Försvunna forntida civilisationer

Det kan verka ofattbart idag, men vid slutet av sista istiden kunde man vandra torrskodd från Kullaberg till England och från Sydskåne till Nordtyskland.

Hela Nordsjön var då landmark, och ännu i dag ligger trästubbarna av furuskogarna mellan Skåne och Tyskland endast 20-50 meter under vattnet på Östersjöns botten, där de vittnar om naturkatastrofen som inträffade. Öresund existerade inte heller; Skåne och Sjælland var landfast.

En del tyder på att slutet av sista istiden var en kataklysmisk period, då många däggdjur väldigt hastigt dog ut; mammutarna, de ullhåriga noshörningarna etc – några har rentav hittats djupfrysta med osmält mat i magarna och växter i munnen.

Eftersom marinarkeologin inte är lika långt utvecklad som den på land, och stora landmassor numera står under vatten – hur mycket vet vi egentligen om forntida civilisationer?

Geologen Robert M. Schoch väckte stort rabalder, då han hittat vattenerosion på Sfinxen i Egypten som bara kan uppstå vid långt och varaktigt regn. Senast det förekom i Saharaöknen var ca. 10.000 f Kr – d.v.s. just slutet av senaste istiden.

På 1920-talet fann man i Turkiet en 500 år gammal karta, som är kontroversiell eftersom den visar Antarktis kontinent och dess kustlinje under isytan. Officiellt upptäcktes inte Antarktis förrän på 1800-talet.

I Cactus Hill i Virginia fann man 1998 stenåldersredskap som tillverkats med en teknologi man endast funnit i Sydvästeuropa. Dennis Stanford vid Smithsonian Institute utesluter inte möjligheten att det förekommit sjöresor över Atlanten redan 10.000 f Kr vid slutet av senaste istiden då Amerika befolkades.

I grottmålningar vid Marseille  finns olika djur man jagade avbildade, däribland djuphavsfisk vilket i så fall krävde att man behärskade konsten att segla.

Det sägs också, att Australien befolkades med båtar för redan 40.000 år sedan.

Och så har vi mysteriet, med egyptiska mumier som bär spår av nikotin och kokain.

Oftast tecknas världshistorien med en linjär utveckling från grottmänniskor till oss moderna människor med flygplan och datorer.

Men vi känner alla till t.ex. bibelns berättelse om Noa och syndafloden. Noa hade en sumerisk föregångare vid namn Utnapishtim som vi känner från en dikt om hjälten Gilgamesh. De grekiska sagorna berättar om hur Zeus ansåg människorna blivit onda och lät därför himlen regna och havet stiga, och att endast Deukalion och hans hustru räddade sig i en farkost. Runt om i hela världen finns det syndaflodssägner.

Kan våra begåvade förfäder ha utvecklat några av de tekniker, som först långt senare civilisationer kommit under fund med?

Einstein/Hapgood-teorin är också intressant i sammanhanget:

När Sverige var Frankrikes legoknekt

I senaste avsnittet av serien ”Sveriges historia” behandlades 1600-talet och hur Karl X Gustav anföll Danmark och erövrade Skåne.

Programmet hade många förjänster, t.ex. skildrades hur 1600-talets Sverige närmast kan liknas vid talibanernas Afghanistan, och hur man ansåg sig vara det utvalda folket, den evangeliska trons försvarare.

Men en viktig bit saknades: att det var stormakterna som dikterade det svenska imperiebygget och möjliggjorde för Sverige att expandera och frånta Danmark rollen som den ledande makten i Norden.

Inget nämndes i programmet om Öresundstullen, som stormakterna var irriterade över. Inget heller om hur Sverige agerade som den dåtida supermakten Frankrikes legoknekt, och hur de senare behövde en dolk i ryggen på Habsburgarna i kampen om kontinentalherraväldet och pumpade in rena fantasibelopp i den svenska krigskassan så att det lilla och folkfattiga Sverige kunde ställa en armé på fötter.

Huvuddelen av den svenska armén bestod av utländska tyska, polska, baltiska etc legoknektar köpta för franska pengar.

Tvärtom påstås att detta helt och hållet var svenskarnas egen ”bedrift”.

Varför?

Har inte lyckats klura ut hur man embeddar program från TV4 Play, men det kan ses i sin helhet här.

Centralstatens konsekvenser för frihet och demokrati

Intressant och tankeväckande föreläsning av historikern Tom Woods om de katastrofala följderna av utvecklingen till moderna centralstater från det tidigare decentraliserade system som fanns i Europa och västvärlden (obs, namnet på videoklippet ”the American experience” är missvisande, eftersom det i högsta grad berör även oss):

Varför ljuger Herman Lindqvist?

Herman Lindqvist har utkommit med en ny kritikerrosad bok om franske 1600-talskungen Ludvig XIV, som spelat en avgörande roll för hur gränsdragningarna i Norden och Öresundsregionen ser ut i dag.

Anmärkningsvärt är att han här ägnar en hel bok åt den franske ”solkungen”, där han skriver mycket om mer eller mindre triviala svensk-franska diplomatiska kontakter, men väljer att inte nämna ett ord om att det var kung Ludvig och den dåtida supermakten Frankrike som dikterade att Sverige skulle behålla herradömet över Skåne, och som räddade det svenska stormaktsväldet i Skånska kriget 1679 genom en tvångsfred.
Öresundstullen som då kontrollerades av slottet Kronborg i Helsingør och Kärnan i Helsingborg var förvisso Danmarks viktigaste inkomstkälla, men för stormakterna samtidigt en källa till irritation, så man såg med fördel att de östdanska provinserna förblev i svenska händer och Öresund var ett internationellt farvatten.

Som Palle Lauring skrev:

”Øresund, dejlige Øresund, strømmen fuld af sild, skibe, penge og blod. I fem hundrede år persede vi penge ud af alverdens skippere her. I bytte gav vi Skåne, Halland, Bleking, Gotland og Øsel. Plus hvad vi gavmildt udleverede af norsk land. Hvor meget man så vil beregne de fem hundrede års toldindtægter til, var det en dårlig handel.”

Lika märkligt är det när Lindqvist i boken benämner de skånska motståndsmännen som stred mot den svenska ockupationsmakten som ”sydsvenskar”. Lindqvist, som i ett par Aftonbladetkolumner
 annars skrivit om de etniska rensningarna i Skåne, vet bättre. Så, varför ljuger han nu?