Verkligt självstyre eller vuxendagis för politiker?

Ett jättekliv togs på väg mot att slå ihop Skåne, Blekinge och Småland till en storregion ”Syd”, när en avsiktsförklaring i tisdags klubbades igenom av skåneparlamentet i Christian IV:s gamla  bålverk mot Sverige, Kristianstad. Själva regionnamnet skvallrar om vilken orientering som numera styr politiken: ”syd” om vad – Stockholm?

Debatten om det skånska självstyret och Skånes plats i regionernas Europa punkterades av Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet, där forskarna kategoriskt likställt ”skåneseparatister” som vill se ett mindre centralistiskt Sverige, med rasister – som om inte själva definitionen på rasism vore just generaliseringar om en grupp av människor – medan de samtidigt tvärtom ojat sig över ”hetsen” mot Sverigedemokraterna.

Och i dag står vi alltså här. Istället för att diskutera på vilken demokratisk nivå politiska beslut bör fattas och huruvida Skåne som ”sydsvensk” underavdelning skall söka nå ut via Stockholm eller liksom Katalonien, Lombardiet, Bayern och andra europeiska regioner stå på egna ben under EU:s paraply i regionernas Europa, tänker man nu skapa en onödig och gigantisk storregion med få befogenheter visavi centralmakten och mindre medborgarinflytande.

Det är sällan man som liberal och regionalist kan nicka instämmande med en ledarartikel i det konservativa HD, men i dag skriver de under rubriken ”Koloss i regionformat”:

”Invånarna/väljarna i denna stora region kommer troligen att uppleva ett ännu större avstånd till de politiker som styr över bland annat sjukvård och kollektivtrafik än vad man gör i dagens Region Skåne.
Visst kan det finnas vinster i att samordna en allt mer högspecialiserad sjukvård och en kollektivtrafik som kräver omfattande satsningar. Men det bör man kunna göra genom olika samarbetsavtal. I annat fall är det väl lika bra att ta steget fullt ut och göra hela landet till en storregion. ”

 
Ordföranden i Skåne-centern Lennart Pettersson skriver också:

”Ett tydligt besked från Centerpartiet är att vi hälsar våra grannar och även andra välkomna i samarbete av olika slag men vi vill förbli skåningar även i de nya regionernas Sverige. ”

Just Centerpartiet skrev för några år sedan in i sitt partiprogram att de vill göra Sverige federalistiskt utifrån subsidiaritetsprincipen och man brukade kritisera centralstyrningen från Stockholm ur ett underifrånperspektiv. Tyvärr dog diskussionen om federalism och subsidiaritet från Centerns håll ut efter valet av Maud Olofsson som partiledare, men nu efter hennes avgång kanske man kan hoppas på en ljusning?

Vi lever trots allt i en spännande tid nu genom Öresundsintegrationen och Sveriges europeisering. Måste Lappland anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov, eller beöver vissa beslut fattas på en mindre centraliserad nivå?

Istället för att slå ihop Skåne med Blekinge och Småland till en jätteregion, borde vi tvärtom kräva verkligt självstyre, och inte ett vuxendagis i Kristianstad för politiker.

Den självklara målsättningen ur liberal synpunkt, borde med Hans Hermann Hoppes ord i antologin ”Secession, State & Liberty”  vara:

”a Europe of hundreds of distinct countries, regions, and cantons, and of thousands of independent free cities (such as the present-day oddities of Monaco, St. Marino, and Andorra); a Europe with greatly increased opportunities for economically motivated migration, and of small liberal governments; and a Europe which is integrated through free trade and international commodity money as gold.”

Till skillnad från karriärpolitiker i Stockholm som sällan lyssnar på sina skånska väljare, är regionpolitiker som man kanske rentav känner, lättare att påverka och ställa till svars.

Den bästa föreläsning jag hört av min nye favorithistoriker Tom Woods om just ämnet småskalig politik och demokrati contra storskalig:

Annonser

Centraliseringsiver och stalinistiska retuscheringar

I gårdagens huvudledare tar HD upp debatten om demokratiska beslutsnivåer, och centraliseringsivern västansunds, där man genom storkommunreformen och avskaffandet av länen 2007 spolade ned de sista resterna av närdemokratin i toaletten. Statsminister Lars Løkke Rasmussen flaggar nu inför den kommande valrörelsen för ytterligare centralisering, där bl.a. sjukvården skall styras helt av byråkrater och tjänstemän på socialdepartementet i København.
HD efterlyser en liknande debatt här östansunds i papperstidningen:

”vi vill inte ha geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården. Så hur kan vi bedriva regional vård utan att den situationen uppstår?”

Vilket dock av någon anledning senare i nätversionen, retuscherats och snyggats upp till bara meningen:

”Och vi vill inte geografiska skillnader vad gäller tillgängligheten i vården”.

Jag å min sida, efterlyser snarare en debatt såsom den på 1970-talet mellan Fälldin och Palme, där frivilligheten i civilsamhället ställdes mot tvångsmakten i staten, och där närhetsinflytandet i småskalig politik och demokrati ställdes mot massamhället.

Om demokrati och närhetsinflytande, måste ge vika för centralisering och ”effektivisering” av den offentliga sektorn hamnar vi på ett sluttande plan, vilket ger anledning till att erinra om Benjamin Franklins bevingade ord:

”Those who give up their liberty for more security neither deserve liberty nor security.”

När Öresundsregionen och Europa integreras och världen globaliseras alltmer, där människor, pengar och företag rör sig mer och mer fritt över gränserna, aktualiseras en viktig fråga:

Vilken politisk beslutsnivå är mest flexibel och överblickbar?

Politiskt talar man numera om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig medan den nationella tappar betydelse. Man pekar också på urbanutvecklingen och framväxten av ”megacitities”. Borgmästare och inte presidenter, kommer ha den politiska tyngden, heter det.

Snarare än HD:s utgångspunkt om ytterligare centralisering, borde vi i dag kunna hämta inspiration från den nyvaknade debatten i USA om den demokratiska principen kring ”Nullification”, vilken vi bl.a. har bestsellerförfattaren och historikern Thomas E Woods Jr att tacka för 🙂 En fascinerande föreläsning (den första i en serie av tio) av Tom Woods, om nullification: