Vikingarnas anarkistiska historia

Island befolkades på 800-talet av norrmän som flydde undan Norges förste kung Harald Hårfager, vilken grundade den första norska staten. I den isländska fristaten samlades man två veckor om året till riksdag på Thingvellir, som var uppdelad i två kamrar. I den ena, ”lagrättarna”, tolkades och reviderades lagen, och i den andra löstes rättstvister. Den ende ämbetsmannen i den isländska fristaten var lagsagomannen, som hade till uppgift att memorera och recitera lagen på riksdagen. Man kan rentav påstå att den isländska fristaten bara existerade två veckor om året, vid dessa riksdagar!

En utlösande faktor till vikingatågen, anses också av många historiker, ha varit kollissionen mellan två statsuppfattningar.

De kristna frankerna representerade en ny statssyn, där man snickrade ihop riket med lagar och förordningar, som strypte handeln med tullar – till stor frustration för nordborna – och där man säkrade erövrade länder med borgar, kyrkor och kloster.

De hedniska nordborna och slaverna representerade en äldre statsuppfattning, som var lösare och friare, och där man vid invasioner av främmande länder nöjde sig med att indriva skatt, ta emot gisslan och försäkringar om deras underkastelse. Så förhöll sig Danmark till grannländerna ända till Valdemar den Stores tid på 1100-talet.

Det vikingatida Island dit folk flydde undan den första norska staten, brukar beskrivas som en kritarki,  efter de grekiska orden för domare och lag. Som Adam av Bremen skrev på 1000-talet om islänningarna:

”Hos dem är ingen konung, utan endast lag.”

Professor James C. Scott har i boken ”The Art of Not Being Governed” från år 2009, beskrivit hur mänskligheten under större delen av dess existens levt i statslösa samhällen, och att vi först i senare tid långsamt och stegvis gått mot statsbildningar.

Kastar kanske professor Scott något ljus över Skånes och Danmarks dunkla förflutna före 900-talet då den förste danske kungen Gorm den Gamle träder fram ur förhistoriens dimmor? Dök idéerna bakom den isländska fristaten upp ur tomma intet, eller var kritarki något som praktiserats tidigare i övriga Norden?

Annonser

Danska valet: biltullar att vänta för skånska pendlare

Efter en valrysare har vi fått en ny regering västansunds trots att socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1906 och liberalkonservativa Venstre fortfarande är landets största parti. Det är tack vare det icke-socialistiska mittenpartiet Radikale Venstres framgång som en ny vänster-mittenregering kan bildas.

Niklas Dougherty gör den intressanta iakttagelsen att när nu Helle Thorning-Schmidt tillträder som ny statsminister i Danmark, är Sverige omgivet av länder med kvinnliga statsministrar och ser detta som en bekräftelse på den svenska statsfeminismens misslyckande:

”Kvinnor kan, alltså. Men inte i Sverige, trots omfattande kvotering av olika slag. Eller kanske just därför. För vem i hela friden kan respektera någon som blivit inkvoterad i något slags tycka-synd-om-mentalitet eller som blivit särskilt frampuffad på grund av att ha en viss grej mellan benen? En sådan ledare skulle aldrig respekteras, oavsett nivå. Ledare måste tillträda på rent meritokratisk kompetens, inte för att det ska råda någon viss turordning eller fiktiv rättviseordning.”

Ur Öresundssynpunkt innebär valutgången kanske ömsom vin, ömsom vatten. Positivt är tveklöst att Dansk Folkeparti mister sitt inflytande, och att de nya gränskontrollerna som socialdemokraterna varit kritiska till därför förhoppningsvis försvinner.  Till gengäld får valresultatet med största säkerhet till följd att biltullarna införs, som slår hårt mot skånska pendlare.

Många hävdar dock, att det skulle strida mot EU:s grundsten om fri rörlighet.

Om den nya regeringen inför biltullarna, måste Danmark dras inför EU-domstolen!

Fri invandring och alla människors lika rättigheter

Ibland är historielösheten förskräckande, och hur lätt det är att glömma att så sent som på mina far- och morföräldrars tid, under fem mörka år när Nazityskland ockuperade Danmark mellan 1940 och 1945, gick gränsen mellan krig och fred, och diktatur och demokrati, just här i Öresund.

