sonesson (m) och Rolf Tufvesson (kd), att det enda Skåne borde ha gemensamt med Sverige var försvaret och utrikespolitiken.

Regionrådet Rolf Tufvesson höll ett historiskt tal till skåneparlamentet den 14 september 1999:

”För kristdemokraterna är EU först och främst ett fredsprojekt – och subsidiaritetsprincipen, att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt, är ett av de viktigaste instrumenten. Denna princip är inte bara ett sätt att lösa olika problem på ”lägsta effektiva nivå” utan också en kompletteringsprincip. Staten har en skyldighet att stödja och respektera enskilda människors och gemenskapers rättigheter och kompetensområden.
Detta innebär att högre nivåer, till exempel EU eller svenska staten, har en stödjande roll gentemot lägre nivåer, såsom regioner eller kommuner, i händelse av att fel och oförrätter begås av mellanliggande nivåer. Detta glöms ofta bort i debatten.

I regionalismen finns en grundläggande idé om att alla nivåer har sina specifika rättigheter och sina specifika skyldigheter som också måste accepteras och stödjas av övriga nivåer.

Om subsidiaritetsprincipen får verka fullt ut i relationerna mellan staten, regionen och kommunerna kan man bara komma fram till ömsesidigt godtagbara lösningar genom dialog. Staten respekterar regionerna och ingen region ska kunna styras från någon annan region. I ett regionernas Europa blir territoriell expansion därför irrelevant och meningslös.

När Sverige genom sitt medlemskap i EU accepterade subsidiaritetsprincipen på den europeiska nivån, borde man också har gjort det på den nationella. Att acceptera överstatlighet på vissa områden och inte ta konsekvenserna av detta på den regionala nivån är inkonsekvent. I detta perspektiv borde de ständiga socialdemokratiska påhoppen på de borgerligt styrda regionerna vara ologiska. Men tydligen kan man inte tolerera att exempelvis Region Skåne och Västra Götaland nu styrs av en annan majoritet än vänsterblockets.

Detta innebär att Skåne och Västra Götaland i dag är mer än den gamla sjukvårdshuvudmannen i lätt maskering. Sjukvården behöver inte fungera mindre bra för att den drivs av en region eller ett kommunförbund, men regionfrågorna i övrigt kräver ett direktvalt regionfullmäktige som vågar och kan ta ansvar för helheten.

Vi anser att en rad strukturella problem beror på Sveriges traditionellt centralistiska politik. Regionala åtgärder som kan vara effektiva för att bekämpa arbetslöshet i Skåne kan få diametralt motsatt effekt i till exempel Norrbotten eller tvärt om. Det samma gäller flera andra frågor, såsom planering av infrastruktur, tillväxt- och näringslivsfrågor.

Socialdemokraterna är tyvärr inte ensamma om att omhulda tanken på den centralstyrda nationalstaten. Frågan är om vi i Sverige skulle ha fått något begränsat regionalt självstyre överhuvudtaget utan vårt medlemskap i EU.”

Men vad hände sedan? Vid millenieskiftet när också Öresundsbron invigdes, som gjorde Skåne till en del av Storkøbenhavn, angreps de skånska regionalistiska ambitionerna på bred front av den svenska universitets- och medieeliten, med DN, Sydsvenskan och Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet i spetsen. Och politikerna? De sprang bara bort, och gömde sig.

Nu i dagarna, när Skåne är på full väg att slås ihop med Blekinge och Småland till en ny storregion ”Syd”, levererar så de tidigare regionråden Jerker Swanstein och Rolf Tufvesson en halvmesyr till debattinlägg mot centraliseringen, där man bara prompt menar, att regionpolitikerna skall fokusera på den kärnverksamhet centralmakten i Stockholm dikterat för självstyret:

”att leverera god vård, punktlig och frekvent kollektivtrafik och verka för Skånes utveckling – istället för att lägga tid på att diskutera en framtida storregion. En sådan nybildning tar nämligen tid, kraft och fokus från både sjukvård och regional utveckling”

Sedan när blev kärnområdena för regionalism och subsidiaritet bara socialistisk sjukvård och kollektivtrafik genom ekonomisk och byråkratisk centralplanering, och inte mer djupgående demokratifrågor som skåningarnas demokratiska närhetsinflytande genom regionala parlament?

Swanstein och Tufvesson har ett förklaringsproblem!

Folkhemssocialism går före människovärdet på SkD

SkD:s politiske redaktör Lars J Eriksson riktar på Newsmill skarp kritik mot Centerpartiets invandringspolitiska förslag om ”Nybyggarlandet Sverige”.

”De stora strömmar av invandrare som sökt sig till Sverige” kostar för mycket, menar han och ifrågasätter sin partilednings matematikkunskaper.

Man undrar om redaktör Eriksson menar att det är invandringen i sig som är problemet, eller invandringspolitiken? Att folk flyttar på sig, är väl inget konstigt eller fel i sig?

Med rätta kritiserade t.ex. Västländerna de kommunistiska Öststaterna för deras restriktiva politik eller i det närmaste förbud mot, utvandring – ett av diktaturens starkaste kännetecken.

Men vad hade öststatsmedborgarnas rätt att få utvandra varit värd, om den inte möttes med en lika självklar rättighet att invandra någon annanstans?  Eriksson tycks emellertid tyvärr ha saken klar för sig på denna punkt:

”Att exploatera fattiga länder genom att locka hit deras välutbildade arbetskraft är låtsashumanism och i grunden lika cyniskt som då västvärlden via kolonialpolitik plundrade fattiga länder på råvaror. Att plundra dem på deras elitarbetskraft är inte ett dugg mer sympatiskt”

Han hävdar i och för sig:

”Flyktingpolitiken måste vara fortsatt generös,”

Fast fortsätter sedan i samma mening:

”men till stor del bygga på tillfälliga uppehållstillstånd och insatser i flyktingars närområde. Invandringspolitiken i övrigt måste bli mer restriktiv exempelvis vad gäller anhöriga och ensamkommande barn och ungdomar, för att vi skall ha resurser både för flyktingmottagande och ökade insatser i vår omvärld och kunna bevara ett Europa med öppna gränser. ”

Say what!? För att kunna ha öppna gränser, måste vi strypa den fria rörligheten, och tumma på den humanistiska principen om människors lika värde och rättigheter?

Eriksson har samma premiss och utgångspunkt som Sverigedemokraterna: hellre stoppa folk vid gränsen, än att reformera de fyrkantiga arbetsmarknadsreglerna och de sociala systemen här.  De får snällt leva kvar i ett hemland där de vantrivs, förföljs eller far illa, eftersom vi inte skapat ett system för dem.

Folkhemsstaten går före öppenhet och respekt för människolivets okränkbarhet.