Tusentals flyktingar tog sig under denna tiden över Sundet där de generellt blev mycket varmt och vänligt mottagna av befolkningen, vilket är en parallell till de många skåningar som stridit i motståndsrörelsen mot svenskarna 1676-79 och tvingades fly till Danmark.

År 1700 utgjorde nästan en fjärdedel av den danska huvudstaden Københanvs befolkning av skånska flyktingar, som flytt undan svält och elände under den svenska ockupationen i Skåne, och försökte skapa sig en bättre tillvaro och framtid västansunds.

Nio år senare, skrev rentav Kronborgs kommendant i Helsingør att den skånska invasionen över Öresund tilltagit och hur han observerat stora skaror av män, kvinnor och barn ta sig över Sundet nattetid i skydd av mörkret.

Alla kontakter mellan Helsingborg och Helsingør som tidigare i praktiken varit en och samma stad, hade nämligen förbjudits av den svenska ockupationsmakten i Skåne. Berlinmuren var ingalunda något nytt påfund:

Vi får nog vara tacksamma över att det på den tiden inte fanns någon Pia Kjærsgaard eller Dansk Folkeparti, som skämtade om att kasta flyktingar med fallskärm från flygplan tillbaka till ”deras eget land”, eller om att skjuta skåningarna tillbaka med katapult över Sundet (eller hur man nu skulle formulerat saken i motsvarande språkbruk på 1600- och 1700-talet).

På den tiden fanns dessbättre heller ingen invandringspolitik, med flyktingförläggningar och arbetsförbud eller studier i bidragssyfte. Man fick jobba och stå på egna ben, ta eget ansvar och arbeta sig uppåt i samhället.

Alex Bengtsson på Nyheter24 har skrivit en läsvärd krönika om hur svenska politiker vid högtidliga tillfällen hyllar principen om alla människors lika värde, men sedan i praktiken handlar precis tvärtom.

Vilket ger Sverigedemokraterna som just vill placera människor i olika fack, med olika rättigheter och bl.a. hindra oss skåningar från att jobba i Danmark, vatten på deras kvarn.

Ingen svensk politiker har dessvärre hittills t.ex. vågat betala det politiska priset för att utmana SD’s konservativa välfärdsnationalistiska argument där de svenska sociala systemen ställs mot fri rörlighet, eller den heliga kon LAS som i praktiken stänger ute lågutbildade och invandrare från arbetsmarknaden.

Men är det inte de sociala systemen och arbetsmarknadslagarna som behöver reformeras, snarare än gränserna som behöver stängas?

Til syvende og sidst kokar allt ner till den demokratiska grundprincipen om alla människors lika rättigheter, såsom t.ex. att bo och leva här.

Men vilka politiker, journalister och debattörer är beredda att seriöst ställa upp på detta?

Konservativ svensk historierevisionism om Skåne

Medan weibullarna redan på 1800-talet införde den moderna källkritiken, som slog hål på storsvenskheten i en tid, när den oscarianska punschpatriotismen härskade på universiteten och i politiken, vilken var lika med militärparader, marschmusik och skålar, finns det dock fortfarande konservativa svenska ”hjältar”, som försöker vrida tillbaka klockan.

Ett exempel är den konservativa bloggen ”Tradition & fasonsom vill återupprätta Sveriges ärorika förflutna.

Problemet för den konservativa bloggen är dock tyvärr det faktum, att all historisk forskning inom Danmarks inklusive Skånes historia bortom år 1000, är ett famlande i mörker, precis som Sveriges likaledes är det bortom 1200-talet, d.v.s. hela två århundraden senare.

Varför finns det t.ex. så många uppsvenska ortnamn som börjar på Dan- (Dannemora, Danderyd, och en socken i Uppland heter rentav Danmark etc), och Nor- (Norberg, Nora etc)? Ingen seriös historiker vet säkert 🙂
Därav den svenska debatten om ”Svearikets vagga”:

Av någon anledning har aldrig en liknande debatt uppstått i Danmark om ”Danarikets vagga” som i Sverige, trots de arkeologiska fynden i senare tid från Uppåkra.

Vem vet, kanske Uppåkra rentav utgjort grund för de danska sagokungarnas Lejre? 🙂

Tradition & fason” hävdar dock, tvärsäkert och oförtrutet i enlighet med traditionell svensk historiesyn:

”Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.”

Palle Lauring sätter nog fingret på, varför en liknande debatt om ”Danarikets vagga” aldrig kunnat komma till stånd västansunds:

”Med en tysker, med en holstener, ja sågar med en tysk nordslesviger kan vi diskutere problemerne omkring vor sydgrænse. Ikke at parterne bliver enige, men sagen bliver lagt frem set fra begge sider, og ingen finder det mærkeligt. Siger man Skåne til en svensker, er aftenen ødelagt. Årsagen er ufattelig, for det var svenskerne, der skød gevinsten. Skandinavismen ligger naturligvis imellem med visse forpligtelser, men vel også med en vis forpligtelse til at besegle de broderlige følelser med en rimelig gensidig redelighed. Problemet er ikke noget problem: så og så mange kvadratmil land erobret, tilbageerobringer mislykket, sagen definitivt afgjort. Erobringen af Skånelandene skete efter de dengang og stadig gældende regler, at den stærkeste har ret. Men endnu kan svenske historikere ofre tid på att fremtrylle en ”historisk ret”, der går forud for erobringen. Man kan møde udtrykket, at 1658 var en genforening med Sverige. Det er kun ord og uden betydning, men historisk er det galt. Skåne var dansk, politisk til 1658, i sindelag noget længere, kulturelt tegner det danske indslag sig endnu, omend naturligvis vigende.”

När ”Tradition & fason” i likhet med den ”särskånska” skolan inom litteraturen (t.ex. NH Sjöberg, profil i Götiska förbundet på 1800-talet, eller Åke Ohlmarks) spekulerar om en västansundsk kung som skulle erövrat Skåne bortom år 1000 trots att det inte finns några tillförlitliga källor, aktualiserar de inte då den storsvenska nationalistiska ”historiska rätten” till Skåne som Lauring talar om just här?

Tradition & fason” medger, visserligen:

”Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. ”

Och man ondgör sig förvisso med all rätt, över den konventionella svenska historiebilden:

”som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921”.

Men varför är då deras historiesyn till förväxling lik just den storsvenska nationalistiska, som skånska skolbarn fått växa upp med i generation, efter generation? Och om man vill göra upp med den traditionella historiesynen i socialdemokraternas ”folkhem” och ”Volksgemeinschaft/folkgemenskap”, en idé som de just snodde från just de konservativa, för att frånta dem deras främsta argument, är det inte då genom seriös dokumentation?

Danmark rullar ut taggtråden

Som om det inte vore nog att det redan är svindyrt att köra över Öresundsbron, finns nu planer i Danmark på att införa biltullar, vilket kommer slå hårt mot skånska sundspendlare.
För en pendlare kan det bli ytterligare en kostnad på 14 000 kr årligen, vilket knappast gagnar öresundsintegrationen.
Istället för att riva gränshindren, har Danmark tagit flera steg i motsatt riktning sista tiden: stängningen av gränsgångarcentret i Helsingør för östansundare som måste deklarera i Danmark (vilket inte är en sinekur, kan jag intyga), införandet av de nya gränskontrollerna i strid mot Schengenavtalet, etc.
There is something rotten in the state of Denmark!

Christiania, och det svenska hyckleriet om marijuana

Här i Öresundsregionen har fristaden Christiania, ett område i København, som lyckats erhålla självstyre inom Danmark, för människor med alternativa livsstilar, där bl.a. cannabis säljs fritt och kanske får betraktas som ett typexempel på secessionism, alltid varit ett hett diskussionsämne.

Men trots stora svenska moraliska indignationer över detta, har vi aldrig sett mängder av utslagna narkomaner i de skånska öresundsstäderna Malmö, Landskrona eller Helsingborg.
Nu i dagarna, godkände precis läkemedelsverket försäljning av medicinsk marijuana på apoteken i Sverige.
I USA har likaledes cannabis och marijuana varit ett stort stridsämne, inte minst när det gäller delstaternas demokratiska självstyre gentemot centralmakten i Washington, och där presidenten Obama som tidigare uttalat sig för en legalisering, numera när han sitter på presidentposten försöker köra över de demokratiska folkomröstningarna och besluten som fattats i delstaterna.

Men, handlar inte frågan till syvende og sidst, om den demokratiska grundprincipen om myndiga människors rättighet, att själva bestämma vad vi stoppar i våra egna kroppar?

Makalöst fynd av ”danskhataren”, som reviderar vår historia?

Ett sensationellt vrakfynd har gjorts på Östersjöns botten som tros vara Sveriges flaggskepp Mars, även populärt kallat (kärt barn har många namn) ”Makalös”, eftersom det var Nordens största och saknade sin motpart på våra breddgrader på den tiden, eller ”Jutehataren” (danskhataren), då det i egenskap av flaggskepp för den svenska flottan skulle försöka att frånta danskarnas herradöme över Östersjön.

Under mystiska former, som aldrig kunnat klargöras, exploderade skeppet dock plötsligt mitt under ett slag vid Öland redan år 1564 och sjönk till sjöns botten, till stor glädje för invånarna i det då danska, Helsingborg och Skåneland får man förmoda 🙂

Det Nordiska sjuårskriget 1563-70 är ett av de värsta och blodigaste minnena i vår historia. T.ex. slaktades över 2.000 barn, kvinnor och män i Ronneby av svenskarna, vilket även på den grymma medeltiden betraktades som en krigsförbrytelse. Svenske kungen skröt om hur vattnet i Ronnebyån ”färgades rött utav de döda kroppar”. Svenskarna försökte bl.a. systematiskt ödelägga Blekinge, under parollen:

”Det är bättre att ha ett öde land söder om gränsen, än ett fientligt.”

Dvs, danskt.

Under detta krig uppträdde också för första gången, en frivilligkår till hembygdens försvar i gränsbygderna mellan Danmark och Sverige, som av de svenska invasionstrupperna fick skällsnamnet ”snapphanar”.
De svenska myndigheternas officiella pressrelease om det arkeologiska fyndet, är intressant:

”Det är förmodligen ett av de intressantaste vrakfynd som gjorts i Sverige. Mars var nationens främsta stolthet och vårt bästa vapen mot danskarna. Det var fullt krigsutrustat när det sjönk och är marinarkeologiskt betydligt intressantare än Vasa.”

Vad menar de här egentligen med formuleringen: ”nationens främsta stolthet och vårt bästa vapen mot danskarna”?

Med tanke på hur aggressivt, försvenskningens apologetiker på Centrum för Danmarksstudier  vid Lunds Universitet argumenterat för,
att det aldrig fanns någon dansk nationalkänsla i Skåneland under den svenska ockupationen på 1600-talet, måste vi väl nu i konsekvensens namn, förvänta oss kraftig moteld från forskarna, mot att det fanns en nationalkänsla i Sverige 100 år tidigare? 🙂

Jutehataren”, enligt Jakob Hägg.

Varför ljuger Herman Lindqvist?

Herman Lindqvist har utkommit med en ny kritikerrosad bok om franske 1600-talskungen Ludvig XIV, som spelat en avgörande roll för hur gränsdragningarna i Norden och Öresundsregionen ser ut i dag.

Anmärkningsvärt är att han här ägnar en hel bok åt den franske ”solkungen”, där han skriver mycket om mer eller mindre triviala svensk-franska diplomatiska kontakter, men väljer att inte nämna ett ord om att det var kung Ludvig och den dåtida supermakten Frankrike som dikterade att Sverige skulle behålla herradömet över Skåne, och som räddade det svenska stormaktsväldet i Skånska kriget 1679 genom en tvångsfred.
Öresundstullen som då kontrollerades av slottet Kronborg i Helsingør och Kärnan i Helsingborg var förvisso Danmarks viktigaste inkomstkälla, men för stormakterna samtidigt en källa till irritation, så man såg med fördel att de östdanska provinserna förblev i svenska händer och Öresund var ett internationellt farvatten.


Som Palle Lauring skrev:

”Øresund, dejlige Øresund, strømmen fuld af sild, skibe, penge og blod. I fem hundrede år persede vi penge ud af alverdens skippere her. I bytte gav vi Skåne, Halland, Bleking, Gotland og Øsel. Plus hvad vi gavmildt udleverede af norsk land. Hvor meget man så vil beregne de fem hundrede års toldindtægter til, var det en dårlig handel.”

Lika märkligt är det när Lindqvist i boken benämner de skånska motståndsmännen som stred mot den svenska ockupationsmakten som ”sydsvenskar”. Lindqvist, som i ett par Aftonbladetkolumner
 annars skrivit om de etniska rensningarna i Skåne, vet bättre. Så, varför ljuger han nu?